Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijer
32
Geijer
När G. vt 1815 inför en rekordstor
publik började sina föreläsningar i
historia, dolde han inte sin nya
ståndpunkt, och det var inte minst detta
markanta avståndstagande från
franska revolutionens idéer, som väckte
uppmärksamhet och snabbt ökade
hans ryktbarhet. Han stimulerades
vid denna tid av Amalia von Helvigs
kärlek och beundran. Hans varma
känslor för henne fingo djupgående
verkningar och återspeglas bl. a. i hans
personlighetsfilosofi. G:s starka
betonande av religionens samhälleliga
betydelse kom honom att entusiastiskt
hälsa bildandet av Heliga alliansen.
Han insåg inte omedelbart, att den
endast var ett verktyg i den politiska
reaktionens tjänst; när detta
omsider blev klart för honom, tog han
upprörd avstånd. Med restaurationstidens
reaktionära idéer hade G:s
konservatism ingenting gemensamt. Sin egen
ståndpunkt framlade lian i avh.
"Feo-dalism ocli republicanism" (i Svea,
1818—19), en skarpsinnig analys av
den historiska utvecklingens
huvudprinciper. G. intar där en medlande
hållning och ställer sig lika
avvisande till despotism som till folkfrihet
i franska revolutionens anda; själv
eftersträvar han en förening av
kungamakt och folklig självstyrelse. Ett
par år senare fick han anledning att
ytterligare precisera sitt program,
när lian råkade i en uppmärksammad
polemik med den liberale juristen J.
G. Richert betr. universitetens
hävdvunna domsrätt över alla akademiska
personer. G. samlade 1S23 sina
artiklar i ämnet till en broschyr "Nytt ett
ocli annat i anledning af frågan om
academiska jurisdictionen". I denna
utvecklar han i nära anslutning till
vissa tankegångar lios Hegel sin
kor-porativa samhällsuppfattning. Hans
konservatism är nu fullt utbildad och
omfattar även det ekonomiska
området; han tar skråväsendet i försvar
och vill förhindra, att den
framväxande industrialismen får utveckla sig
på hantverkets bekostnad. Som
prästeståndets repr. vid riksdagen 1828—
30 fick han tillfälle att praktiskt
till-lämpa sina teorier, och lian gjorde en
serie uppmärksammade inlägg, bl. a.
i jordstyckningsfrågan, där lian under
hänvisning till faran för böndernas
proletarisering motsatte sig varje
utvidgad rätt till hemmansklyvning. —
Vid sidan av sin historiefilosofiska
ocli statsteoretiska spekulation hade
G. även sysslat med kunskapsteori och
i en avh., "Thorild. Tillika en
pliilo-sopliisk eller opliilosophisk
bekännelse" (1820), preciserat sin ståndpunkt
(här tolkad i anslutning till E.
Norberg). G. antar en aktiv och en passiv
sida av den mänskliga kunskapsför-
mågan. Den aktiva kallar lian
begrepp, den passiva känsla. De stå i
ett organiskt växelförhållande. Som
sammanfattande benämning använder
G. termen förnuft eller sinne. Genom
den stora roll, som lian tillmäter såväl
den sinnliga erfarenheten som
förståndet, röjer G. en viss släktskap med
upplysningstidens tänkande. Han
opponerar sig bestämt mot den romantiska
spekulationens antagande av
särskilda kunskapsorgan, i stånd att skänka
omedelbar kunskap om översinnlig
verklighet; han är inte någon
intuitionsfilosof i antiintellektualistisk
mening. Sinnet är även en praktisk
förmåga, en enhet av rättsbegrepp
och begärelseförmåga. G. avvisar
den kantska rigorismen; förnuft och
sinnlighet, plikt och böjelse, skola
bringas till harmonisk
överensstämmelse. Denna moraliska ståndpunkt
medför också, att han tar avstånd från
den romantiska genikulten. Sin
filosofiska ståndpunkt, sin
"personlighetsfilosofi", sammanfattade lian redan
1815 i orden "utan Du intet Jag", en
formulering som lian nått under
inflytande av filosofer som — främst —
Jacobi och Baader. Mera abstrakt liar
lian uttryckt samma tanke i orden:
"Men all fattning är ursprungligen en
ömsesidig. — Så fattar ej blott
menniskan naturen, utan fattas tillika af
henne tillbaka. Verkan af det förra är
livad man kallar begrepp, verkan af
det senare livad man kallar känsla"
(i boken om Thorild). G:s
egentliga syfte med Thorild-boken var att
filosofiskt bevisa den kristna lärans
ofrånkomlighet; lian åtalades inte
desto mindre för hädelse men
frikändes. — Från sin starkt
spekulativa inställning till det historiska
övergick G. emellertid så småningom
till ett mera konkret betraktelsesätt.
"Svea rikes häfder", en stort anlagd
nationalhistoria, utkom 1825 med en
första del men fullbordades aldrig.
Bestående värde äger verkets
kongeniala skildring av den sv. naturen och
det av denna betingade
nationallynne!. Mindre konstruktiv och mera
empirisk är "Svenska folkets historia"
(1—3, 1832—36), vilken behandlar
tiden t. o. m. Kristinas regering ocli
utgör G:s främsta insats som
vetenskapsman. Han utgår här från
uppfattningen av folket som ett
individuellt utpräglat väsen, vars öden det
gäller att skildra. Men han begränsar
inte perspektivet till rent sv.
förhållanden utan är angelägen att
framhålla det organiska samband, som rått
mellan svenskarna och de folk, som
omgivit dem. Åren 1841—42 höll G.
sina berömda föreläsningar om
"Menniskans historia" (utg. efter Sigurd
Ribbings anteckn. 1856; 2:a uppl.
1877), i vilka han åter tog upp en
konstruktiv metod och gav en resumé av
sin historiefilosofi, samt 1844 den serie
föreläsningar, som ligger till grund för
skriften "Om vår tids inre
samhällsförhållanden i synnerhet med
afseende på fäderneslandet" (1845), vilken
med sin skarpa kritik av den sv. adeln
och dess ståndsegoism invecklade G.
i en häftig polemik med Anders
Fryxell. Det karakteristiska för G. som
historiker är hans strävan efter
överblick; källkritik och ingående
arkivforskning befattade lian sig mindre
med. G. kom till historien från
filosofin, och det spekulativa inslaget
blev på 1840-talet åter dominerande.
Hans produktion som historiker utgör
därför ett monument över den s. k.
historiska skolans och romantikens
syn pä historiens värde och uppgift:
att skildra "individuellt utpräglat
levande folkväsens" utveckling mot
bestämda mål. Historieforskningens
metod förde han däremot ej längre
än 1700-talets främsta sv. historiker
gjort, och i fornhistorien lade ban,
trots personliga förbindelser med C. J.
Thomsen, arkeologins nyskapare,
nästan enbart vikt vid de litterära
källorna. —- Efter riksdagen 1828—30
umgicks G. med tanken att dra sig undan
all politisk verksamhet och helt ägna
sig åt vetenskapen. Men det gick inte
så; julirevolutionen 1830 gjorde ett
starkt intryck på G. och kom honom
att djupare än någonsin engagera sig
i politiken. Liberalismens och
industrialismens seger oroade honom, och
länge vägrade lian att acceptera den.
Sä småningom började han
emellertid tvivla på sina tidigare idéers
riktighet oöh hamnade i en
svårartad kris. Han insåg, att hans
optimistiska försynstro inte kunde
förenas med social pessimism, och
lyckades på denna väg övervinna sin
misstro mot samhällets allt starkare
industrialisering, vars avigsidor
tidigare skrämt honom. Hans
omorien-tering underlättades av att många
ledande liberaler voro bruksägare; G.
liade aldrig förlorat kontakten med
sin ursprungliga miljö. De aldrig helt
glömda intrycken från Englandsresan
och energiska studier i samtida
ekonomisk litteratur spelade också en
viktig roll för hans liberala
genombrott. I sin nystartade tidskr.,
Litteratur-bladet" (1838—39, Bihang
1S40), förkunnade G. 1838 sitt "avfall"
från konservatismen. Händelsen
väckte stort uppseende, och G. förlorade
många av sina gamla vänner. Men
även på liberalt håll betraktades han
ofta med misstro, och han kom snart
att bli en ensam man. Hans
ståndpunkt hade i grund och botten inte
radikalt förändrats. Sin tro på bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
