Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engström, släkt - Engström, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engström
420
Engström
tör och besjungen av Karlfeldt i "Till
en apotekare", och provinsialläkaren i
Vetlanda distrikt Thorbjörn Lars
Einar E. (f. 1887).
Engström, Albert Laurentius
Johannes, konstnär, författare, f. 12 maj
1869 i Lönneberga skn, Kalmar län, †
16 nov. 1940 i Stockholm. Föräldrar:
stationsinspektoren Laurentius
Er-hard E. och Antigonia (Gony)
Margareta Lindner. — Under uppväxtåren i
Hults skn (nära Eksjö) i Småland
mottog E. intryck, som blevo
bestående för livet. Den orörda vildmarken
och det skrämmande eländet i
fattigstugan äro de barndomsminnen, som
tyckas lia skarpast etsat sig in i
hans minne ("Memoarer"). Som
skolpojke i Norrköping var han
inackorderad i mycket fattiga familjer, och
denna proletära miljö, som under
ibland hemska former trängde sig på
honom och fastnade i hans
medvetande, har tydligen ytterligare
undergrävt hans förtroende till det
samhälle, som han sedan, ehuru utan
medveten tendens, i ord och bild ständigt
skulle karikera. År 1888 avlade han
mogenhetsex. i Norrköping, och sedan
lian ett år varit verksam som
informator, inskrevs han 1889 vid univ. i
Uppsala. Det studentikosa drag, som
präglar mycket av hans skämt,
grundades där (han var en tid Ostgöta
nations klubbmästare). De fyra
terminer han tillbragte i Uppsala blevo
ur examenssynpunkt resultatlösa, men
han förvärvade under denna tid en
viss kulturell grund och kontakt med
tidens strömningar i litteratur och
konst. Bl. a. lärde han där känna
Bruno Liljefors, som rådde honom att
bli konstnär. Han sökte sig 1892 in vid
Valands målarskola i Göteborg. Dess
föreståndare, Carl Larsson, som insåg
elevens geni, uppmuntrade E. och
skaffade honom bl. a. uppdraget att
måla en fris i ölstugan Weise vid S.
Hamngatan. Under denna tid, då E:s
umgänge bl. a. utgjordes av de två
originella konstnärsungdomarna Olof
Sager-Nelson och Otto Holmström,
försörjde lian sig bl. a. på att sälja
vykort med karikatyrer av egen
tillverkning och förde en bohemtillvaro,
som lian sedan egentligen aldrig helt
släppte. På hösten 1893 kom E. upp
till Stockholm, där han tänkte slå sig
fram som tecknare. Avvisad i Kasper
hade han bättre framgång i
Söndags-Nisse och var 1894—96 fast knuten
till tidningen som tecknare (dåv.
huvudred. Hugo Vallentin). År 1894
debuterade han på Konstnärsförb. med
en del humoristiska teckningar, och
1896 utställdes i Göteborg "En
gyl-denne Book", som befäste hans
anseende. År 1897 grundade vänner till
hans konst Engströms tidnings ab.,
som skulle utge en skämttidn. Den
kallades Strix (efter den närmaste
umgängeskretsens namn på August
Strindberg). Den uppmärksamhet
tidn. ådrog sig berodde främst på
huvudred^ bidrag i ord och bild, där
han förhärligade och kritiserade sv.
folket. Från sekelskiftet var E.
bosatt i Grisslehamn (efter 1916 dock
endast på somrarna). Där
utvecklades bekantskapen med xylografen
Kalle Andersson och alla de
ros-piggar, som figurera i E:s
berättelser. Skärgårdssammanslutningen
Pelarorden, med tillhåll bl. a. på Carl
von Schevens Håtö svansar, var
liksom S. H. T. i Stockholm en av de
fasta punkterna i E:s tillvaro. År
1924 förenades Strix med
Söndags-Nisse till tidn. Söndagsnisse-Strix,
som E. till sin död utgav tills, med
Hasse Zetterström, även om han
under sina sista år på grund av partiell
blindhet (hemianopsi) inte kunde
utföra något arbete. E. var 1925—35 tf.
prof. i teckning vid Konsthögskolan,
där han åtnjöt anseende som "både
en god lärare och en ofantligt omtyckt
lärare" (O.Hjortzberg). Han blev led.
av Konstakad. 1919 och av Sv. akad.
1922 samt kallades till fil. hedersdr
i Uppsala 1927. —Inte minst på grund
av E:s verksamhet som
skämttidn.-red. lia hans konstnärliga och
litterära insatser gripit djupt in i
varandra under ömsesidig
komplettering och kommentering. Den
falk-ögda iakttagelseförmågan, som är
grunddraget hos både tecknaren och
diktaren, uppövade han under Carl
Larssons ledning. Genom Bruno
Liljefors förvärvade han den djupa
förtrogenheten med naturen och respekten
för motivet. Franska tecknare
(Dau-mier, Toulouse-Lautrec, Forain och
Steinlein) och japanska
träsnittsmästare ha troligen även betytt en del för
hans konstnärliga teknik. Hans
novellistik har växt fram ur journalistiken,
urspr, i anknytning till Falstaff
Fa-kirs och Mark Tvvains humor. Hans
vägvisare till det ohöljt folkliga
var Pelle Molin och hans förebild i
målerisk, djärv och lakoniskt saklig
naturalism Strindberg. Som
Karlfeldt slites lian mellan bondskt och
klassiskt; om humanistisk skolning
skvallra den originella 1600-tals
tra-vestin "En gyldenne Book" (1897) och
hexameterkommentarerna till
"Riksdagsgubbar" (1906). — I anslutning
till 1890-talets "paniska rörelse" med
mottot "bort från storstaden" kom E.
tidigt att odla rousseauansk
provinsialism. Denna tendens får också ses
i samband med den samtida sv.
konstens allmänna inriktning på det
nationella. Hans inventering av
barndomsminnen ledde till Eksjötraktens
och hans bosättning i Grisslehamn
till Roslagens konstnärliga upptäckt.
Av detta stoff har han i ord och bild
skapat en diktvärld, som står i
samklang med verkligheten men har ett
självständigt liv utanför tiden. Saftig
humor och grotesk fantasi
känneteckna hans konst. Genom självironiska
övermänniskolater, först odlade under
umgänge med konstnärskretsen kring
Simplicissimus i München, anknyter
han till nietzscheanismen. När han,
i syfte att förena ursprungligheten
med det ideala, identifierar det sköna
med det livskraftiga och
ändamålsenliga, har detta
darwinistisk-nietzsche-ansk inspiration. Naturen och
människan bortom gott och ont bli
huvudföremålen för hans intresse i konst
och dikt. I sitt älsklingsträd, tallen,
liar han ofta framställt symbolen för
den oböjliga individuella livsviljan.
Även när lian nästan animistiskt lever
sig in i småländska
ödemarksstämningar ("Hässlåsadamm" och
"Skuru-gata"), uppfattas naturen på ett
konkret och individuellt sätt, fjärran från
panteistisk personlighetsuppgivelse.
De människor, som insättas där, ge
koncentratet av landskapets stämning
och förbindas i motivet ofta med
kampen för tillvaron, där de framstå som
helgjutna karaktärer ocli
individualister: hjordinstinkt, nivellering och
massmoral ogillas av E. Till Island
och till Lappland drog E. på spaning
efter det hedniskt primitiva, som han
har gett konstnärlig gestaltning i en
rad bilder av natur och människor.
Även i kulturmiljön sökte han gärna
natur- och övermänniskan. Kolingen
(enligt en uppgift av E. härstammande
från den proletära
Norrköpingsmiljön, enligt en annan från Söder i
Stockholm) är syntesen av båda: hans
suveräna inställning till den övriga
mänskligheten, inklusive polisen, är
en form av romantisk opposition mot
traditionell borgerlig moral och
värdesättning. I Paris lia hallarnas
ränn-stensgiganter och i Moskva
samhälls-djupens antropoider fångat E:s
intresse. Hans få skildringar av
storstaden själv bli protester (t. ex.
akvarellen "Bakgårdar, Kungsholmen",
1893). — I E:s avsky för det oäkta
bottna hans etiska krav, som ofta få
negativ form: genom cynism reagerar
han mot hyckleri, snobbism och
skro-derande med det upphöjda. Torparen
Johannes och sjömannen August
Karlsson bli bärare av de egenskaper,
som han sätter högst: strävsamhet
och renhårighet, samtidigt som de äro
språkrör för de dionysiska
stämningar, som E. i sin världsbild upphöjt till
livsvärden. Den animaliska
livskänslan, som gillar en smak "av blod och
liedendom" i munnen, har skänkt must,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
