Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrekt Engelbrektsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engelbrekt Engelbrektsson
409
Engelbrekt Engelbrektsson
av järn- och kopparproduktionen, och
som denna var inriktad på export,
förorsakade den av Hansan
genomförda handelsblockaden mycket snart
nöd i dessa trakter. När därtill
krigskostnaderna krävde extra stora
skatteprestationer och
västeråsfogden, Jösse Eriksson, uppträdde
hänsynslöst, bröt missnöjet snart ut i
öppen fejd. Det är dock att förmoda,
att flera omständigheter samverkat,
då ju rörelsen så snabbt vann
anslutning även utanför Dalarna. Vår kunr
skap om upproret är till mycket stor
del grundad på den s. k.
Karlskröni-kan, som emellertid är mycket
tendentiöst färgad och vars uppgifter
därför måste tas med en viss
försiktighet.— E. framträdde redan i början
av 1430-talet som dalkarlarnas givne
ledare. Han reste, troligen våren 1432,
på deras uppdrag till Danmark för att
inför unionskonungen framlägga
deras klagomål mot den tyranniske
fogden. Konung Erik hänsköt frågan till
det sv. rådets avgörande, varpå ett
antal rådsherrar företog en
undersökning och fann anklagelserna
berättigade. Då detta emellertid ej föranledde
någon åtgärd från konungens sida, for
E. ännu en gång till honom men blott
för att tämligen bistert avfärdas med
tillsägelse att aldrig mer återkomma.
Dalkarlarna beslöto då att ta saken i
egna händer och valde E. till sin
hövits-man. Resningen hejdades emellertid
denna gång genom rådets ingripande,
men dä konung Erik fortfarande var
obenägen att avlägsna Jösse
Eriksson och denne försökte fullgöra sina
tjänsteåligganden, utbröt den på nytt
i mars 1433. Dalkarlarna angrepo
först fästet Borganäs i Stora Tuna
skn och vände sig därefter mot
Västerås. Då lät riksrådet på eget ansvar
avlägsna Jösse Eriksson och överlät
slottet till greve Hanis av Everstein,
varefter dalahären återvände hem.
Vid sidan av oroligheterna i Dalarna
hade emellertid opposition mot
uniionskonungen gjort sig märkbar på
annat håll. Efter ärkebiskop
Johannes Haquinis död 1432 valde
domkapitlet i Uppsala domprosten Olof
Laurensson, och denne lyckades
utverka påvens bekräftelse. Erik var
däremot missnöjd och sökte påtvinga
den sv. kyrkan en annan chef, först
en dansk prelat, Arend Klemitsson,
och efter dennes död norrmannen
Torlav Olovsson. Domkapitlet drog
frågan inför Baselkonsiliet, och
förhållandet var på försommaren 1434
mycket spänt. Samtidigt cirkulerade
rykten, att Erik ämnade återuppta
fientligheterna mot Hansan, vilka
vilat sedan stilleståndet i Horsens
1432. Resultatet blev en ny resning i
Dalarna i juni 1434. Borganäs brän-
des, och Västerås öppnade sina
portar, men dalkarlarna nöjde sig ej
därmed, utan upproret gick vidare.
Upplandslagmannen Nils Gustafsson
(båt) infann sig i Västerås, och E.
tågade mot Uppsala. Torlav Olovsson
flydde till Danmark. Revolten spred
sig hastigt. Under Erik Puke, Nils
Gustafssons son, reste sig allmogen i
de n. kustlandskapen, och E. själv
vände sig mot Stockholm, vars
hövits-man, Hans Kröpelin, ingick ett
stillestånd med honom, över Örebro och
Nyköping drog E. till Östergötland och
belägrade Ringstadaholm. Enligt
rimkrönikans berättelse överraskade han
i samband därmed det i Vadstena
församlade riksrådet, grep några av
herrarna i kragen och hotade att kasta
ut dem till hopen utanför. Faktiskt
avsände rådet i aug. ett uppsägelsebrev
till konungen, delvis ursäktande sig
med att det med våld tvingats därtill.
Det är mycket möjligt, att upproret
inte kom olägligt för herrarna; i
varje fall återkallade de icke senare
sin uppsägelse. Fr. o. m. aug. 1434
stod alltså rådet vid E:s sida.
Ringstadaholm överlämnades till Nils
Erengislesson, Stegeholm till biskop
Knut i Linköping. Upprorshären
delades nu i flera avd. Själv drog
E. till Västergötland och började
belägra Axvall, samtidigt som han
organiserade en resning i Dalsland
och Värmland. Belägringen av
Axvall överläts snart åt Erik Puke,
medan E. tågade in i det danska
Halland, där borgarna i Varberg och
Halmstad öppnade portarna för
honom. Skåningarna drevo politik på
egen hand och ingingo separatfred
med E. Tiden var dock inne för E.
att återvända till de övre delarna av
landet, där en uppgörelse med
konungen väntade. Denne hade nämligen
utrustat en stark expedition och
infann sig i Stockholm i okt. Det
hela resulterade dock endast i ett
stillestånd, enligt vilket
tvistefrågorna skulle avgöras genom skiljedom
följ. höst, och Erik återvände till
Danmark. Ingenting bestämdes om
styrelsen under mellantiden, och
delvis av denna anledning, delvis väl
också för att giva ökad tyngd åt de
vunna resultaten, utlystes ett
riksmöte till Arboga tjugondedag jul
1435. Det är detta möte, som blivit
kallat Sveriges första riksdag. Det
råder emellertid delade meningar
bland forskarna om dess
sammansättning och betydelse. E. upptogs i rådet
och valdes till "hövitsman i Sverige".
Rörelsen synes ha riktat sig mera
mot konungens politik än mot
unionen som sådan. Man ställde sig
följaktligen icke avvisande till en av Hans
Kröpelin igångsatt medlingsaktion
men underlät å andra sidan icke
heller att upprätthålla förbindelsen med
hansestäderna. På ett möte i
Halmstad erkände svenskarna på nytt Erik
som sin herre, ehuru den närmare
uppgörelsen hänsköts till ett nytt
möte, som skulle hållas i Stockholm
i juli. Engelbrekt förlänades med
Örebro slott och län på livstid, Erik
Puke fick Rasbo hundare i Uppland.
Ett herremöte i Uppsala i juni
utvecklade närmare innebörden av
uppgörelsen i Halmstad och betonade
nödvändigheten av solidaritet bland
svenskarna. Efter sega
underhandlingar ingick konung Erik i
Vordiing-borg (17 juli 1435) en mycket ogynnr
sam fred med hanseaterna, till stor
del tvingad därtill genom hotet av
ett samgående mellan dessa och
svenskarna. Han kunde därför icke
infinna sig i Stockholm förrän på
hösten. Vid dem förlikning, som ingicks
i okt., lovade Erik att styra Sverige
enligt landslagen och ge länen åt
inländska män; undantag gjordes dock
för Stockholm, Nyköping och
Kalmar. Krister Nilsson (Vasa) blev
drots och Karl Knutsson (Bonde)
marsk. E. var avlägsnad från der»
omedelbara befattningen med
riksstyrelsen. Missnöjet i landet var
emellertid icke stillat utan tog sig snart
uttryck i nya oroligheter, denna gång
riktade även mot rådet. Bland de
ledande befann sig utom Engelbrekt och
Erik Puke marsken Karl Knutsson..
Från ett möte i Arboga vid
tretton-dagstiden 1436 sändes till Erik ett
brev, vari man uppsade honom tro och
lydnad, så framt han icke inom en
kort frist rådde bot för
missförhållandena. På E:s förslag drog man
därefter till Stockholm och lyckades inta
staden. Karl Knutsson valdes till
riks-hövitsman men fick senare dela sin
ställning med E., som började
belägringen av Nyköping, Stegeborg och
Kalmar. Sedan lian tagit Ronneby
och belägrat Laholm, förnyades
separatfreden med Skåne. Kort därefter
hade svenskarna ånyo underlagt sig
Halland. Resningen utbredde sig nu
även till Norge. Under belägringen av
Axvall insjuknade E. och begav sig
till Örebro, där han besöktes av Bengt
Stensson (Natt och Dag), med vilken
han nyss liaft en allvarlig kontrovers.
Nu skedde emellertid en förlikning.
Då E. kort därefter ämnade sig till
Stockholm och tog vägen över
Hjälmaren, överfölls han av Bengt Stenssons
son Magnus Bengtsson och blev
ihjälslagen med en yxa, ett offer för en
privat hämndeakt. — E:s storhet
framgår av det sätt, på vilket han, en man
ur lågadeln, kunde samla hela
nationens krafter kring sig och om än blott
för en kort tid leda dess kamp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
