Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fries, Elias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fries
607
Fries
vande mästaren. De ligga till grund
för den oration "De varietatibus
plantarum Suecicarum observationes",
som han höll på Växjö gymnasium
1811 vid sin avgång till Lunds univ.,
där han blev student s. å. I sina
naturvetenskapliga, främst botaniska,
studier rönte han mycken välvilja av sina
lärare, prof. A. J. Retzius och dennes
efterträdare prof. C. A. Agardh. I
Lund blev F. 1814 fil. dr på avhandl.
"Novitiæ Floræ Svecicæ" (1) ocli
utnämndes s. å. till docent i botanik. Då
Agardh som riksdagsman eller som
led. i kommittéer långa tider
vistades i Stockholm, förordnades F., blott
23 år gammal, att uppehålla hans
ämbete. Han erhöll 1819 en vid Lunds
univ. enkom för honom inrättad
befattning som botanices adjunkt, fick
1824 prof: s titel och blev 1828
botanices demonstrator. År 1834
utnämndes han till innehavare av
Borgström-ianska professuren i praktisk ekonomi
vid Uppsala univ. Denna ändrades
1851 till professur i botanik och
praktisk ekonomi, varvid F. även blev
prefekt för botaniska trädgården ocli
museet; sin professur lämnade lian som
emeritus 1859, öch som prefekt avgick
han 1863. Han var univ:s rektor 1839
och 1853—54. — F. tillhör den
botaniska forskningens stormän, och näst
Linné anses han allmänt som Sveriges
främste botanist. Hans forskning var
mångsidig och djupgående, många av
hans arbeten äro av banbrytande
natur, och han fick mycket stor betydelse
både som vetenskapsman och som
akademisk lärare. Framför allt bedrev han
omfattande studier rörande
svamparna. Som gymnasist och student
visade han en för sin tid ovanlig
kännedom om hembygdens flora, särskilt
svamparna, och många av de arter,
som ej funnos upptagna i då
tillgängliga botaniska handböcker, namngav
och inregistrerade han själv i
systemet. Hans mest betydande verk
kommo också att behandla svamparnas
stora och dittills föga kända grupp,
och han bär med all rätt titeln
"myko-logiens grundläggare". Vad Linné var
för fanerogamsystematiken, kan F.
sägas ha varit för
svampsystematiken, som ännu i dag i huvudsak,
särskilt beträffande hymenomyceterna
(hattsvamparna), följer hans
indelning. Tidigt nådde han internationell
berömmelse, och från jordens alla
delar skickades samlingar och fynd till
honom för bestämning. Han utgav
talrika mykologiska skrifter; en
tidrymd av ej mindre än 63 år förflöt
mellan publicerandet av hans första
och hans sista arbete rörande
svampar. Hans storverk på detta område
är det klassiska "Svstema
Mycolo-gicum" (1—3, 1821—32), och andra
större arbeten äro "Observationes
my-cologicæ" (1—2, 1815—18; 2:a uppl.
1824), "Elenclius Fungorum" (1—2,
1828)’, "Epierisis Systematis
Mycolo-gici" (1836—38; 2:a omredig. uppl.
"Hymenomycetes Europæi", 1S74) och
"Monographia Hvmenomycetum
Sueciæ" (1—2, 1857—63). Om
"Hymenomycetes Europæi", som utkom
på F:s åttioårsdag, skrev den tyske
botanisten och läkaren de Bary, själv
en framstående svampforskare: "Det
finnes endast en, som förmår att rätt
bedöma detta efterlängtade verk, och
denne ende är författaren själv." F.
utgav även ett exsickatverk i 30
fa-sciklar över vårtsvampar,
"Sclero-myceti Sueciæ" (1819—22). Mycket
betydelsefullt är hans berömda stora
planschverk över hattsvamparna,
"Ico-nes selectæ Hymenomycetum nondum
delineatorum" (1867—77); efter F:s
död utgavs enligt hans plan andra
delen (1878—84) av sönerna Thore F.
(F. 2) och Robert F. (F. 3). Även en
annan formrik kryptogamgrupp,
lavarna, ägnade F. ingående
undersökningar. Hans huvudarbete över dem,
"Lichenographia Europæa
reforma-ta" (1831), belönades av Vet. akad.
med den större Linnéanska
guldmedaljen och står värdigt vid sidan av
det nyssnämnda "Systema
Myeolo-gicum"; det innehåller den
uppställning av lavsystematiken, som snabbt
antogs och allmänt kom att bli
gällande, till dess mikroskopets
införande i botanisk forskning på 1850-talet
skänkte landvinningar av även
systematisk betydelse. Bland F:s övriga
arbeten om lavar märkas "Schedulæ
criticæ de Lichenibus Suecanis"
(1824—25) och "Nov® schedulæ
criticæ ..." (1826—28) samt
exsickat-verket "Lichenes exsiccati Sueciæ"
(1824—27). — Vid sidan av dessa i
många avseenden grundläggande
studier av svamparnas och lavarnas
systematik utförde F. även omfattande
och djupgående undersökningar av
den fanerogama växtvärlden i
Skandinavien. I många och värdefulla
arbeten behandlade han de högre
växterna, ss. i "Novitiæ floræ Svecicæ"
(1—7, 1814—23; 2:a uppl. 1828),
"Novitiarum Floræ Suecicæ
Mantis-sa" (1—3, 1832—45), "Flora
Hallan-dica" (1817—19), "Systema orbis
ve-getabilis" (1825), "Stirpes agri
Fem-sionensis" (1825, 1827), "Flora
Sca-nica" (1835—37) och "Summa
Vegeta-bilium Scandinaviæ" (1846, 1849),
varjämte han utgav en ypperlig
ex-sickatsamling över kritiska
fanerogamer, "Herbarium normale"
(fascik-larna 3—16, 1863—65). Tidigt sökte
F. finna en indelning av växterna,
baserad på deras naturliga frändskap,
och i "Systema orbis vegetabilis"
framlade han de huvudlinjer, som
en sådan gruppering måste följa. I
"Flora Scanica" tillämpade lian först
denna indelning, "Friesiska
systemet". I anknytning därtill besvarade
han i uppsatsen "Hvilka vexter äro
de fullkomligaste?" (1835) den
framställda frågan med att anse familjen
Compositæ (korgväxter) vara högst
organiserad. Av hans monografier
över svårbestämbara växtsläkten
märkas främst "Symbolæ ad Historiam
Hieraciorum" (1848) ocli "Epierisis
Generis Hieraciorum" (1862). —
Jämte sin omfattande vetenskapliga
produktion medhann F. en rad
skrifter av mera praktiskt innehåll, ss.
"Om odlingen af Foderwäxter" (1821),
"Om skadliga Wäxter" (1821), "Om
Pilplanteringar och dessas vigt för
Landthushållningen" (1836) och
"Anteckningar öfver de i Sverige växande
ätliga Svampar" (1836) samt först
och sist det på uppdrag av Vet. akad.
utgivna färgplanschverket "Sveriges
ätliga och giftiga Svampar" (1860—
66), "troligen det rikaste och
dyrbaraste verk af detta slag, som något
land har att uppvisa". Genom de båda
sistn. arbetena riktades allmänhetens
uppmärksamhet för första gången på
dessa tidigare förbisedda växters
värde, och den gamla fördomen, att
svamp ej duger till människoföda,
blev rubbad, vartill kommer, att de
två skrifterna utgöra grunden till de
åtgärder, som Lantbruksakad. och
hushållningssällskapen vidtogo för
att sprida kännedom om
tillvaratagande och användning av svamp.
Särskilt bör även nämnas F:s
populärvetenskapliga verksamhet. Han ägde
både den entusiasm och kärlek till sin
vetenskap och den klara, fängslande
stil, som äro förutsättningen för
ett dylikt författarskap. Därigenom
väckte han vida kretsar intresse och
aktning för vetenskapen och dess
utövare samtidigt som han hos det sv.
folket stimulerade hågen för naturens
studium. Bland hans populära
skrifter intar "Botaniska Utflygter" (1,
1843, 2:a uppl. 1853; 2, 1852; 3, 1864)
främsta rummet. "Med det mest klara
och hänförande språk, på en prosa,
hvilken likasom Pyramus De
Candol-le’s och Humboldts, ofta är idel poesi,
upprullar förf. här för läsaren taflor
af hänförande skönhet" (J. Arrhenius).
I dessa mästerliga "Utflygter", som
F. anspråkslöst kallade "strödda
tillfällighetsskrifter", behandlade lian i
särskilda uppsatser ämnen av allmänt
intresse, vilka mottogos med bifall och
beundran; särskilt må nämnas "Äro
Naturvetenskaperna något
Bildningsmedel?", "Växternas ursprung",
"Våren", "En blick i växtlifvet»
verkstad", "Naturens perfectibilitet", "Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
