Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ekman, Gösta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekman
373
Ekmarck
delberg". E. tröttnade emellertid på
dessa relativt lättköpta framgångar
och ville förändra den spridda
uppfattningen om honom ss. en vacker
men tämligen tom charmör. Han
torde dock ha varit osäker på sig själv
och på den väg, som skulle föra ut ur
den genre, där han höll på att stängas
inne. En avgörande betydelse i hans
utveckling fick Gustav IV Adolf i
Munthes "Magdalena Rudenschöld"
(1917), i vilken roll han skapade
ett historiskt karaktärsporträtt, som
plötsligt visade, att han inom sig hade
utvecklingsmöjligheter, vilkas bärvidd
ingen kunde bestämma. Bl. a.
bristande regissörskritik torde ha bidragit
till att han icke snabbare kunde
fullfölja denna linje. Ett nytt tillfälle
erhöll han dock med Christian VII i
O. Erlers för övrigt obetydliga pjäs
"Struensee". Denna nya seger för E.
som karaktärsskådespelare följdes av
sådana rollskapelser som Fredrik II i
Presbers "Kungens dansös" (1921),
Dalin i A. Brunius’ "Dalin och
drottningen" (1925) och framför allt prins
Erik i Strindbergs "Gustav Vasa"
(1922); i denna roll gav han en
gripande och fascinerande
människoskildring, till vars storhet bidrog, att
skådespelaren icke här som i sina
tidigare karaktärsstudier mötte blott en
fäsörförf. utan ett dramatiskt geni.
Denna strävan till fördjupning och
utvidgning av registret förhindrade
emellertid icke, att i E:s artistiska
personlighet alltid kvarstannade ett
lekfullt drag av komediant och
his-trion, som är en av de viktigaste
förklaringarna till hans dubbelbottnade
konst. Detta drag tog sig särskilt
uttryck i roller som Billy i Hop wood fi
"Gröna hissen" (1921) och Lucien i
Picards "En herre i frack" (1923),
som blevo våldsamma framgångar.
Betydelsefullt var, att E. saknade
traditionell skolning, varför han var
hänvisad att söka sig fram på egna
vägar. I stiluppgifter vägledde honom
hans geniala intuition, men att E.
var obunden av vedertagen
stilframställning medförde också för honom
personligen ett friare grepp och att
han vande sig att i kostymroller
främst framhäva det aktuella och för
samtida sinnen intressanta. Det är
även påfallande, att E:s banbrytande
karaktärsskapelser mestadels falla
inom den moderna dramatiken. Då
lian några betydelsefulla år av sin
utveckling tillhörde en privatteater utan
strängare litterär ambition, vande
han sig vidare att skapa sina
gestalter ofta på trots mot ett bristande
litterärt underlag: hans storhet som
gestaltskapare kom därigenom att
markeras än ytterligare. E. arbetade ej
efter någon fixerad teori utan för-
blev alltid främst den geniala
intuitionens man. Den levande scenfiguren
var alltid det primära för honom, och
det var honom mer eller mindre
likgiltigt, vilken förf. som lämnat
honom material till scenskapelsen.
Därigenom kom han i sitt verk att med
skärpa hävda skådespelaren som
självständigt skapande konstnär. Hur
viktigt det dock var med fullgott
rollmaterial även för E:s sällsynta
begåvning framgick av hans
imponerande gestaltning av soldaten i Raynals
"Graven under triumfbågen" (1924),
med vilken lian definitivt tog steget
över till det stora mästerskapet. —
Efter att våren 1925 lia gästspelat i
Oslo spelade han hösten s. å. i
Berlin titelrollen i filmatiseringen av
"Faust". Den hektiska
arbetsintensiteten och kontakten med den tyska
efterkrigsmentaliteten förledde honom
till bruk av narkotika, vilket
otvivelaktigt fick betydelse för hans följ.
utveckling, inte minst genom att det
senare blev offentligt bekant och ofta
obarmhärtigt utnyttjades mot honom
av skandalhungern, som inte kände
den tragiska bakgrunden, vartill
också hörde den djupa sorgen efter lians
andre sons bortgång. Han blev senare
även inblandad i ett rättsförfarande,
vilket allt hos honom så småningom
framkallade känslan av att vara
förföljd; möjligen kan man våga en
jämförelse med Giftasprocessens
betydelse för Strindberg och processen mot
Oscar Wilde. — Ett lyckligt skede för
E. inleddes emellertid hösten 1926, då
han tills, med John och Pauline
Brunius började en talscensverksamhet
på Oscarsteatern, vilket samarbete
fortsatte till hösten 1930, då E. efter
en schism med paret Brunius
lämnade denna scen. Vilken andel E. hade i
teaterns skötsel är svårt att fastslå,
men hans största insats var
tvivelsutan hans verksamhet som
skådespelare. Bland hans klassiska roller där
märkas shakespearerollerna Petruchio
i "Så tuktas en argbigga" (1927) och
Wolsey i "Henrik VIII" (1930) samt
Joseph Surface i Sheridans
"Skandalskolan". Bland de moderna rollerna
förtjäna särskilt att nämnas hans
fantasifulla, djupt och rikt mänskliga
Joe Meng i Hj. Bergmans "Patrasket"
(1928), hans utomordentligt lyhörda
och fint stämda Marchbanks i Shaws
"Candida" (1928), hans virila, stramt
tragiska Stanliope i Sheriffs
"Männen vid fronten" (1929) och hans
varmt lekfulla, artistiskt fasetterade
Roy Lane i den som litteratur
obetydliga pjäsen "Broadway" av Dunning
och Abbott (1928). På visst sätt torde
dessa år jämte den senare tiden vid
Sv. teatern lia varit E:s friaste och
lyckligaste. Hans popularitet spred
sig genom framgångsrika gästspel
över hela Norden. — När E. lämnat
Oscarsteatern, startade han hösten
1931 med P. Lindberg vid sin sida en
stort anlagd teaterverksamhet i
Stockholm, varvid han drev såväl
Konserthusets stora och lilla sal som
Vasateatern. I denna form höll företaget
dock blott en säsong, och de fyra följ.
säsongerna drev E. endast
Vasa-teatern. Han framförde under dessa år
med skiftande framgång en växlande
repertoar, vars största behållning
dock voro hans egna rollskapelser. Av
dessa böra särskilt framhållas hans
stramt hållna, ödesmärkta Kurano i
Masefields "En japansk tragedi"
(1931) och hans enorma framgång
som Filip i Josephsons "Kanske en
diktare" (1932), hans väl populäraste
roll. Under dessa år gav sig E. mera
medvetet i kast med
världslitteraturens största uppgifter, ss.
titelrollerna i Ibsens "Peer Gynt" (på Operan
1934) och Tolstojs "Fedja"
(egentligen "Det levande liket", 1935). E:s
rollskapelser under dessa år blevo
föremål för växlande omdömen;
publikframgången var som regel stor,
men kritiken var sällan enig: flera
kritici behöllo i det längsta något av
den skepsis, som följt E. från
ungdomsårens charmörroller. Inte minst
voro meningarna delade kring lians
väl mest observerade och debatterade
rollskapelse, titelrollen i
Shakespea-res "Hamlet" (1934). E:s
framträdanden voro under dessa år ofta
ojämna, i det att gripande och geniala
tolkningar kunde bryta sig mot ytliga
och fäsörmässiga. En bidragande
orsak därtill var, att E. under dessa
direktörsår spände sina krafter till
övermått för att hålla teatern uppe;
under hård press av ekonomiska
bekymmer bedrev han bl. a. ett
intensivt filmarbete om nätterna parallellt
med repetitioner och föreställningar
på teatern. — När Vasa-teatern 1935
Gösta Ekman. Fotografi omkr. 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
