Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fersen, Fabian von - 4. Fersen, Reinhold Johan von - 5. Fersen, Hans von - 6. Fersen, Axel von, d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Fersen
510
von Fersen
Fabian von Fersen. Målning (detalj) av okänd
konstnär (Gripsholm).
han överste för Vita reg. och 1657
kommendant i Krakau. F. deltog i
tåget mot Danmark 1658 och sårades
svårt vid Kronborg. År 1658 blev han
generalmajor, var 1659—62
överkommendant i Stralsund och blev 1663
guvernör i Livland, 1664 dessutom
överste för Åbo läns infanterireg.,
generallöjtnant 1668 samt general
och friherre 1674. År 1675
utnämndes han till krigsråd och
generalguvernör över Skåne, Halland och
Blekinge samt efter danska krigets
utbrott s. å. till generalfältmarskalk.
Han utmärkte sig särskilt vid
försvaret av Malmö 1677. Genom de
stora förluster, som åsamkades
danskarna under belägringen och den
misslyckade stormningen, blevo
striderna kring Malmö av stor betydelse
för hela krigets förlopp. För att hedra
F:s minne utnämnde Karl XI honom
efter hans död till riksråd 1678. F.
ligger begravd i Bevals domkyrka. —
Gift 1657 med Sabina Elisabeth von
Westernhagen. W. L.
4. Fersen, Reinhold Johan
v o n, greve, krigare och ämbetsman,
f. 1646, † 10 dec. 1716 i Stockholm.
Son till F. 2 i lians första gifte. -—
F. var först i kurländsk och
därefter i holländsk tjänst, där han
avancerade till kapten, gick 1675
i sv. tjänst och deltog i kriget mot
Danmark samt blev överste vid
Västerbottens infanterireg. 1684 och v.
landshövding i Västerb. län 1688.
Under det stora nordiska kriget deltog
han i slagen vid Landskrona, Düna
och Klissov. År 1702 blev han
generalmajor och kommendant i Göteborg
och 1705 landshövding i Hall. län,
1709 guvernör i Riga samt följ. år
guvernör i Wismar och överste för
garnisonsreg. där. F. blev kungligt
råd 1711, greve 1712,
generalfälttyg-mästare s. å. och slutligen president
i Svea hovrätt 1715. — Gift 1682 med
friherrinnan Anna Sophia von
Ungern-Sternberg. W. L.
5. Fersen, Hans von,
greve,krigare, politiker, f. 2 mars 16S3 i Reval,
† 25 maj 1736 i Stockholm. Son till
F. 4. — F. gick tidigt i krigstjänst
och deltog liksom sin fader i slaget
vid Klissov, där han blev svårt sårad.
År 1711 blev han överste vid konung
Stanislaus’ av Polen drabanter och
följ. år överste och chef för Upplands
dragonreg. Han utmärkte sig 1719 vid
försvaret av Eda skans mot
danskarna och utnämndes till generalmajor
av kavalleriet. — F. slöt sig vid
frihetstidens början till det holsteinska
partiet och uppträdde 1723 inför
sekreta utskottet med ett lovtal över
hertig Fredrik av Holstein samt
förordade en anknytning till Ryssland.
Tack vare sina politiska förbindelser
lyckades han på fördelaktiga villkor
sälja sina arvegods i de till Ryssland
avträdda östersjöprovinserna. Han
inköpte senare Ljung i Östergötland
och Steninge i Uppland, vilka av hans
änka gjordes till fideikommiss. Efter
det holsteinska partiets misslyckande
på riksdagen 1726—27 förlorade F.
för en tid sitt politiska inflytande.
Genom att uppmuntra och underlätta
konung Fredriks förbindelse med
fröken Taube lyckades han vinna
konungens bevågenhet och utnämndes
1731 trots rådets motstånd till
president i Svea hovrätt. Han medföljde
också konungen på en resa till dennes
arvland, Hessen. På riksdagen 1734
var han jämte C. Gyllenborg och D. N.
von Höpken ledare för oppositionen
mot Arvid Horn och en av
hattpartiets grundare. I sekreta utskottet
framförde han konungens klagomål
mot Horn, och i mindre sekreta
depu-tationen förordade han förbund med
Turkiet och Frankrike. Han påyrkade
även en merkantilistisk näringspoli-
Hans von Fersen. Målning (detalj) av G. E.
Schröder 1T35.
tik. — Gift 1715 med grevinnan
Eleonora Margareta Wachtmeister af
Mälsåker. W. L.
6. Fersen, Fredrik Axel von,
d. ä., greve, arméofficer, politiker, f. 5
april 1719 i Stockholm, † 24 april
1794 därstädes. Son till F. 5. — F.
studerade i Uppsala och Lund samt
utomlands bl. a. i Leiden. Hans
informator var Sven Bring, sedermera
som berömd historiker adlad
Lagerbring. År 1737 blev F. volontär vid
Livreg. till häst och gick två år
senare i fransk tjänst. År 1745 blev han
överste för ett av honom själv uppsatt
tyskt reg. i fransk tjänst, och 1748
befordrades han till brigadiär
(motsvarande generalmajor). Han deltog
under österrikiska tronföljdskriget i
stormningen av Prag, förde under
Moritz av Sachsen ett reg. i fälttåget
i Flandern 1747 och medverkade följ.
år vid belägringen av Maastricht. År
1750 återvände F. till Sverige och
utnämndes tack vare hattpartiets stöd
av konung Fredrik till generalmajor
i sv. armén. Utnämningen skedde med
förbigående av många äldre officerare
och mot tronföljaren Adolf Fredriks
vilja. År 1753 tog F. avsked ur fransk
tjänst och sålde sitt där uppsatta reg.
Han deltog 1757—60 med utmärkelse
i pommerska kriget. Erövringen av
öarna Usedom och Wollin på hösten
1759, en av de ärofullare sv.
bedrifterna i kriget, var hans verk. Under
dessa operationer togos över 1 700
fångar, och nästan hela den
nyskapade preussiska flottan förstördes eller
kapades. F. var en tid kommendant i
Stralsund och fick 1759 anbud att
efterträda sin svåger Lantingshausen
som högste befälhavare men avböjde.
Han hemkallades till riksdagen 1760.
År 1763 blev han general och 1770
fältmarskalk. Han var en tapper och
duglig befälhavare med förmåga att
skapa ordning och ingjuta respekt hos
sina trupper. — Sin främsta insats i
Sveriges historia har F. gjort ss.
politiker. Hans generalmajorsutnämning
var det första tydliga tecknet på
oenighet mellan hattpartiet och
tron-följ arparet. F. deltog i
förhandlingania på Riddarhuset vid 1751—52 års
riksdag, och han framstod redan där
som en av hattpartiets lovande
förmågor. Genom hans giftermål ökades
hans förmögenhet och hans
förbindelser med den övriga högadeln. Sedan
lian lämnat sin franska tjänst för att
helt kunna ägna sig åt den sv.
politiken, blev han som hattpartiets
kandidat väld till lantmarskalk vid
riksdagen 1755—56. I denna egenskap ledde
lian ständernas motstånd mot
hovpartiets kuppförsök och frambar
riksdagens varningar till konungen. För att
säkra ständernas makt över huvudsta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
