Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijer
31
Geijer
Efter undervisning i hemmet och
därefter i Karlstads gymnasium
in-skrevs G. 1799 vid Uppsala univ. Han
blev fil. kand. 1806 och mag. s. å.
Åren 1809—10 vistades han i
England som informator för
köpmans-sonen J. F. Schinkel. Efter
hemkomsten blev ban 1810 docent i
historia i Uppsala, och 1811—14 hade han
informatorsplatser i Stockholm. Han
förordnades 1815 att uppehålla
professuren i historia vid Uppsala univ.
och utnämndes 1817 till prof.; han
avgick 1846. G. företog resor till
Danmark och Tyskland 1825 och till
Tyskland 1846. Han var led. av den s. k.
stora uppfostringskommittén 1826—
28 samt av prästeståndet 1828—30
och 1840—41. År 1824 blev han led. av
Sv. akad. och av Vitt. akad., 1829
av-Mus. akad. och 1835 av Vet. akad. —
Den värmländska bruksmiljö, där G.
växte upp, var politiskt frisinnad och
mångsidigt kulturintresserad, ocli den
fick avgörande betydelse för hans
sociala och politiska orientering. Han
tog också starka intryck av
föräldrarnas, särskilt faderns, religiositet och
av hembygdens natur. I Uppsala läste
han till en början framför allt latin
ooh grekiska men bedrev inga
koncentrerade examensstudier; däremot
musicerade han flitigt. Den
långsamma studietakten ledde till en konflikt
med fadern, och G. hemkallades. För
att ta revansch tävlade han i Sv. akad.
och erövrade 1803 dess stora pris för
ett "Äreminne öfver Sten Sture d. ä."
(i Sv. akad:s handl., 3), skrivet i
Schillers anda. G. förfäktar där i
historisk förklädnad den franska
revolutionens principer; särskilt
understryker han den medborgerliga
frihetens värde. Han fick nu återvända
till Uppsala. Utom historia läste han
framför allt filosofi, där han under
Benjamin Höijers ledning tillägnade
sig de nya tyska tankesystemen.
Studierna resulterade 1806 i avh. "De
ingenio politico medii ævi" ("Om
medeltidens samhällsanda"). G. har där
övergivit sin tidigare
upplysnings-mässiga ståndpunkt och i stället
anknutit till Schellings politiska teorier.
Han är alltjämt frihetsvän men anser
nu, att friheten endast kan
förverkligas genom statens fulländning.
Under Englandsvistelsen 1S09—10 följde
G. med stort intresse den politiska
händelseutvecklingen. De intryck han
i England mottog på kulturlivets
olika områden gjorde sig sedan påminda
under hela hans liv. Den engelska
parlamentarismen med ministrarnas
fullständiga ansvarighet inför
representationen tilltalade honom mycket,
och ban satte upp den som ett ideal
gentemot den nya sv. författningen av
1S09; enligt G:s åsikt erbjöd denna
ingen verklig garanti mot
maktmissbruk från högre ort. Respekten för
lagen och det allmänt utbredda
intresset för politiska spörsmål
imponerade också på G.; en upplyst opinion
betraktade han som oumbärlig för
vidmakthållandet av en fri
konstitution. G:s ståndpunkt vid denna tid
var sålunda starkt frisinnad och nära
besläktad med vad som senare kom
att stå på liberalismens program.
Karakteristisk är den avgörande
politiska roll G. tillskrev medelklassen
samtidigt som han redan nu skönjde
den fara för dess bestånd, som det
växande, industriproletariatet
utgjorde. — Efter hemkomsten skrev G. 1S10
en essä, "Hvilka fördelar kunna vid
menniskors moraliska uppfostran,
dragas af deras Inbillnings-gåfva m. m. ?"
(i Sv. akad:s handl., 5, 1813), och
erövrade därmed för andra gången Sv.
akad :s stora pris. Essän kan sägas vara
en romantisk programskrift; G.
hävdar nämligen fantasins rätt gentemot
1700-talets nyktra rationalism.
Uppsatsen vittnar även om ett nyvaknat
intresse för kontinuiteten i
utvecklingen, för historisk tradition.
Förlusten av Finland och Sveriges
allmänna svaghetstillstånd lockade till
jämförelser mellan det närvarandes
skröplighet oeh en mera ärorik
forntid; den sv. historien tedde sig som en
nationell förnyelsekälla. Under
intryck av sådana stämningar tillkom
1811 Götiska förbundet, till vars
stiftare G. hörde och i vars tidskr. Iduna
lian publicerade en rad dikter med
nordiska motiv, främst "Vikingen"
och "Odalbonden" (båda 1811). De
förkroppsliga två nationella
grundtyper men uttrycka också spänningen
Erik Gustaf Geijer. Teckning av B.
Wennerberg.
i G:s väsen mellan äventyrslust ocli
rotfast hemkänsla. I sina götiska
dikter anknyter G. till dansk romantik,
särskilt till Oehlenschläger; först
1812 fick han kontakt med de sv.
romantikerna. Tills, med A. A. Afzelius
utgav lian en samling "Svenska
folkvisor från forntiden" (1—3, 1814—
17) och skrev till den ett företal, där
han tog parti för Atterbom. I de
romantiska kalendrarna publicerade
han åtskilliga dikter, främst den i
folkton hållna "Den lille kolargossen"
(1815), i "Poetisk kalender" 1814—
20 en rad sånger (ett sånghäfte utgav
han 1824 tills, med A. F. Lindblad och
ensam ytterligare sex häften 1834—
45). Alla de nämnda ungdomsdikterna
ha ett objektivt, realistiskt inslag, som
skiljer dem från den rent
nyromantiska lyriken ocli som skänkt dem en
vida större popularitet än denna. G.
hyste en stark motvilja mot
överdrifter, och lian drog sig inte för att
kritisera sina götiska
förbundskamrater, när de i sin diktning gingo för
långt i fornnordiskt nit. Det objektiva
draget hos G. tog sig uttryck även i
hans psalmdiktning. Han var djupt
engagerad i den religiösa förnyelse,
som romantiken förde med sig, och
utgav bl. a. "Försök till psalmer"
(1S12). I 1937 års psalmbok kvarstå,
av hans hand bl. a. psalmerna 89, 203,
483 och 495. I broschyren "Om falsk
och sann upplysning med afseende på.
religionen" (1811) fortsatte G. den
polemik mot 1700-talets rationalism,
som han börjat i sin skrift om
inbillningsgåvan; ban för liär
kristendomens talan. G. umgicks vid denna tid
med planer att bli präst. — I Iduna
1811 publicerade G. uppsatsen "Om
historien och dess förhållande till
religion, saga och mythologi". G. har
där under inflytande från Schelling
närmat sig en organisk
statsuppfattning ocli i den nedärvda
ståndsindelningen trott sig finna ett naturligt
uttryck för statens väsen. Därmed
hade han för första gången orienterat
sig åt konservativt håll. Alldeles
konsekvent är han emellertid inte.
Samtidigt som han erkänner det
berättigade i ärftligt adelskap, talar han
med förakt om adelns förfall. Samma
dubbelhet återfinns i ett 1813
framlagt skolprogram, där G. intar en med
ståndsindelningens nödvändighet
motiverad konservativ hållning men
samtidigt ansluter sig till
näringsfrihetens rent liberala princip. Dragningen
åt höger var dock starkast, vartill
inte minst bidrog G:s sympati för den
romantiskt konservativa tanken, att
samhället kan bestå endast med
religionens hjälp. En viss roll spelade
även G:s beundran för dåv.
tronföljaren, sedermera Karl XIV Johan. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
