Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Garaguly, Carl - Garberg, släkt - Garbo, Greta - Gard, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Garberg
16
Gard
han Garagulykvartetten i Stockholm.
Han är sedan 1930 sv. medborgare.
—• Virtuos elegans och livfullt
temperament karakterisera G. som
violinist. Som dirigent har han hastigt nått
konstnärlig mognad och vunnit en
central position i Stockholms
konsertliv. Hans orkesterledning präglas av
entusiasm, grundlighet och stilkänsla,
— Gift 1) 1925—34 med Birgitta
Matilda Rosell-, 2) 1934—37 med Grundel
Maria Hultgren-, 3) 1940 med Brita
Dagmar Bjerström. G. T.
Garberg, släkt, troligen
härstammande från byn Garberg i Älvdalens
skn, Kopparb. län. Släktens äldste
med visshet kände stamfar, Hans G.
(† 1703), liade sonen mjölnaren i
Salberget Jan G. († 1720), som blev
utfattig. Dennes son Anders G. (f. 1707,
† 1767) flyttade till Gävle, där den
ansedde rådmannen Fredrik Ennes
hjälpte honom att skaffa sig en
gedigen köpmannautbildning. Anders
G. erhöll 1736 burskap som
kramhandlare, utvidgade snart sin rörelse
till grosshandel, blev rådman i Gävle
och gifte sig med en dotter till sin
välgörare Fredrik Ennes. Anders G:s
yngste son, Carl Anton G. (f. 1752,
† 1801), förvärvade en
segelduksfabrik i Gävle. Han var även
skeppsredare och grosshandlare och ordf. för
borgerskapets äldste. Efter hans död
övertogs segelduksfabriken och
handelsfirman av hans energiska änka,
Brita Elisabet G., f. Bjurberg (f.
1747, † 1818), som sedermera överlät
ledningen till sina söner Anders G.
d. v. (f. 1781, † 1826) och Anton
Fredrik G. (f. 17S3, † 1836), stamfäder
för släkten G:s båda huvudgrenar.
Firman blomstrade fortfarande, och
rörelsen utvidgades avsevärt, då
Anton Fredrik G. 1832 grundade en
linnefabrik i Gävle. Även i det
offentliga livet togo bröderna ivrigt del.
Båda bröderna dogo i sina bästa år,
och från 1S36 vilade hela ansvaret
för det stora företaget på Anders G.
d. y:s änka, Carin G., f. Sehlberg
(f. 1787, † 1859), som ådagalade stor
skicklighet både i ledningen av
firman och i upprätthållandet av den
gamla patriciersläktens anseende i
hemstaden; hon grundade tills, med
landshövdingskaai Lagerheim
Frun-timmersfören. för social
hjälpverksamhet i Gävle ocli var länge dess
ordf. Anders G. d. y:s son Wilhelm
G. (f. 1812, † 1845) övertog
linnefabriken, och Anton Fredrik G:s ende
son, Axel Eeymond G. (f. 1827, †
1S74), var först spansk, sedan fransk
konsul i Gävle samt 1859—62 och
1869—74 språklärare vid
elementarläroverket där. — Litt.:
"Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska
fören. år 1921" (1921).
Garbo, Greta Lovisa, fram till
1922 Gustafsson, filmskådespelerska,
f. 19 sept. 1905 i Stockholm.
Föräldrar: droskcliauf fören Karl Alfred
Gustafsson och Anna Karlsson. —
Efter att ha varit biträde i en
raksalong på Södermalm i Stockholm
började G. sin karriär vid filmen genom
en anställning hos konfektionsfirman
Paul U. Bergström, där hon
medverkade i ett par reklamfilmer för
firmans räkning. Regissör Erik
Petsch-ler gav henne därefter en roll i sin
filmburlesk "Luffar-Petter" (1922),
som blev hennes egentliga debutfilm.
Hösten 1922 vann hon inträde i
Dramatiska teaterns elevskola, och redan
under första läsåret där gav regissör
Mauritz Stiller henne Elisabeth
Doh-nas roll i filmen "Gösta Berlings
saga" (1923—24). Samtidigt antog
lion konstnärsnamnet Garbo.
Kritiken var erkännsam mot hennes
prestation i filmen men spårade inte den
blivande storstjärnan. Hon lämnade
elevskolan 1924 och följde Stiller till
Tyskland. En planerad inspelning i
Konstantinopel gick om intet, men
genom Stillers förmedling fick G. ett
nytt engagemang hos G. W. Pabst i
Berlin, där hon med framgång spelade
huvudrollen i dennes fräna skildring
av efterkrigsårens Wien, "Den
glädjelösa gatan" (1925), med Einar
Hansson som motspelare. När Stiller 1925
accepterade ett anbud från
Metro-Goldwyn-Mayer i Hollywood i
Förenta staterna, tog lian G. med sig i
förvissning om att skapa en
världsstjärna av henne. Själv fick han inte
tillfälle att regissera hennes filmer,
men han påbörjade "Virveln", där
han gatf anslaget till hennes typ: en
trött, gåtfullt lockande, på en gäng
sval ocli sensuell kvinnotyp. G. slog
omedelbart igenom med "Virveln"
(1926), och succén fullkomnades med
"Fresterskan" (1927) ocli "Åtrå" (s.
å., mot Lars Hanson) samt med
"Anna Karenina" (1928).
Populariteten underblåstes av
legendbildningen kring hennes privatliv och hennes
tillbakadragna och människoskygga
väsen. Hon vann nya, stora
framgångar med en rad filmer, "En
gudomlig kvinna" (1928, mot Lars
Hanson och i Victor Sjöströms regi), "Den
mystiska kvinnan" (1929), "Vilda
orkidéer" (s. å., mot Nils Asther)
samt "Gröna hatten", "En kvinnas
moral" och "Kyssen" (alla 1930). 1
dem särpräglades alltmer G:s
egenartade och starkt artificiella typ.
Ljudfilmen stärkte ytterligare
hennes ställning som världsstjärna,
sedan hennes första ljudfilm, "Anna
Christie" (1930), blivit en stor
framgång. Samtidigt betecknade
ljudfilmen en utveckling mot ett mera na-
turligt och differentierat spelsätt.
Hennes filmer blevo nu också färre
och mer omsorgsfullt producerade.
Efter de relativt likgiltiga
"Romantik" och "Inspiration" (båda 1931)
följde "Susan Lenox" (1932) samt
"Mata Hari", "Grand Hotel" och
"Som du vill lia mig" (alla 1933) och
"Christina" (1934), som bjödo på
melodramatiskt tacksamma roller. Hon
spelade sedan in "Den brokiga
vävnaden" (1936) och en ny version av"Anna
Karenina" (s. å.). I "Kameliadamen"
(1937) och "Marie Walewska" (1938)
hävdade hon sig som en filmens
romantiska tragedienne. Hennes position
hos den breda amerikanska publiken
var dock inte lika befästad som hos
den europeiska. Vid tiden för det
andra världskriget försökte
Metro-Goldwyn-Mayer lansera henne i en
helt ny genre — som komedienne i
"Ninotchka" (1940) och i
"Tvillingarna" (1942). — G:s framgång har
varit oerhörd och förklaras kanske
främst genom hennes särpräglade och
starkt personliga typ som
efterkrigsårens desillusionerade och
ödesmärk-ta men på samma gång livshungriga
kvinna. En tid löpte hon faxa att
låsas fast i ett visst maner som
stereotyp och konstlad sfinx, men
småningom frigjorde hon sig —
delvis tack vare ljudfilmen, som gav
henne ett rikare register att spela
på — och utvecklade sig därefter till
en romantisk ocli starkt emotionell
skådespelerska. Fastän hennes
spelsätt inte är särskilt skiftande, ha
hennes stora skönhet och mörka
vackra röst samt den förmåga av inlevelse
och intensitet hon är mäktig även i
tämligen enkla melodramatiska roller
gjort henne till en alltid fängslande
och stundom stor konstnärinna, Hon
har också ända sedan sitt genombrott
lyckats behålla sitt grepp om
publiken. —• G. erhöll 1936 Litteris et
artibus. — Ogift. R. W., M. B—z.
Gard, Axel Fredrik, advokat, f.
11 juli 1873 i Lofta skn, Kalmar län.
Föräldrar: lantbrukaren Carl
Fredrik Pettersson och Ulrika Charlotta
Jansson. — G., som avlade
juridiskfilosofisk ex. 1894 och jur. utr.
kand.-ex. 1901 i Uppsala, blev e. o.
amanuens i Kammarkollegium 1901 men
övergick redan s. å. till
advokatverksamhet. Sedan 1941 är han delägare
i advokatfirman Lidforss & Levy i
Stockholm. — G. har intagit en
framskjuten plats i olika liberala fören.,
bl. a. som ordf. i fören. Verdandi i
Uppsala 1900—01 samt i Studenter
och arbetare i Uppsala 1896—1900
och i motsvarande fören. i Stockholm
1902—12. Åren 1898—1900 var lian
föreståndare för Uppsala
arbetare-inst., och sedan 1916 är lian ordf. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
