Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ekman, Gösta - 2. Ekman, Hasse - Ekmarck, släkt - 1. Ekmarck, Carl - 2. Ekmarck, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekman
374
Ekmarck
övergick i andra händer, uppträdde E.
som gäst på skilda teatrar; bland
rollerna under dessa sista år märkas
Shylock i Shakespeares "Köpmannen
i Venedig" och Hjalmar Ekdal i
Ib-sens "Vildanden" (båda på
Vasateatern 1936). Under denna tid
försämrades E:s alltmera undergrävda
hälsa, och i jan. 1938 tillstötte en
akut sjukdom, som medförde döden.
Efter dödsfallet blev E:s minne
föremål för omfattande hyllningar; en
fond, "G. E:s minnesfond", f. n. på
över 46 000 kr., insamlades, varur Sv.
teaterförb. årl. sedan 1939 utdelar
studiestipendier till sv. sceniska artister.
E:s djärva, egenartade, ofta bisarra,
alltid djupt mänskliga och tekniskt
suveräna konst både fascinerade och
repellerade, alltefter åskådarens
sinnesart, och tiden är ännu knappast
mogen för ett definitivt omdöme. Vill
man hos honom söka en dominerande
mänsklig egenskap, bör man fästa sig
vid hans ömhet och godhet och
därmed hans vilja att vinna och hjälpa
människor. Denna betingade djupast
den charm han hade för publiken i
ungdomsårens älskarroller, och den
följde honom genom hela livet. När
hans äregirighet och
utvecklingsbehov drevo honom vidare till nya
rollgenrer, blev han störst i roller, där
han kunde visa det goda, det bärande
och positiva hos människan. Hans
käraste roller blevo sådana som
Marcli-banks, Joe Meng och Filip, där han
kunde visa det ömma och själsfina,
det behov av förståelse och kärlek,
som kan gömma sig hos missförstådda
och ensamma människor. Hans eget
livsöde lät honom erfara djupen av
mänskligt lidande och kval och även
möta människors brist på förståelse,
men ur ångesten och rädslan för livet
framsprang under hans sista år av
tragisk kamp med sjukdomen en
gripande själsskildring, vilken i roller
som Filip, Fedja och Hamlet
avslöjade naken nöd och kamp i
människosjälen. Liv och konst smälte samman
hos honom, och han blev en exponent
för den stora publikens andliga
hållning under första världskriget och
mellankrigsåren. Han förbrände sig
själv, men "genom detta offer kom
ban att förlösa något i tiden och
mötte också en resonans hos publiken
som är något fullständigt enastående
i vår teaterhistoria" (Agne Beijer).
Den tekniska förutsättningen därför
var, att E. för sig skapade en
personlig spelstil, som bäst karakteriseras
som modern; genom att han helt
avstod från den tidigare
skådespelarsti-lens traditionella konstgrepp fann han
en väg att med intensiv koncentration
hänsynslöst utnyttja sina psykiska
resurser i varje roll, där han verkli-
gen ville något, och därigenom ge
publiken förnimmelsen av att se en
människa mera leva än spela på scenen.
E:s spelstil fick betydelse för den
fortsatta utvecklingen även genom att
den tillvaratagits av den grupp
skådespelare, som mottog sina avgörande
impulser under engagemang hos
honom. — Vid sidan av sin teaterbana
var E. flitigt verksam som
filmskådespelare; bland hans filmskapelser
kunna nämnas huvudrollerna i "Karl
XII", "Gustav Vasa", "Kanske en
diktare", "Swedenhielms", "Intermezzo",
"Faust" och "Clownen". — År 1928
utgav E. sina memoarer under titeln
"Den tänkande August". — Gift 1914
med Greta Sundström. — Litt.: H.
Ekman, "G. E." (1938); P. Lindberg,
"G. E." (1942). S. T.
2. Ekman, Eav,s (Hasse),
filmregissör, filmskådespelare, f. 10 sept.
1915 i Stockholm. Son till E. 1. —
Efter skolgång i Stockholm och
Sigtuna utförde E. under 1930-talet några
mindre teater- och filmroller, bl. a. i
"Hemslavinnor" och "Juninatten",
arbetade som fri journalist och
iscensatte ett par teaterpjäser. Han
vistades i Hollywood för filmstudier 1935
och skrev efter hemkomsten sitt första
filmmanuskript, "Blixt och dunder"
(1938). E. har därefter huvudsakligen
ägnat sig åt filmregi och gjort en
uppmärksammad insats med bl. a.
filmerna "Med dej i mina armar" (1939),
"Första divisionen" (1941), "Lågor i
dunklet" (1942) och "Ombyte av tåg"
(1943), till vilka han själv helt eller
delvis författat manuskripten. I
vardera av de två sistn. filmerna
innehade E. en av huvudrollerna. År 1933
utgav han "Hur ska det gå med
mej?", illustrerad av förf., och 1938
en bok om fadern, "Gösta Ekman". —
Gift 1938 med friherrinnan Agneta
Sofia Wrangel. R. W.
Ekmarck, släkt, vars äldste kände
stamfar, hemmansägaren på Ekeby,
Jäders skn i Södermanland, Jon
Larsson, hade sonen Lars, komminister i
Svennevad i Närke (f. 1695, † 1761),
som efter gården Ekeby antog namnet
E. En äldre son till denne, domprosten
i Strängnäs Lars E. (f. 1739, † 1797),
blev far till publicisten assessorn
Carl E. (E. 1), förf. Lars E. (E. 2)
och historikern, docenten Jon Ulrik
E., som var en känd sångare och
orgelspelare (f. 1794, † 1830). En yngre
bror till domprosten Lars E., prosten
i Ekeby Rinna i Östergötland teol. dr
Anders E. (f. 1741, † 1822), gifte sig
1785 med Jöns Jacob Berzelius’ mor
Elisabeth Dorothea Sjösten; han
bidrog i hög grad till att stärka
styvsonens beslut att ägna sig åt
naturvetenskapliga studier.
1. Ekmarck, Carl Erie,
publicist, f. 11 april 1784 i Strängnäs, † 23
juli 1846 därstädes. Föräldrar:
domprosten Lars E. och Augusta Maria
Ny-bolim. — Efter några års tjänstgöring
i K. M:ts kansli och i Krigskollegium,
varifrån han erhöll avsked ss.
assessor, utgav E. i Strängnäs de
utpräglat konservativa tidn. Strengnäs
weckoblad 1825—28, Samlaren 1829
—45 och Södermanlands och Nerikes
nyheter 1845—46. E. blev även känd
genom sina övers, av tysk och dansk
litteratur, bl. a. Oehlenschlägers
"Berättelser" (1819) och Achim von
Ar-nims "De tre älskvärda systrarna"
(1820). Han framträdde också som
förf. till småskrifter för nykterhet
och sedlighet samt väckte ett visst
uppseende med sin sammanställning
"De konstitutionella tidningarnas
strid mot den falska liberalismen år
1835" (1836). — Gift 1815 med
Lovisa ülrica Nybohm. R. A.
2. Ekmarck, Lars August,
ämbetsman, författare, f. 27 juli 1785
i Strängnäs, † 2 juli 1869 i
Stockholm. Bror till E. 1. — Efter studier i
Uppsala och Lund inträdde E. på
ämbetsmannabanan, där han blev
proto-kollssekr. i Justitierevisionen och
registrator i
Justitiekanslersexpeditio-nen 1823 och sedermera avancerade
till förste expeditionssekr. i K. M:ts
kansli. Åren 1819—44 var han hos
Karl XIV Johan traduktör för
juridiska ärenden och 1835—69 sekr. i
Sällskapet för nyttiga kunskapers
spridande, där han blev red. för
tid-skr. Läsning för folket. Som förf.
framträdde han bl. a. 1813 med
"Clythia", innehållande dikter och
prosauppsatser, samt 1857 med
samlingen "Dikter". År 1847 fick han Sv.
akad:s andra pris för dikten
"Freden". Han gjorde sig även känd genom
flera övers., bl. a. av Guizots
"Europeiska civilisationens allmänna
historia" (1851). — Gift 1821 med
Christina Dorothea Martin. R. A.
Lars Ekmarck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
