Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eriksson, Herman - Eriksson, Jakob, botanist, se s. 452 - Eriksson, Jakob, sektledare, se Eriksson, Erik, s. 448 - Eriksson, Joel - Eriksson, Josef - Eriksson, Jösse, medeltida slottsfogde, se Jösse Eriksson - Eriksson, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eriksson
450
Eriksson
Josef Eriksson.
e. o. tjänsteman i Kammarkollegium
1919, blev amanuens där 1922 och var
sekr. 1929—30. I början av 1920-talet
uppehöll lian där förordnanden som
arkivarie, sekr., assessor och
kammarråd men togs från 1923 helt i anspråk
för en rad uppdrag som
kommitté-sekr. Han inträdde 1930 som förste
kanslisekr. i Finansdep., där lian följ.
år blev kansliråd och 1932—36 var
statssekr. Sedan 1936 är E.
general-dir. och chef för Kommerskollegium.
Han tillhör sedan 1938 P. A.
Hanssons andra ministär, där han
1938—-39 var konsultativt statsråd och 1939
—41 folkhushållningsminister — den
förste innehavaren av detta ämbete —
samt sedan 1941 är handelsminister.
E. har haft ett flertal
sakkunniguppdrag, bl. a. som ordf. i
Traktatberedningen 1936—38. Han har vidare
varit led. i styr. för Inst. för
utlandstjänst och i bestyr, för
världsutställningen i New York 1939 samt blev
1935 ordf. i ab. Vin- &
spritcentralen. — Gift 1918 med Lydia
Westlund. R. A.
Eriksson, Jakob, botanist, se s.
452.
Eriksson, Jakob, sektledare, se
Eriksson, Erik, s. 448.
Eriksson, Joel Vilhelm, geograf,
f. 16 nov. 1883 i Enköping, † 2 juli
1930 i Noret, Järna skn, Kopparb. län.
Föräldrar: folkskolläraren Erik
Vilhelm E. och Sofia Albertina
Skoglind. — E. avlade mogenhetsex. i
Västerås 1903 och studerade därefter i
Uppsala, där han länge var knuten
till den geografiska institutionen ocli
1920 blev fil. dr på avhandl.
"Isläggning och islossning i Sveriges insjöar".
Från 1920 var han förste
statshydro-graf vid Statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt i Stockholm. — E.
var en framstående kraft inom sitt
specialfack, liydrografin, men
framför allt har han blivit minnesvärd ge-
nom sin mångsidighet, som förde
honom i kontakt med ett flertal av
geografins grenar och som därför gjorde
honom till en av hans tids mest
vitt-famnande sv. geografer.
Naturvetenskap ocli humaniora stodo hans hjärta
lika nära, och i en lång rad uppsatser
och böcker behandlade han icke blott
centralgeografiska och hydrografiska
spörsmål utan även ämnen inom
botanik, zoologi, geologi, kemi,
upptäcktshistoria, kartografi och
arkeologi. Bland hans arbeten kunna
särskilt nämnas det
populärvetenskapliga verket "Havet och livet" (1926)
och handboken "Om kartprojektioner"
(1916; 2:a uppl. 1925). År 1929 var
han red. för tidskr. Jorden runt. —
E. bevarade genom hela livet en
studentikos ungdomlighet i lynnet. I
studentsammanslutningen Arosbröderna
i Västerås var han en drivande kraft,
länge verksam som sällskapets sekr.
— Gift 1919 med Alfhild Louise
Eimell. A. E.
Eriksson, Josef, tonsättare och
musiklärare, f. 8 dec. 1872 i Söderfors
skn, Uppsala län. Föräldrar:
folkskolläraren och organisten Erik E.
och Mathilda Enlund. — E. avlade
organistex. 1900 och kyrkosångarex.
1901 i Uppsala samt musiklärarex.
vid Musikkonservatoriet i Stockholm
1906. Tillika studerade han 1901—02
och 1913—15 kontrapunkt och
komposition för R. Liljefors. Han var
organist först i Gävle (1900) och senare
huvudsakligen i Uppsala, där han 1905
—10 var vik. organist vid
Trefaldighetskyrkan. Åren 1904—07 var E. vik.
musiklärare vid Folkskoleseminariet
och 1921—31 musiklärare vid
Småskoleseminariet i Uppsala. Han är
i denna stad verksam som
privatlärare i musik och är från 1918
musikkritiker i tidn. Upsala. År 1935
kallades lian till organist och kördirigent
vid Mikaelskapellet i Uppsala. — E.
är främst romanskompositör, ocli hans
mest betydande alster äro av en
kam-marmusikaliskt orienterad liedtyp. I
sina sånger, som f. n. (1943) uppgå
till över hundratalet, har E. visat
mycket skilda stildrag, vilka icke
beteckna någon speciell
utvecklingskurva i hans musikaliska
uttrycksvärld. — E. gestaltar sina sånger med
lyhörd känsla för ordets valör och har
på denna punkt jämförts med Hugo
Wolf, men medan Wolf är
fullblodsdramatiker, är E. lyriker och elegiker.
Högst har han kanske nått i
tonsättningar av skånska skalder som
Vilhelm Ekelund (t. ex. de ypperliga
sångerna "Min själ, vak upp" ocli
"Verlainestämning" ur samlingen
"Vilhelm Ekelunddikter", op. 33), Ola
Hansson (bl. a. samlingarna "Skånska
melodier", op. 26 och "Notturno", op.
30) och Gabriel Jönsson, men han har
även utfört kompositioner till dikter
av Pär Lagerkvist (t. ex. den subtila
"Ingenting får störa vår stund med
varandra" ur "Två dikter", op. 41),
Karlfeldt ("Långt borta i världen" ur
"Fyra sånger", op. 6) och Sigurd
Agrell ("Två sånger", op. 12).
Utanför romansens område har E:s
produktion varit relativt sparsam, och
de verk, där han tagit orkestern till
hjälp, äro få: "Air för violin och
orkester" (1913), "Två danser i
folkton", op. 36 (1918, instrumenterade
av Knut Håkanson) samt några
vokalverk. Bland E:s kammarmusik
märkes den ljusa, idylliska sviten
"Bukolika", op. 27, som 1915—16
komponerades dels för orgel, dels för
piano, 1917 arrangerades för
stråkkvartett och 1925 för stråkorkester.
En liknande utveckling undergick
kvartetten "Ad tenebras" (1921), som
anslår för tonsättaren typiskt
dämpade, halvt elegiska tonfall. E:s
kammarmusik omfattar vidare en
sonatin i d-moll, op. 22 (1914) samt
en sonat i G-dur, op. 23 (1914—16),
båda för piano, några violinstycken
m. m. För manskvartett har E.
komponerat ett 40-tal körer, t. ex.
"Tonen", och för blandad kör utom flera
a cappella-kompositioner bl. a. "Post
tenebras lux!" och "Guds jord och Guds
himmel", kantat vid Sandvikens nya
kyrkas invigning, op. 52 (1931). — En
viss dragning mot impressionistiska
klanger och halvdagrar har satt sin
prägel på flera av E: s romanser, men
de dominerande stildragen hos honom
äro förenkling och koncentration. —
E. blev 1932 led. av Mus. akad. och
erhöll s. å. Litteris et artibus. •— Gift
1907 med Anna Pettersson. G. P.
Eriksson, Jösse, medeltida
slottsfogde, se Jösse Eriksson.
Eriksson, Karl, kooperatör, f. 17
juli 1878 i Stockholm. Son till Maria
Ulrika E. — E., som urspr, var
träsvarvare och senare studerade
nationalekonomi, bl. a. vid Stockholms
högskola, var medarb. i
Social-demokraten 1902—03 och 1906—10 samt
red. för örebro-kuriren 1903—06 och
1910—13. Sin huvudsakliga
verksamhet liar han haft förlagd inom den
kooperativa rörelsen. Han liar
sålunda varit led. av Kooperativa förb:s
styr. 1911—18 och 1924—41 samt
varit förb:s sekr. 1913—17 och ordf.
i dess förvaltningsråd 1918—24. Han
är dessutom dir. i
försäkringsanstalten Folket sedan 1917 och i
försäkringsanstalten Samarbete sedan 1924
ocli ordf. i resp. styr. sedan 1924. E.
liar erhållit ett flertal offentliga
uppdrag, bl. a. ss. sakkunnig i
försäkringsfrågor och ang. bokföring för
jordbrukskassor samt ss. led. av folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
