Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredman, Jean - Fredrek på Rannsätt, pseud. för Dahlgren, Fredrik - Fredricson, se även Fredrikson, Fredriksson - Fredricson, Sigfrid - Fredrik I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrek på Rannsätt
593
Fredrik f
Sigfrid Fredricson.
1748 och definitivt lämnade 1752.
Han förföll därefter till hopplös
alkoholism, miste sin egendom,
avstängdes från Storkyrkan och
Riddarholmskyrkan samt avskedades 1758 från
hov-urmakaresysslan. Hans namn har
bevarats till eftervärlden genom
Bellmans "Fredmans epistlar" och
"Fredmans sånger", där han framträder
"utan ur, verkstad och förlag" och
där han får eftermälet "Hans själ et
urvärk, hans kropp en krog".
Förmodligen sammanträffade emellertid
Bellman aldrig med F., och först efter
dennes död torde han ha hört talas
om hans öde. F.-gestalten i Bellmans
diktning är f. ö. närmare besläktad
med Bellman själv än med F. — Gift
1745 med Katarina Lidberg. R. A.
Fredrek på Rannsätt, pseud. för
Dahlgren, Fredrik.
Fredricson, se även Fredrikson,
Fredriksson.
Fredricson, Sigfrid Emanuel,
agronom, f. 31 mars 1S78 på
Herse-bråta i Börrums skn, östergötl. län,
† 4 maj 1934 på Bjärka-Säby i Vists
skn, samma län. Föräldrar:
lantbrukaren Adolf F. och Carolina (Lina)
Månsson. — F. avlade mogenhetsex. i
Norrköping 1896 och utexaminerades
från Ultuna lantbruksinst. 1900. Som
innehavare av Nonnenska stipendiet
företog han studieresor i Tyskland,
Frankrike, England och Danmark.
Han var därefter förste lärare vid
Ruda lantbruksskola i Kalmar län
och inspektor eller förvaltare vid
egendomar i Småland, Östergötland,
Södermanland och Uppland, blev 1909
dir. vid Klagstorps lantbruksskola i
Skarab. län och 1915 förvaltare på
Alnarps gård i Skåne och
föreståndare för lantbruksskolan där samt
återbördades 191S till Östergötland
som sekr. i länets
hushållningssällskap. År 1920 erhöll han ledningen av
det stora godset Bjärka-Säby jämte
38 Svenska män och kvinnor II
lantbruks- och mejeriskolorna där. —
Som lantbruksskoleföreståndare
gjorde F. en uppmärksammad insats, och
lian nedlade ett betydande ocli
framgångsrikt arbete inom djuraveln och
beteskulturen; han utmärkte sig för
framsynthet och kunnighet i såväl
praktiska som teoretiska frågor och
anlitades ofta som sakkunnig i olika
kommissioner, bl. a. vid
omorganisationen av Ultuna lantbruksinst. till
lantbrukshögskola. De under hans tid
från Bjärka-Säby utsända
avelsdju-ren betydde mycket för
boskapsstammens förbättrande i olika delar av
landet. F. tillhörde styr. för Sv.
ayr-shirefören. 1923—27 och för
Avels-fören. för rödbrokig sv. boskap från
1928 samt var 1927—34 led. av styr.
för Ultuna lantbruksinst. (från 1932
Lantbrukshögskolan). År 1927
invaldes han i Lantbruksakad. — Gift 1902
med Elsa Carlstedt. S. L.
Fredrik I, konung, lantgreve av
Hessen, f. 17 april 1676 i Kassel, †
25 mars 1751 i Stockholm. Föräldrar:
lantgreven Karl av Hessen ocli Maria
Amalia, f. hertiginna av Kurland.
— F. fick en vårdad uppfostran vid
det hessiska hovet, vid denna tid ett
av Tysklands mera betydande. Han
ingick 1700 äktenskap med prinsessan
Lovisa Dorotea Sofia av Preussen,
som avled 1705 utan att lia skänkt
honom någon arvinge. Under det spanska
tronföljdskriget tjänade F. under
Eugen av Savoyen och utmärkte sig
vid flera tillfällen. Efter krigets slut
kom lian 1714 till Sverige. Sedan
1710 hade då förhandlingar pågått
om giftermål mellan honom och Karl
XII:s yngre syster prinsessan
Ulrika Eleonora, med vilken lian
förmäldes 1715. F. inträdde i sv. tjänst,
deltog i fälttåget mot Norge 1716,
under vilket han f. ö. blev allvarligt
sårad, och utnämndes s. å. till sv.
generalissimus. Hans befogenheter
som sådan voro emellertid ej närmare
preciserade, och så länge konungen
levde, hade F. föga inflytande på
ledningen av armén. Han hade
emellertid även andra intressen att bevaka.
Tronföljdsfrågan var ännu olöst. Som
pretendenter till den sv. kronan stodo
Ulrika Eleonora och den äldre
systern Hedvig Sofias son, hertig Karl
Fredrik av Holstein-Gottorp. Vid
Karl XII:s död befann sig F. vid
hären, och det kan icke betraktas som
alldeles uteslutet, att hans intriger
bära en del av ansvaret för svågerns
död. I alla händelser begagnade han
sin ställning till att omedelbart låta
häkta den avlidne konungens
allrådande minister, ’ holsteinaren Georg
Henrik von Görtz, ett lyckligt
schackdrag, som på en gång gjorde F.
populär och berövade motpartiet dess star-
kaste stöd. Belägringen av
Fredriksten upphävdes, och för att vinna det
högre krigsbefälet för sin gemåls sak
lät F. bland detta fördela den senast
anlända krigskassan. Ulrika Eleonora
tvingades att avsäga sig enväldet,
varpå lion av ständerna valdes till
Sveriges regerande drottning (1719).
F:s inflytande var emellertid
betydande, ocli denna omständighet jämte
drottningens strävan att på tronen
upphöja sin älskade make resulterade
i att denne 3 maj 1720 kröntes till
konung. I enlighet med sin
ursprungliga avsikt avsadie sig Ulrika
Eleonora sina anspråk på att få dela
regeringsmakten med honom. Om F. avled
före henne, skulle lion dock
återinträda som regerande drottning. I
samband med tronskiftet företogs en ny
revision av regeringsformen. Det k.
enväldet hade ersatts av ett
ständer-välde, men författningen lämnade
ännu plats för ett betydande
inflytande åt en monark, som förstod
att tillvarataga dess möjligheter. F.
blev emellertid en av de obetydligaste
regenter, som någonsin suttit på
Sveriges tron. Han hade icke svårt att
finna vänner: ban ägde ett ståtligt
yttre, var jämförelsevis begåvad och
dessutom glad, välvillig och frikostig.
Med dessa drag förenade han dock
åtskillig bekvämlighet och
njutningslystnad, och dessa egenskaper blevo
med åren alltmer framträdande. Han
förblev hela sitt liv en tysk småfurste
och bevarade en sådans vördnad och
hänsyn gentemot kejsaren. För sitt
folk var ban alltid en främling och
lärde sig aldrig att tala svenska.
Hans personliga anseende blev också
från början lidande på de
olyckliga frederna, särskilt Nystadsfreden
(1721), där han med visst fog
misstänktes att av fruktan för den
hol-steinske rivalen, som tagit sin
tillflykt till tsar Peter, ha offrat mer
av Sveriges jord än som varit
absolut nödvändigt. De försök F. i början
av sin regering gjorde att utvidga sin
makt väckte endast ond blod utan att
ge honom några fördelar. Medan
konungen allt ivrigare och tydligare
strävade att vinna allmogen för sig,
växte det holsteinska partiet ut till
en verklig maktfaktor. Vid 1723 års
riksdag väckte bondeståndet förslag
om att tilldela konungen den
ställning, som tillkommit honom före
enväldet. Det hela inbragte F. ingenting
annat än en allvarlig skrapa från
rådet, och han fick svälja
förödmjukelsen att inför ståndens talmän
betyga sin underdånighet. Å andra
sidan tillerkändes hertig Karl Fredrik
titeln kunglig höghet. Hotet från
det holsteinska partiet avlägsnades
emellertid 1727 genom att Arvid Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
