Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Erdmann, Axel - 2. Erdmann, Edvard - 3. Erdmann, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erdmann
427
Erdmann
fulla utredningar av malmernas och
de malmförande bergarternas
förekomst vid ett antal större mellansv.
malmfält, åtnjöt E. 1850—58 ett
särskilt arvode av Jernkontoret. Han var
därjämte 1850—58 lärare i
mineralogi, geologi, markscheideri och
gruvbrytning vid Bergsskolan i Falun samt
1853—58 lärare i kemi vid
Artilleriläroverket å Marieberg. På förslag av
E. 1847 kommo 1851 dagliga
vattenhöjds- och meteorologiska
observationer till stånd vid fyrbåksstationerna,
och dessa mätningar övervakades av
E. på Vet. akad:s vägnar intill 1860.
År 1855 väcktes frågan om en allmän
geologisk undersökning av hela
Sverige, och sedan E. 1856 försöksvis
kartlagt en del av uppsalatrakten
samt den därvid upprättade kartan
vunnit gillande, beslöto rikets ständer
i slutet av 1S57 anställandet av
statliga geologiska undersökningar inom
riket, för vilka E. 1858 utsågs till
chef, och vilka lian organiserade.
Under hans ledning utvecklades de till
ett bestående ämbetsverk, Sveriges
geologiska undersökning, åt vilket E.
i fortsättningen helt ägnade sina
krafter. År 1854 hade han erhållit titeln
prof., och av Vet. akad. blev han led.
redan 1846 samt av Lantbruksakad.
1856. Även andra in- och utländska
vetenskapliga samfund hedrade
honom med inval. -—■ Under hela det
senare skedet av sin levnad var E.
Sveriges mest framstående geolog. Bland
lians talrika arbeten märkas, förutom
mineralogiska uppsatser, hans
malmfältsbeskrivningar 1848—56
(Tuna-berg, Dannemora, Utö ocli
Dalkarlsberg), hans lärobok i mineralogi (1853;
2:a uppl. 1860), som vann stor
spridning och mycket erkännande, hans för
sin tid utmärkta "Vägledning till
bergarternas kännedom" (1855), hans
geologiska karta över Fyrisåns
dalbäcken (1857), som är ett viktigt
dokument i de sv. geologiska undersök-
ningarnas historia, och hans
omfattande "Bidrag till kännedomen om
"Sveriges qvartära bildningar" (1868).
—- Gift 1839 med Sophia Charlotta
Nyström. ■—- Litt.: biografi av A. E.
Törnebohm i Vet. akad:s
lefnads-teckn. (2, 1878—85). N. Zn.
2. Erdmann, Edvard, geolog, f. 31
okt. 1840 i Stockholm, † 8 sept. 1923
i Saltsjö-Duvnäs i Nacka skn,
Stockholms län. Son till E. 1. — Efter studier
vid Nya elementarskolan i Stockholm
och Slöjdskolan (nuv. Tekn. skolan)
genomgick E. 1858—61 Teknologiska
inst. År 1861 antogs han till bitr.
geolog vid Sveriges geologiska
undersökning, där han 1871 blev geolog och
tillika amanuens, d. v. s. föreståndare
för verkets geologiska mus., vilken
befattning han innehade till 1910. År
1907 blev han fil. hedersdr vid
Uppsala univ., och då han 1910 lämnade sin
statstjänst, erhöll han Illis quorum.
—■ De av E. utgivna geologiska
kartbladen (9 st.) voro mönsterkartblad
för sin tid, och så gott som ensam
skapade lian Sveriges geologiska
undersöknings välordnade och instruktiva
mus., som rönte allmänt erkännande
och flitigt besöktes av allmänheten.
En annan viktig del av E:s livsverk
utgöres av hans mångåriga och
omfattande geologiska arbeten i Skåne,
särskilt rörande de stenkolsförande
områdena. Hans huvudpublikation om
dessa senare är den stora monografin
"De skånska stenkolsfälten och deras
tillgodogörande" (1909—15), som av
fackmännen erhållit enstämmiga
lovord. Genom E:s arbeten klarlades för
första gången, vilken viktig roll
förkastningar spela i Skånes och
Sveriges geologiska byggnad. Av stor
betydelse var också det av E. 1872
påvisade förhållandet, att den
postglaciala landsänkningen i Skåne icke, ss.
dittills antagits, var ännu pågående,
utan att den efterträtts av en senare
landhöjning. Slutligen märkes E:s
intresserade arbete, särskilt i yngre
år, för geologins popularisering.
Redan 1869 utkom "Om bergolja", 1872
följde "De allmännaste af Sveriges
berg- och jordarter" (2:a uppl. 1875),
en av Patriotiska sällskapet
prisbelönad tävlingsskrift. Mest bekant blev
kanske hans lärobok "Populär
geologi" (1874; 2:a uppl. 1876). — Gift
186S med Agnes Josefina Zetterström.
—- Litt.: biografi av A. Gavelin i
Geol. fören :s förhandl. 1924. N. Zn.
3. Erdmann, Axel, språkforskare,
f. 6 febr. 1843 i Stockholm, † 8 nov.
1926 i Uppsala. Bror till E. 2. — E.
inskrevs vid Uppsala univ. 1861, blev
fil. kand. 1869 och docent där i
forn-engelska 1871 samt fil. dr 1872. Efter
två längre studieresor till Tyskland,
Frankrike och England var lian 1877
Axel Erdmann.
—91 examinator i sanskrit och
jämförande indo-europeisk
språkforskning vid Uppsala univ., där lian 1892
blev e. o. prof. i nyeuropeisk
lingvistik med undervisningsskyldighet i
germanska språk. Då professuren
uppdelades, blev lian 1904 prof. i
engelska språket; lian avgick 1909.
— Efter drsavhandl. "Essay ön the
history and modern use of the verbal
forms in -ing in the English language"
(1871) utgav E. 1882—85
"Dubbelformer i den moderna engelskan". En
rangplats i hans produktion intar
"über die Heimat und den Namen der
Ängeln" (1890), som utgör ett
karakteristiskt prov på hans klara och
koncentrerade framställningssätt. Hans
förnämsta verk är den på grundvalen
av 21 handskrifter byggda kritiska
editionen av den engelske
1400-tals-diktaren John Lydgates "Siege of
Thebes" (1—2, 1911—30; bd 2 på
grundval av E:s anteckningar utg. av
E. Ekwall). — E:s vetenskapliga
intressen voro emellertid icke
uteslutande koncentrerade till engelskan.
Om hans mångsidighet vittna så
förtjänstfulla arbeten som "La vie Seint
Edmund le Rey, an oldfrench poem
by Denis Piramus, now first edited"
(1889), "Bidrag till ini-stammarnes
historia i fornnordiskan" (1891) och
"Die Grundbedeutung und
Etymolo-gie der Wörter Kleid und Filz im
Germanischen" (s. å.). — E. gjorde
en ytterst betydelsefull insats som
reformator av de akademiska
studierna i tyska och engelska. I den viktiga
skriften "Om studiet af germanska
språk vid Uppsala universitet" (1891)
konstaterar han, att
språkundervisningens främsta uppgift är att
utbilda dugliga språklärare och inte
språkvetenskapsmän. Han ställde
därför det levande språket och inte
fornspråket i studiernas centrum. — För
den systematiska utforskningen av de
Edvard Erdmann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
