Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerhardsson, Gerhard - Geringius, Erik - Gerlach, Leocadie - Gerle, Aron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geringius
48
Gerle
Leocadie Gerlach,
nes inflytande och bidrog till att göra
honom känd och uppskattad i
Norrland. Han blev även genom dennes
påverkan en bestämd motståndare till
kyrklig separatism. — G. var en till
sin sena ålderdom stridbar och
imponerande gestalt, som väl var till
ytterlighet intolerant mot sina
motståndare men också med helig glöd bar
fram det lian ansåg vara rätt. Han
satte framför allt sin stämpel på det
religiösa livet i Skelleftebygden, och
än i dag finnas i n. Burträsk
"gerhard-iter", som använda G:s skrifter som
sina främsta uppbyggelseböcker. Hans
"Samlade skrifter" av uppbygglig
eller polemisk art utgåvos av hans
vänner 1877. — Gift 1S24 med
Magdalena Larsdotter. — Litt.: biografi
av Alex. Lindström i Från bygd och
vildmark, Luleå stifts julbok 1924;
M. J. Almqvist, "Anders Larsson i
Norrlångträsk" (1942). T. M., H. Wn.
Geringius, Erik, präst,
kopparstickare, f. 19 dec. 1707 i Bettna skn,
Södermani. län, † 12 jan. 1747 i
Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden
Andreas G. och Katarina Bergander. ■—
G. blev student i Uppsala 1725,
prästvigdes 1730, blev brukspredikant vid
Vällinge i Södermanland 1737 och
komminister i S:t Jakobs och
Johannes förs. i Stockholm 1740. — Sin
grundläggande utbildning i
kopparstickets konst erhöll G. redan fore
de teologiska studierna omkr. 1724 hos
J. van den Aveelen i Stockholm. Han
synes sedan lia fortsatt på egen hand
och nådde en ansenlig färdighet samt
var en lång tid nästan den ende, som
utövade kopparstickarkonsten i
Sverige. De flesta av hans stick äro
reproduktioner efter porträtt av O.
Arenius, M. van Meytens, G. E. Schröder
o. a., men lian utförde även
ornamentstick och graverade en stor del av de
vapenavbildningar, som ingingo i P.
Carlskölds "Svea rikes ridderskaps
och adels wapen-bok" (1764). Han
utförde också graveringen av P. Tillæi
"General Charta öfwer Stockholm"
(1733). Ex. på hans porträttgravyrer
äro bilderna av O. Törnflycht (efter
J. Streng, 1731), Ulrika Eleonora
d. y., Adolf Fredrik, Lovisa Ulrika,
H. Cedercreutz m. fi. En samling av
G:s gravyrer finns i K. bibi. -—- Gift
1736 i Danzig med Charlotte
Christiernin. —• G:s son Per G. (f. 1737,
† 1763) ärvde faderns konstfärdighet
och graverade porträtt, bokvinjetter
o. d. Han trädde sedermera i
krigstjänst och verkade slutligen som
me-daljgravör i Danzig. Th. N.
Gerlach, Vilhelmina Leocadie
Teresia, sv.-dansk sångerska (sopran),
f. 26 jan. 1826 i Stockholm, † 13 sept.
1919 i Frederiksborg vid Köpenhamn.
Föräldrar: tullinspektören vid
Sabbatsberg Carl Vilhelm Berghnér och
Charlotta Vilhelmina Christina Philp.
— G., som var syster till
skådespelerskan Zelma Hedin, debuterade 1844
på Nya teatern i Stockholm, där hon
utförde titelpartiet i "Donaufrun".
På väg att fullfölja sina sångstudier
i Paris kom hon att provsjunga i
Köpenhamn, för direktionen vid Det
kongelige Teater, med den påföljd, att
hon med några få avbrott
kvarstannade där för återstoden av sitt liv.
Knuten som elev vid
Köpenhamnsscenen och efter fortsatt utbildning för
H. Rung, vann hon avgörande
framgång redan 1845 och blev fast
anställd 1848. Därpå avslutade hon sin
sångutbildning hos Manuel Garcia i
London, som avslipade hennes teknik,
bl. a. genom att dämpa hennes
tendens till forcerad sånglig
kraftutveckling. Efter återkomsten till
Köpenhamn blev hon enligt J. L. Heiberg
"det glansfulde Midtpunkt hvorom
Operaens øvrige Kræfter grupperede
sig". Hon blev k. Kammersangerinde
1858. På grund av misshälligheter
med direktionen avgick hon redan
1864, ännu på höjden av sitt
konstnärskap. År 1866 uppträdde hon sista
gången som gäst på Det kongelige
Teater i en av sina glansroller som
Lucrezia Borgia. Under många år
utövade hon sedan en högt skattad
verksamhet som sångpedagog i
Köpenhamn. —- I Stockholm gästspelade G.
1849, 1852 och 1856, de båda sista
tillfällena på Djurgårdsteatern, där hon
sjöng operaarior under stormande
bifall. — G. anses alltjämt ha varit den
dramatiskt mest begåvade, mest
monumentalt gestaltande sångerska, som
framträtt på Köpenhamns lyriska
scen. Vittnande om stämmans art och
utveckling är, att hon i "Norma" först
sjöng Adalgisa (för mezzosopran)
men senare titelpartiet (för sopran).
G:s repertoar omfattade bl. a. Donna
Aron Gerle.
Anna i "Don Juan", titelrollen i
"Fidelio", Marie i "Regementets dotter",
Pågen och Susanna i "Figaros
bröllop" och Rosina i "Barberaren i
Sevilla". G. blev 1872 led. av Mus. akad.
— Gift 1) 1852—57 med
ljusfabrikanten Carl Edvard Fossum; 2) 1861
med sångmästaren Carl Ludvig
Gerlach. —- Litt.: R. Neiiendam, "Det kgl.
Teaters Historie" (5,1930). H. G—t.
Gerle, Aron, landskapsmålare, f.
19 sept. 1860 i Örs skn, Älvsb. län, †
23 dec. 1930 i Stockholm. Föräldrar:
hemmansägaren Swen Andersson och
Sofia Jansdotter. ■—• G. bedrev
målar-studier i Göteborg och tog samtidigt
lektioner för R. Callmander. Han
studerade 1892—96 i Konstnärsförb :s
skola i Stockholm under Richard
Bergh och Karl Nordström, vilkas
nationellt estetiska program lian kom
att omfatta med aldrig svikande
hängivenhet. Han deltog i förbis
utställningar från 1897 till dess upplösning
1920 och fortsatte in i det sista att
odla det begränsade område han gjort
till sitt. G. blev stockholmsmålaren
framför andra. Visserligen gjorde han
avstickare ut i skärgården, vars
idylliska vrår avlockade honom friska
stämningsbilder, och han målade
ibland porträtt, där hans redliga
naturstudium räddade honom över
blindskären. Men Stockholm var ocli
förblev lians konstnärliga hemort.
Han bodde uppe på Söder, och bland
dess krokiga gränder och backiga
gator valde han helst sina motiv. När
han undantagsvis lät locka sig till att
måla den moderna storstaden,
verkade han bortkommen. Han behövde den
litet trista stämningen på folktomma
bakgator i lykttändningstimmen eller
vinterkvällens låga, blåsvarta himmel
över gamla hus, för att hans poetiska
känsla skulle komma till tals. Då
kunde han fånga motivets kvintessens
också i kolteckningar, som inte stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
