Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav III
159
Gustav III
spelöppningarna och de snabba
offensivstötarna. — Om G:s utseende
förmäler ett ögonvittne från 1615, att han
"var reslig till växten, av väl
proportionerad kroppsbyggnad, och hade ett
ljuslätt och något långlagt ansikte,
blont hår samt tillspetsat skägg, något
stötande i gult". Av de få samtida
porträttoriginalen torde ett av dem, som
göra G. mest rättvisa, vara den i
skolhuset i den tyska byn Madenhausen
upptäckta rödkritsteckning, som
återges på s. 158. Den vid samma s. i färg
reproducerade bilden återger den typ
av porträtt, som skapades av
konstnären Jacob van Dort, verksam i Sverige
1628—29. Den stora ryttarstatyn på
Gustav Adolfs torg i Stockholm
avtäcktes 1796; den är utförd av L
Archeveque (med bifigurer av Sergel). I
Göteborg restes en Gustav Adolfsstaty
av Fogelberg 1S54. — Vid tiden för
sitt trontillträde hyste G. en allvarlig
böjelse för riksdrotsen Magnus Brahes
dotter Ebba, som då var uppvaktande
hovdam hos drottning Kristina. I det
längsta torde han ha hoppats att få
göra henne till sin brud, men hans
mors bestämda motstånd mot en
förbindelse med den sv. adelsdamen kom
honom till sist att avstå från sina
planer. Därefter dröjde det några år,
innan han ånyo tog upp tanken på
giftermål. Av huvudsakligen politiska
skäl friade han emellertid 1620 till den
unga Maria Eleonora av Brandenburg;
bröllopet stod på Stockholms slott
den 25 okt. s. å. Varken ur politiska
eller personliga synpunkter blev
äktenskapet emellertid något lyckokast.
Visserligen hyste Maria Eleonora en
svärmisk kärlek för sin berömde make,
men hon var oberäknelig och
nyckfull och vållade honom- icke sällan
bekymmer. En sorg var det också, att
intet gossebarn föddes i äktenskapet:
den första dottern (f. 1623) avled efter
ett år, och sedan Kristina i dec. 1626
kommit till världen, blev det inga
flera barn. — Litt.: "Konung Gustaf
II Adolfs skrifter" utgåvos av C. G.
Styffe 1861 och "Tal och skrifter af
konung Gustaf II Adolf" av C.
Hallendorff 1915. I "Rikskansleren Axel
Oxenstiernas skrifter och brefvexling"
(2: 1, 1888) återfinnas G:s brev och
instruktioner till kanslern.
Litteraturen om G. är mycket rik. Bland
äldre framställningar kan nämnas J.
Hallenbergs "Svea Rikes historia
under konung Gustaf Adolph den stores
regering" (1—5, 1790—96), ett
grundligt verk, som dock endast går till
1626. Ett arbete av tysken G. Droysen
"Gustaf Adolf" (1—2,1869—70)
framställer G. ur världshistorisk synpunkt
och ser i honom blott en erövrare.
Liknande utgångspunkter finner man
i ett modernt tyskt arbete, J. Pauls
"Gustaf Adolf" (1—3, 1927—32).
Bland sammanfattande sv.
framställningar förtjäna G. Wittroeks "Gustav
II Adolf" (i Sveriges historia till
våra dagar, 6, 1929) och N. Ahnlunds
"Gustav Adolf den store" (1932) att
framhållas. Olika sidor av G:s
verksamhet ha behandlats av H. Hjärne,
J. Kretzschmar, M. Ritter, G.
Wittrock, B. Boethius, N. Ahnlund m. fi.
W. Th.
Gustav 111, konung, f. 24 jan. 1746
i Stockholm, † 29 mars 1792
därstädes. Föräldrar: konung Adolf Fredrik
och drottning Lovisa Ulrika, f.
prinsessa av Preussen. Om G:s ätt se
Holstein-Gottorp. — G:s barndom inföll
under ständerväldets höjdpunkt, och
hans karaktär präglades varaktigt av
de på 1750-talet begynta striderna
mellan kungamakt och ständer. År
1751 blev han kronprins, och hans
person spelade från början en
ingalunda oviktig roll under den ständiga
motsättningen, som fick sitt
skarpaste uttryck i samband med 1756 års
misslyckade kungliga statskupp; G.
erhöll då nya lärare, utvalda av
ständerna. Hans uppfostran hade tidigare
stått under uppsikt av C. G. Tessin,
men dennes guvernörskap avbröts på
grund av brytning med drottningen
och hovet. Tessin torde hos sin
lärjunge lia grundlagt kärleken till
vitterhet och konst: hans brev till G. äro
litterärt-pedagogiska små konstverk,
typiska för tiden. Bland G:s tidigare
lärare var även Olof von Dalin, som
ledde hans historiska studier. Den
1756 tillsatte guvernören C. F.
Scheffer kom småningom att spela en stor
roll i G:s ungdomsutveckling: han
meddelade honom åtskilligt av sina
rika, allmänt kulturella insikter
—-han var bl. a. övertygad anhängare av
fysiokratismens läror — och drevs
över till en politisk uppfattning, som
företedde nära beröringspunkter med
den, som omfattades av hovet; han
kom att sympatisera med G:s och
hovpartiets planer på en omstörtning av
det bestående regeringssättet. G. var
en av de förnämsta drivkrafterna i
det misslyckade kungliga
revolutionsförsöket 1768. Hans 1770 företagna
utlandsresa, ställd till Frankrike,
hade uppfostringssyfte men också
tydlig karaktär av politisk
rekognoscering. Under vistelsen i Paris 1771
erhöll lian kunskap om faderns död,
varigenom han blev Sveriges konung. I
Paris vann han även politiska
anknytningar, som blevo honom till nytta
efter hemkomsten. Efter fåfänga
försök att försona ständerna beredde sig
G. till en statskupp, för vilken de
yttre ooh inre förutsättningarna 1772
voro gynnsammare än kanske
någonsin tidigare. Hans förnämste rådgi-
G-ustav III vid sju års ålder. Statyett av
J. Ph. Bouchardon (Nationalmuseum).
vare vid kupplanernas utformning var
Jacob Magnus Sprengtporten. Denne
igångsatte en resning i Finland, som
dock på grund av flera
omständigheter blev försenad, och dessutom
fördröjde motiga vindar
expeditionsstyrkans överförande till Sverige. I Skåne
genomfördes en lokal resning under
ledning av Johan Christopher Toll.
För att ej förekommas av den sittande
mössregeringen såg sig G. då
nödsakad att själv gripa initiativet.
Stats-välvningen genomfördes också 19 aug.
1772 av G. personligen, utan
nämnvärd hjälp av medarbetarna. Den
dramatiska och effektfulla regin på
själva revolutionsdagen var i hög grad
konungens eget verk. Hans strafftal
inför ständerna, ett av tidevarvets
främsta sv. vältalighetsprov,
utmärker höjdpunkten av hans personliga
framträdande under revolutionen.
Omvälvningen beseglades genom den
av konungen och C. F. Scheffer
gemensamt författade nya
regeringsformen, antagen arv ständerna 21 aug.
1772. Den föregavs vara ett
mellanting mellan envälde och ständermakt,
men i själva verket lämnade den
genom sina oklara och otillräckliga
bestämmelser stort utrymme åt kunglig
maktutveckling. Till en början styrde
emellertid den nu allmänt hyllade och
firade G. sitt rike i gott samråd med
en nytillträdande rådgivarkrets, bland
vilken de förnämsta voro
kanslipresidenten Ulrik Scheffer, broder till
konungens gamle lärare,
finansstats-sekr. Johan Liljencrantz och den som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
