Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik av Pommern - Erik Axelsson, riksföreståndare, se Tott - Erik Birgersson - Erik den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axelsson
442
Erik den helige
och med Lybeck och andra
hansestaden som oroades av hans växande
anspråk, bl. a. på tull i den viktiga
trafikleden Öresund, och .1426
öppnade de nämnda makterna krig mot
honom. Detta kom att få djupgående
verkningar för E:s ställning inom de
nordiska rikena, främst Sverige. —
E:s regering i Sverige var ej utan
förtjänster, men alltför envetet lät ban
sin behandling av detta land
underordna sig de krav, som föranleddes
av hans imperialistiska
utrikespolitik. I stigande grad underlät han att
ta hänsyn till gammal hävd eller
till vad som utlovats i fråga om
Sveriges särrättigheter; de alltmera
ökade svårigheter, som kriget
förorsakade honom, bidrogo också utan
tvivel att skärpa denna tendens1.
Upprepade gånger bröt han vid
ämbetstill-sättningar mot vad som
överenskom-mits i Kalmar 1397 ang. de nordiska
rikenas samlevnad. Han tillsatte
utlänningar som fogdar och lade sig i
biskopsvalen. Det ökade behovet av
reda penningar gav upphov till en ny
beskattningsform, som var ytterst
oläglig för bönderna. Hans fejd med
hanseaterna lamslog dessutom sv.
metallexport; det av kriget förorsakade
osäkerhetstillståndet på Östersjön
kändes mest i Bergslagsbygderna, väl
även i köpstäderna. Därtill kom ett
i hög grad hårt och hänsynslöst
uppträdande av E:s fogdar i Sverige,
främst Jösse Eriksson på Västerås
slott. Då Engelbrekt Engelbrektsson
1434 på allvar började resningen mot
E., framträdde han närmast som
talesman för bönder och bergsmän, men
då inom kort även de högre
samhällsgrupperna gåvo frihetsrörelsen sitt
stöd, berodde detta på det missnöje
frälsemännen kände med E:s
världsliga styrelse, prelaterna med hans
kyrkopolitik. Den sv. frihetsrörelsen
kom i den förhandenvarande
situationen lägligt för Lybeck, och i
upprorets begynnelsestadium rådde en
märklig växelverkan mellan de anlopp, som
från den sv. och den tyska sidan
gjordes mot E:s tron och som så
småningom kommo att medföra hans fall;
det var naturligt, att E. i sin tur
anknöt till lybeckarnas konkurrenter,
holländarna. Engelbrekts resning
åsyftade klart E:s avsättning som
konung över Sverige — däremot ej
bevisligen unionens upplösning — men
länge nog visade sig vissa
aristokratiska kretsar villiga att förhandla
med E. På hösten 1435 tillsattes
sålunda Krister Nilsson som drots och
Karl Knutsson som marsk i den
ny-organiserade sv. styrelsen. De
uppgörelser, som kommo till stånd under
E:s personliga medverkan i Stockholm
1434 och 1435, visade honom i besitt-
ning av ännu betydliga maktmedel;
av särskild vikt var därvidlag, att
landets viktigaste fästen, underställda
konungen, voro i stånd att länge
trotsa angrepp från upprorshärarna.
Trots de medlingsförsök, som gjordes
under medverkan från bl. a. Tyska
orden, och fastän nya
bestämmelser tillkommo rörande rikets framtida
styrelse under E. som konung,
framför allt en ny utförlig "unionsakt" i
Kalmar 1436, blev det alltmera
tydligt, att E. icke ville finna sig i en
kompromiss med upproriska
undersåtar eller underkasta sig några som
helst villkor. 1 Sverige började man
därför alltmera allmänt göra sig
förtrogen med tanken på hans
avsättning. E. kom under tiden i en allt
starkare motsatsställning även till
sina danska rådgivare. Vintern 1436
—37 vistades han på Gotland,
missnöjd med vad som avtalats på
sommaren 1436 i Kalmar, och då lian följ.
vinter uppehöll sig i Danmark,
utmanade lian den inhemska opinionen
där genom att ge förläningar inom
detta land åt pommerska adelsmän.
Då ett nytt unionsmöte skulle hållas
i Kalmar på sommaren 1438, for E.
ej dit utan i stället till Gotland, som
därefter i många år blev hans
uppehållsort. Därmed var hans roll som
konung över Nordens riken i
verkligheten utspelad. Under 1438 trädde
man i Norden i förbindelse med hans
systerson Kristofer av Bayern, som
dock först 1441 hyllades som konung
i Sverige. Även under 1430-talets sista
år hade E. dock talrika anhängare i
Sverige (liksom i Norge, där hans
kungadöme överhuvud hade sitt
starkaste stöd), och 1439 företogs för
hans räkning en farlig militär
invasion i Östergötland under ledning av
några medlemmar av släkten Natt
och Dag; det var under intrycket av
denna överhängande fara, som biskop
Tomas skrev sin frihetssång, vilken
alltså riktar sig mot E. och hans
försök att återtaga sitt sv. rike. På
hösten 1439 avsattes E. som konung i
Sverige. Under Kristofers tid som
unionskonung (1441—48) residerade
E. som sjörövarhövding på fästet
Visborg på Gotland, 1446 blev han
ensam landsherre i Hmterpommern
(hertigdömet Pommern-Stolp), och
1449 överflyttade han dit. Han
överlevde såväl sin systersons
regeringstid över Norden som Karl Knutssons
första period som kung i Sverige. —
E. var en märklig och fängslande
re-gentpersonlighet. I sin krafts dagar
skildras han av en samtida, den
italienske humanisten Enea Silvio
Picco-lomini, senare påve under namnet
Pius II, som en man med ståtligt
yttre och fysisk spänstighet: han
sprang till häst utan att röra
stigbygeln, och kvinnorna "kände sig
dragna till honom av kärlekslängtan". I
fråga om sina politiska planer var han
i mångt och mycket en föregångare
till senare nordiska härskargestalter
i östersjöområdet. För Sveriges och
hela Nordens del kom hans regering
att betyda den begynnande
upplösningen av trestatsunionen. Orsaken
därtill var ej blott svenskarnas
växande kraft som nation utan även vissa
brister i E:s andliga utrustning:
avsaknad av erforderlig smidighet och
psykologiskt handlag med de folk han
redan från unga år satts att styra. —
Gift 1406 med prinsessan Filippa,
dotter till konung Henrik IV av
England. — Litt.: Kr. Erslev, "E. af
Pommern, hans Kamp for
Sönderjylland og Kalmarunionens Opløsning"
(1901); G. Carlsson, "Tidsskedet 1389
—1448" i "Sveriges historia till våra
dagar" (3:1, 1941). Kj. K.
Erik Axelsson, riksföreståndare,
se Tott.
Erik Birgersson, prins, † 1275.
Föräldrar: Birger jarl och Ingeborg
Ericsdotter. Om E:s ätt se
Folkungaätten. — E., som var den näst yngste
sonen till Birger jarl, anslöt sig till
det oppositionsparti mot brodern,
konung Valdemar, vilket leddes av den
näst äldste i brödraskaran, Magnus
Ladulås. Tills, med denne flydde E.
tydligen vid ett tillfälle till Danmark
och hämtade där undsättning mot
brodern-konungen, som störtades 1275.
Magnus, som därefter besteg tronen,
utnämnde E. till hertig och utsåg
honom till sin närmaste efterträdare,
men denne avled redan s. å. Han synes
aldrig ha spelat någon mera
betydande politisk roll. U. W.
Erik den helige, Erik Jedvardsson,
konung, † 18 maj 1160 i Uppsala. Om
E:s ätt se Erikska ätten. — E. valdes
till konung över uppsvearna omkr.
1150. Enligt en tidig
cistercienserkrö-nika skall Varnhems kloster ha
utsatts för trakasserier från E:s och
hans drottnings sida. Sedan klostret
omorganiserats under ledning av
abboten Gerhard i Alvastra, synas de
dock ha omfattat det med välvilja.
De nämnas också som mecenater till
Nydala kloster. E:s namn liar även
knutits till vissa rättsregler, som
uppstodo vid denna tid, bl. a. den om gift
kvinnas andel i boet. Han företog ett
korståg till Bottniska vikens ö.
kustland, vars befolkning besegrades och
i viss utsträckning kristnades. Kort
efter återkomsten till Sverige stupade
E. vid nuv. Uppsala i en strid mot den
danske prinsen Magnus. — Icke långt
efter sin död kom E. att betraktas
som martyr, och redan på 1200-talet
dyrkades han allmänt som helgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
