Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik XIV
440
Erik XIV
De samtidigt fullföljda
giftermålsför-handlingarna med Elisabeth äro mer
ägnade att visa E: s chevalereska och
litterärt ambitiösa talanger — i stil
med många ryktbara rivaler — än de
ledde till reella resultat. —■ De stora
utrikespolitiska riskerna förklara i
sin mån allehanda snabba och
beslutsamma åtgärder i E:s inre styrelse
under de första åren till
kungamaktens förstärkning. De kunna väl ock
ha något sammanhang med
regellös-heterna i E:s enskilda liv, som
nedsatte den från fadern ärvda personliga
myndigheten. Den enastående
praktfulla kröningen 1561 och de i Norden
förut okända greve- och
friherrevär-digheter, som då instiftades, gåvo
kungamakten en glänsande yttre ram.
Inskränkningarna i den nästan
suveräna ställning, som konungens
bröder, hertigarna, genom Gustav Vasas
testamente erhållit i sina
hertigdö-men, och den ytterliga skärpningen
av de rusttjänstskyldigheter, som av
ålder ålegat adeln och särskilt de
stora ätterna, betydde mer. Till
ändringarna i testamentet genom
"Arboga artiklar" samtyckte ständerna
på en riksdag i denna stad 1561.
Högadelns underkastelse framtvangs
under starkt tryck på en herredag i
Uppsala följ. år. En högsta domstol,
den s. k. kungliga nämnden, med
endast famlande inhemska förebilder
upprättades, och ingripanden för en
materiell upprustning framför allt
genom ökad koppar- och
järnproduktion skymta. Men främst nedlade E.
ett febrilt arbete på tillkomsten eller
utbyggnaden av en effektiv
krigsmakt så långt inhemska resurser
med-gåvo. Väl medveten, att vid
krigstillfälle blockadhinder kunde avstänga
den normala rekryteringen av
utländsk soldatesk, uppdrev E. inom
några år en nästan fördubblad,
inhemsk armé på 25 000 man, indelad,
övad och beväpnad efter de mest
avancerade principer, som då framträtt.
E:s medhjälpare vid dessa
genomgripande nyskapelser för krig och fred
voro dels mångförfarna utlänningar,
ss. D. Beurreus och Ch. de Mornay,
dels ofrälse sekreterare, bland vilka
den beryktade Göran Persson spelade
rollen av ett slags förste minister.
Den sistnämnde var bl. a. den
kungliga nämndens prokurator. Mer och
mindre dugande, hänsynslösa och
ansedda, betraktades och behandlades
alla dessa rådgivare-—-efter
föreskrifterna hos Machiavelli — av E. som
underordnade verktyg utan
självständig betydelse. Teoretiskt överlägsen
sin omgivning, ville eller trodde sig
E. vara det också i mångskiftande
praktiska uppgifter, där han saknade
erfarenhet och marken ofta brast un-
Erik XIV. Målning av okänd nederländsk
konstnär, 1500-talet (Nationalmuseum).
der självtillräckligheten. De yttre
uppgifterna blevo också överväldigande.
Det behöver här endast erinras, att
Polen anföll Sverige för Estlands
skull, att Hansan och Danmark
gjorde det för narvahandelns, och att
fiendernas gemensamma syfte var en
inneslutning av vårt land till lands
och sjöss. E:s klart fattade syfte blev
att förekomma blockaden eller bryta
den. Han planlade land- och
flottattacker dels mot Blekinge och Skåne,
dels mot Halmstad, erövrade Varberg
— sedan Älvsborg fallit (1563) —
och lyckades genom Klas Kristersson
Horns lysande sjösegrar häva
blockaden åt östersjösidan. E. sökte sedan
med tyska furstars hjälp oroa
Danmark i ryggen. Han var som anförare
av en landoffensiv ur stånd att själv
leda operationer på slagfältet och
erkände själv sin oförmåga genom att
plötsligt avvika från
krigsskådeplatsen i Halland. Vad E. förmådde var
ett barbariskt infall i Blekinge (med
blodbad vid Ronneby) till hämnd för
danska härjningståg längs Smålands,
Öster- och Västergötlands floddalar,
som till sist (1567) nådde slätten
kring Vadstena och Skänninge. Men
också E:s defensiva krigföring i dessa
rikets centralbygder vacklade under
inrepolitiska kriser, som småningom
mognat i samband med
maktförskjutningen under hans första regeringsår.
— Hertig Johan, som genom E: s
mellankomst sett sig berövad prioriteten
till Estland, sökte på ny väg och i
öppen fejd med brodern fatta posto i
denna provins. Han ingick svågerskap
och förbund med Polens konung,
Sigismund II August, lånade honom
pengar och mottog som pant starka
fästen vid Estlands södra gräns. E:s
svar blev inkallelse av en riksdag,
som dömde Johan till döden för
högförräderi. Det följde ett plötsligt,
lyckosamt anfall mot hertigens
residens, Äbo, som ledde till hans
fångenskap på Gripsholm. Högadeln
uppkallades till motstånd dels av de
skärpta rusttjänstbestämmelserna,
som kunde betyda halvtannat
hundratal knektars underhåll av en enda
storman på andra sidan Östersjön,
dels av händelser under krigen. Det
fanns den tiden förtroendeuppdrag av
både civil och militär natur —■
beskickningar, krigsbefäl, gränsförsvar
m. m. —- som icke helt kunde fyllas
av utlänningar eller ofrälse. E.
utnyttjade då män ur högadeln för
ändamålet men under sträng och
misstänksam uppsikt, som om han avsett
att förgöra ståndets auktoritet.
Utförliga instruktioner, som ofta voro
till ytterlighet detaljerade och
stundom motsägande, kunna göra det
tvivelaktigt, om E. verkligen önskade de
ansvarsfulla uppdragen fullgjorda till
punkt och pricka eller blott inväntade
någon anledning att förödmjuka eller
straffa den, som försummat något:
en fruktansvärd beskyllning under
denna regim. På en gång full av
storhetsdrömmar och medveten om luckor
i sin egen utrustning, visade E. en
tilltagande abnorm lust att
kompromettera befarade medtävlare, bl. a. genom
parodiska "triumfer". Den
machiavel-listiska doktrinen tillät honom
därvidlag obegränsad rätt att ingripa
mot de skyldigas ära, egendom och
liv. Sturesläkten ägde bland dåtida
högadel ett anseende, som t. o. m.
överglänste den nykrönta Vasaättens, och
det var därför ingen tillfällighet, att
sturenamnet redan under Gustav Vasa
gång efter annan utnyttjats för
om-störtningsplaner mot den nya
dynastin. Så förklaras, att E:s ångestfyllda
hat i främsta rummet riktades mot
medlemmar av förstnämnda släkt. En
oerhörd skymf, som E. tillät sig mot
en av dem under det danska krigets
tredje år (1565), betecknar kulmen av
de förföljelser, som dittills
förekommit. Nils Svantesson Sture
anklagades för olika försummelser i
trakterandet av både landsmän och fiender
vid en expedition till Västergötland
detta år, och straffet blev en dödsdom
av den kungliga nämnden. Domen
förbands med en utstuderad "triumf"
i Stockholm över Nils förmenta
bedrifter, varvid offret fördes på en
utsvulten åkarhäst och omgiven av en
beställd pöbel på det grövsta
uthåna-des av de kungliga sekreterarna.
Dödsdomen blev i detta som i många
andra fall aldrig exekverad men gav
å andra sidan dock konungen rätt att
när som helst ta Nils Stures liv.
Samtidigt som E. oroades av skilda
tecken på sympati för den dömde,
skickade han honom att framföra sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
