Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav III 160 Gustav III
Gustav III:s kröning.
Detalj av målning av O. G. Pilo (Nationalmuseum).
krigsminister fungerande Carl
Sparre. Utan att inneha något rådsämbete
fortsatte C. F. Scheffer att under
många år utöva ett stort, ehuru
knappast klarlagt inflytande över
konungen som hans intimaste rådgivare. De
reformer, som nu genomfördes,
möjliggjordes av den effektivitet, som
utmärkte den stärkta regeringsmakten,
och de buro i mångt och mycket
upplysningstidens kännetecken. Tortyren
avskaffades, och tryck- och
religionsfrihet infördes. Räfst anställdes inom
ämbetsmannavärlden.
Försvarsväsendet stärktes, särskilt i Finland, och
myntväsendet sanerades genom en
realisation. Förtroendet mellan
regering och folk kom också till uttryck
vid riksdagen 1778. Sverige utgick
med ökad styrka ur den
utrikespolitiska kris, som framkallats av 1772
års revolution, ocli ett visst närmande
till de nordiska grannarna ägde
t. o. m. rum under det
nordamerikanska frihetskriget genom det
gemensamma upprätthållandet av den s. k.
väpnade neutraliteten till handelns
och sjöfartens skydd, vilken G:s
regering ivrigt påyrkat. G:s egen
ståndpunkt i striden mellan England och
dess upproriska nordamerikanska
kolonier kännetecknades av en
karakteristisk dubbelhet, som tog sig uttryck
däri, att han principiellt ogillade
nordamerikanernas uppror mot sin
laglige konung men samtidigt lät sv.
frivilliga i fransk tjänst understödja
den unga republiken i dess kamp för
friheten; lian var också angelägen om
att vid krigets slut avsluta en
handels- och vänskapstraktat med
Förenta staterna. Liksom året 1783 i
Europas historia brukar uppfattas som en
vändpunkt, kan man med ett visst
berättigande också säga, att ett nytt
skede då tog sin början i G:s bana.
Han övergav sina gamla rådgivare
och antog nya, måhända mindre
självständiga, han började styra
självrådigare än förr, utrikespolitiken blev
aggressivare ocli äventyrligare, mera
växlingsrik än tidigare. Dessa
förändringar ha bl. a. tillskrivits en
sinnesändring hos kungen själv; den skulle
ha bestått i att lian vände sig bort
från det mödosamma vardagsarbetet
och mera ägnade sig åt nöjen. Denna
uppfattning är väl blott delvis riktig.
G:s sinnesförfattning under åren
omkr. 1780 blev väl nervösare än förr,
främst kanske beroende på brytningen
med modern; denna förorsakades
ytterst av att änkedrottningen på ett
olyckligt sätt upptog och gav
spridning åt de cirkulerande ryktena om
den 1778 födde kronprinsen Gustav
Adolfs börd. Försoning mellan mor och
son kom i själva verket till stånd först
vid den förras dödsbädd 17S2. G. måste
som konung och människa ses mot
bakgrunden av hovet, som lian förstod
att ge en särskild prägel av glans och
festlighet och som just därigenom
också kom att spela en viss roll som
opinionsbildare oeh kulturfaktor i
landet. Det är också sant, att G.
ägnade hovlivets enskildheter ett
intresse, som måste verka stötande och
även löjligt på många iakttagare.
Men det kan icke sägas, att
flärdfull-lieten och nöjeslystnaden blevo
alltmer framträdande hos G., ju längre
han levde. Tvärtom torde man
framför allt under hans sista år hos
honom kunna iaktta ett ökat allvar och
en stramare men även hänsynslösare
energi vid genomförandet av de
konungsliga uppgifterna, som han
visserligen ansåg sig böra lösa alltmera
obunden av lagliga eller andra
rådgivare. Det främsta utrikespolitiska
problem, som G. hade att kämpa med,
var den sedan 1760-talet existerande
nära förbindelsen mellan Ryssland
oeh Danmark, vilken var riktad mot
Sverige. Som följder därav voro
Finlands försvar oeh ev. utvidgande åt
öster samt Norges förvärv G: s
huvudsyften, som han vid olika tidpunkter
och med växlande framgång sökte
realisera; hans tydliga animositet mot
Danmark kan till icke ringa del
härledas ur traditionerna inom hans
fädernesläkt, det holstein-gottorpska
hertighuset. På sommaren 1783 sökte
han, uppmuntrad av den då utbrutna
orientaliska krisen, förgäves förmå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
