Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Magnusson - Erik Magnusson - Erik Segersäll - Erik Svensson - Erik Väderhatt, konung, se Erik Emundsson Väderhatt - Erik Årsäll - Erikska ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Magnusson
444
Erikska ätten
1316 födde hans gemål sonen Magnus,
som var närmaste arvtagare till
Norges krona och under rådande
förhållanden även var en farlig pretendent
till tronen i Sverige. Detta hot
föranledde konung Birger att våga en
kupp. Han inbjöd de båda hertigarna
till Nyköping, där de mottogos med
översvallande hjärtlighet. På natten
mellan den 10 och 11 dec. 1317
inträngde emellertid en beväpnad skara
i deras rum och fängslade dem. Det
är dessa händelser, som kallats
Nyköpings gästabud. Då hertigarnas
anhängare reste sig till väpnat
motstånd, flydde Birger till Gotland, men
då Nyköping i aug. 1318
kapitulerade, voro fångarna redan döda.
Enligt rimkrönikan skola de ha
omkommit av svält, sedan Birger vid sin
avresa kastat nycklarna till fångtornet
i ån. Troligare är dock, att de avlivats
av vakten, då läget blev hotande. E:s
levnadsöden ha inför eftervärlden
stått omgivna av ett romantiskt
skimmer och utgöra det huvudsakliga
stoffet i den några år efter hans död
författade Erikskrönikan. — Litt.: J.
Rosén, "Striden mellan Birger
Magnusson och hans bröder" (1939). H. N.
Erik Magnusson, konung, f. 1339,
† 21 juni 1359. Föräldrar: konung
Magnus Eriksson och drottning
Blanka, f. grevinna av Namur. Om E:s ätt
se Folkungaätten. — E. blev 1344
"utvald konung" av Sverige, vilket
innebar, att han officiellt utsågs till
faderns efterträdare. Magnus hade året
förut tvingats att insätta sin yngre
son Håkan som konung i Norge, ehuru
med bibehållande av regentskapet
under dennes omyndighet. Att
anordningarna på vissa håll framkallade
missnöje, kommer till uttryck på
många sätt, bl. a. i Birgittas
uppenbarelser. E. ansåg sig undanskjuten
och detta så mycket mera som han
genom Bengt Algotssons (se denne)
maktbefogenheter såg sig utestängd
från allt inflytande på det sv. rikets
styrelse. Broderns regeringstillträde i
Norge 1355 aktualiserade det
otillfredsställande i E:s egen position,
och den missnöjda aristokratin
samlade sig omkring honom. Hans
giftermål med en brandenburgsk prinsessa
och hans besök hos konung Valdemar
Atterdag i Danmark 1356 voro led i
hans strävanden att vinna
bundsförvanter. Främst bland E:s allierade
stod hertig Albrekt av Mecklenburg.
I okt. 1356 började upproret, och E.
uppträdde i en öppen proklamation
till det sv. folket som "Svea och Göta
konung och herre över Skånes land",
manande till kamp mot Bengt
Algotsson. Denne såg sig snart nödsakad att
fly ur landet, och 1357 ingicks en
förlikning mellan far och son, vilken
ledde till en delning av riket. Magnus
drevs emellertid snart till nya
eftergifter och sökte i sin tur stöd hos
Valdemar Atterdag, vilkens dotter
Margareta trolovades med Håkan.
Valdemar erövrade, formellt å Magnus’
vägnar, en stor del av Skåne men kom i
konflikt med den senare om
ersättningen för hjälpen, varför det
vänskapliga förhållandet mellan de sv.
konungarna återställdes på
försommaren 1359. Kort därefter avled
emellertid E., troligen i en pestepidemi.
Enligt ett rykte skulle han ha
förgiftats av drottning Blanka. •—- Gift
1356 med prinsessan Beatrix av
Brandenburg. H. N.
Erik Segersäll, körning, † omkr.
994. —- Enligt en legendarisk
tradition skall E. till en början ha regerat
tills, med sin broder Olof men efter
dennes död övertagit hela
regeringsmakten. Olofs son, Styrbjörn Starke,
reste krav på delaktighet i styrelsen
och trängde in i riket med stöd av
jomsvikingarna men blev i grund
slagen vid Fyrisvallarna utanför
Uppsala omkr. 990. E. fick efter segern
tillnamnet Segersäll. Han synes även
ha legat i strid med konung Sven
Tveskägg i Danmark. — Gift enligt vissa
källor med Sigrid Storråda (se
denna), enligt andra med en polsk
prinsessa. U. W.
Erik Svensson (Lincopensis),
diplomat, politiker, biskop, f. sannolikt
i Linköpings stift, † omkr. 1541. Om
E:s börd är ingenting bekant. Hans
sigill av bomärkestyp visar, att lian
ej tillhört någon frälsefamilj. — E.
inskrevs 1498 vid univ. i Greifswald.
År 1506 var lian kaplan hos
riksföreståndaren Svante Nilsson, dekan i
Linköping och Hemming Gadhs
underbefälhavare vid belägringen av
Kalmar. Han sändes som
underhandlare till Danmark 1507, till Rom 1509
och till Lybeck 1510. Som "riksens
ständers sändebud" vid kurian ledde
han 1513—17 för Sten Sture d. y:s
räkning en intensiv diplomatisk
verksamhet, som rentav åsyftade, att herr
Sten skulle krönas till sv. konung. E.
uppges 1516 vara licentiat i kanonisk
rätt. Han erhöll 1517 genom provision
domprostämbetet i Åbo. Vid denna
tid kom lian i konflikt med Sten
Sture och blev för en tid anhängare
av Kristian II men slöt sig senare
till Gustav Vasa och var vid
Strängnäsriksdagen 1523 dennes kansler.
Han valdes till biskop i Åbo och
vistades 1525—26 i Finland. Från 1527
var lian bosatt i Västervik, som
tillhört dekanatet i Linköping och där
han sannolikt nu åter blivit
kyrkoherde. Han mottog fortfarande
förtroendeuppdrag av konungen, bl. a.
betr. civilförvaltningen i Tjustbyg-
den. Sommaren 1528 var han sv.
ombud vid mötet i Nya Lödöse, och följ.
år tillhörde lian den delegation, som
underhandlade med de upproriska
västgötarna och smålänningarna.
Skrupelfri och hänsynslös framstår E.
ss. en tidstypisk företeelse från en
hård brytningstid i den sv. statens
och kyrkans historia. — Litt.: G.
Carlsson, "Hemming Gadh" (1915);
F. Lindberg, "Västerviks historia
1275—1718" (1933). M. L.
Erik Väderhatt, konung, se Erik
Emundsson Väderhatt.
Erik Årsäll, konung. E. hör till
den sv. medeltidens dunklaste
gestalter. Enligt vissa uppgifter skall han
lia varit son till konung Blot-Sven
och kommit till makten under en tid
av hednisk reaktion i svealandskapen
efter Stenkilska konungaättens
utslocknande på 1120-talet. E:s tillnamn
tyder på, att hans regeringstid skulle
lia gynnats av god årsväxt. B. E.
Erikska ätten, medeltida
konungaätt, som omväxlande med
Sverkerska ätten regerade från omkr. 1150
till 1250. Ättens ursprung är
dunkelt. Enligt legenden skall dess förste
i historien framträdande gestalt, Erik
den helige (se denne), efter vilken ätten
fått sitt namn, ha varit av kunglig
börd, men uppgiften är obestyrkt.
Däremot torde hans gemål Kristina
ha tillhört den gamla stenkilska
kungafamiljen, och möjligen har detta
varit en av orsakerna till att lian
erhöll kronan. Efter Eriks död
växlade kungavärdigheten mellan de
rivaliserande Erikska och Sverkerska
ätterna, varvid folkungajarlarnas
ställning förefaller ha haft en
avgörande betydelse. —- Med sin gemål
hade Erik den helige fyra barn: Knut,
som regerade från omkr. 1173 till
1196, Filip († efter 1200), Margareta
(† 1209), gift med kung Sverre
Sigurdsson i Norge, och Katarina, gift
med Nils Blaka. —■ Knut Eriksson
(se denne) hade en dotter, Sigrid, gift
med folkungajarlen Magnus
Knutsson, och fyra söner, av vilka tre
stupade i slaget vid Älgarås 1205. Den
ende överlevande, Erik Knutsson (se
denne), kröntes 1210 till konung. I
sitt äktenskap med den danska
prinsessan Eikissa († 1220), dotter till
Valdemar den store, hade han
dottern Ingeborg († 1254), gift med
Birger jarl, och sonen Erik (f. efter
faderns död). — Erik Eriksson (se
denne) blev den siste konungen av
ätten, då hans äktenskap med
Katarina, Sune Folkessons dotter, var
barnlöst. — Från Erik den heliges
son Filip torde härstamma den Knut
Holmgersson (Knut Långe), som efter
segern vid Olustrum 1229 över
konung Erik Erikssons här tycks ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
