Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frietzcky, Claes - Frigel, Pehr - Frigell, Anders - Friis, se även Fries - Fiis, Ewerdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frigel
618
Friis
crantz’ lyckliga lösning 1776. Också
i de med penningkrisen nära
sammanhängande frågorna om
brännvinsbränningens frihet, förbjudande eller
begränsning intog F. en från början
dogmatisk ståndpunkt, som efter hand
mildrades av konjunkturhänsyn. Rent
konstitutionella skäl drevo honom
senare att på nytt inta en oböjlig
principiell hållning. F. motsatte sig 1765
och 1769 ett brännvinsförbud som
oförenligt med det fria statsskicket
men biträdde det däremot efter den
stora missväxten (1772). F:s
allmänna ovilja mot Gustav III:s växande
despotism kom honom däremot att
på riksdagen 1786 envist motsätta
sig konungens anspråk både på
brännvinsbränningens förvandling till
re-gale och på dess frigivande mot en
bevillning på obestämd tid. Mångåriga
studier och striderna i
realisations-och brännvinsspörsmålen förde F. till
en allt bemärktare plats i den
maktkamp mellan partier, ständer och
kungadöme, som i så hög grad
kännetecknade de tre årtionden, under vilka
F. deltog i riksdagslivet. Han angrep
med oförfärad konsekvens hattarnas
krigspolitik, ekonomiska lättsinne och
befordringsväsen på sin första
riksdag ända därhän, att han försvarade
mössofficerares desertering från
pommerska kriget för deltagande i
Riddarhusets arbete. Men partikampens
övergång i ståndsstrid mot
frihetstidens slut kom honom att förlora
greppet över mösspartiets ofrälse
element, och han lämnade därför
missmodig skedets sista riksdag kort före
1772 års revolution. Han hade då
förgäves medverkat i den nye
konungens, Gustav III:», försoningsplan
("kompositionen"). Till en början
anhängare av monarkens reformpolitik
blev F. på riksdagarna 1786 och 1789
en allt avgjordare fiende till dennes
maktutvidgningstendenser. Han
samverkade med von Fersen, den forne
hattchefen, hävdade ståndens
beslutanderätt mot konungens verktyg,
utskotten, satt längre än de flesta
oppositionsmän på Riddarhuset fängslad
under den nya statsvälvningen 1789
och kunde först vid Gustav III:s sista
ständermöte (1792) förmås till positiv
medverkan under konungens hopade
finansiella svårigheter. Lika fylld av
beundran för engelsmännens fria folk,
"fullt av arbete och näringsbegrepp",
som obenägen för de "flyktiga,
slaviska" fransmännen, hattarnas
vänner, visade han i riksdagsarbetet
både saklighet och lidelse, ansågs
obesticklig och fruktade ej att bryta
med desperata meningsfränder. Sirlig
i umgänget, trofast i släktskap ocli
vänskap, omgavs lian på ålderdomen
med vördnad både offentligen ("Rid-
darhusets farbror") och i hembygden,
en föresyn i drift och redbarhet. —
Ogift. Cgn.
Frigel [ge’ll], Pehr, ämbetsman,
tonsättare, f. 2 sept. 1750 i Kalmar, †
24 nov. 1842 i Stockholm. Föräldrar:
kyrkoherden Petrus Frigelius ocli
Ingrid Helena Wahlberg. — Är 1770 blev
F. student och 1776 fil. mag. i
Uppsala, varefter han innehade en privat
lärarbefattning i Stockholm. Han blev
1779 e. o. kanslist i Handels- och
finansexpeditionen, 1781 kopist samt
var 1783—1801 kanslist med särskilt
förordnande som protokollförare i
konseljen. Ären 1785—1809 var lian
sekr. i Statskontoret samt vid flera
riksdagar även i statsutskottet. Sin
första musikutbildning fick F. av
domkyrkoorganisten H. Björkman i
Kalmar, och sedermera fortsatte han sina
studier i Stockholm för J. G.
Naumann och J. M. Kraus. Han blev led.
av Utile Dulci, där flera
kompositioner av honom framfördes, liksom 1778
av Mus. akad., vars sekr. lian var
1797—1841. Ären 1811—34 var han
dir. ("inspector") vid
Musikkonserva-toriet och 1814—30 lärare i harmoni
och komposition där. Han kalladesvid
1809 och 1810 års riksdagar att
biträda vid arbetet på en ny koralbok och
var 1811—18 led. av
psalmbokskommittén. — En mycket betydande
insats gjorde F. inom Mus. akad., bl. a.
genom den plan för verksamheten,
som han framlade 1796 och som klokt
anpassade verksamheten efter landets
förhållanden. F:s främsta
komposition är oratoriet "Försonaren på
Oljoberget" (1815), varjämte han skrev
operan "Zoroaster" och flera arior
till C. Stenborgs "Eremiten", en rad
kantater, en symfoni, sånger m. m.
"En betydande fullföljare av Kraus’
stil", skriver C. A. Moberg om F. på
tal om dennes kyrkomusik och
fastslår samtidigt, att "hans verksamhet
som tonsättare stilistiskt tillhör
1700-talet". "Vid arbetsbordet,
rådsprotokollet, räkenskapshandlingarna såg
man endast ämbetsmannen, som
tycktes främmande för varje utflykt i
konstens värld; vid klavecinen, parti-
Pehr Frigel, Minnespenning av M. Frumerie
1841.
turet ocli i harmoniläran hörde man
blott tonsättaren, den djupe forskaren
i musikens vetenskap; i
sammanlevnaden röjdes den klassiskt bildade
mannen, förfinad genom umgänget
med de ypperste inom konstens och
vitterhetens värld i Gustav III:s
tidevarv" (B. von Beskow). — Gift 1788
med Margareta Charlotta Baumann.
— Litt.: B. von Beskow, "P. F.
Minnesteckning" (1843); O. Morales—T.
Norlind, "K. Mus. akad. 1771—1921"
(1921). P. L.
Frigell, Anders, språkman, f.
22 maj 1820 i Gillstads skn, Skarab.
län, †S dec. 1897 i Uppsala. Föräldrar:
hemmansägaren Håkan Andersson
och Brita Andersdotter. — F. blev
student 1842, fil. kand. 1850, fil. dr
1851 och docent i latinska språket 1854,
allt i Uppsala. Efter att åren 1855—57
såsom riksstatens stipendiat ha
företagit en studieresa till Tyskland,
Österrike, Italien, Frankrike och
Holland för latinska
handskriftsforskningar tjänstgjorde han 1859—66
som e. o. bibl.-amanuens. Är 1862 blev
lian e. o. adjunkt i latinska språket
vid Uppsala univ. och erhöll 1882
personlig e. o. professur i samma
ämne. —- F., som var en
framstående handskriftsforskare, utgav ett
flertal goda kommenterade uppl. av
latinska förf. Vidsträckt användning
i skolorna fick hans utgåva av
Gæsars "De bello gallico" (1854),
åtföljd av kommentarer (1S58—59;
2:a uppl. 1862— 68). Horatius’
"Car-mina et epodon liber" utgav han 1870,
Ciceros "Epistolæ selectæ" 1872 ocli
en del böcker ur Livius’ "Ab urbe
con-dita" 1871, 1879 och 1S80. I "Livius
som historieskrifvare" (1880)
framstår lian som en gedigen kännare av
den antika historieforskningen. Han
framträdde även som översättare,
t. ex. med "Kebes’ tafla, allegorisk
målning af menniskolifvet.
Öfversättning med förklaringar och kritiskt
bihang" (1878). F. publicerade vidare
uppsatser och recensioner i ett flertal
sv. och utländska tidskr. av
språkvetenskaplig och pedagogisk natur.
— Gift 1866 med Hilma Hultin. A. A.
Friis, se även Fries.
Friis, Ewerdt, bildhuggare, f.
1619 i Bredstedt, Holstein, † 10 nov.
1672 i Gävle. — F. synes lia varit
lärjunge till bildhuggaren Hans
Gude-werdt d. y. i Eekernförde, Holstein,
innan han kom till Sverige, där hans
namn första gången förekommer i
Falun 1656. Troligen följ. år bosatte
han sig i Gävle. Han är mästare till
predikstolen (1656, tills, med Jöns
Göstafsson) ocli altartavlan (1669) i
Kristine kyrka i Falun, predikstolen
(1657) och altartavlan (omkr. 1662)
i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
