Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gyllenborg, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gyllenborg
180
Gyllenborg
Carl Gyllenborg,
Målning av L. Pasch d. ä. (Gripsholm).
år blev e. o. kanslist i Riksarkivet.
Åren 1701—03 tjänstgjorde ban vid
sv. armén i Kurland som adjutant hos
sedermera fältmarskalken greve C. G.
Mörner, och 1703 sändes han som
kommissionssekr. till England, där
han blev känd som en energisk
diplomat men också röjde sina böjelser för
hänsynslösa intriger. Han utnämndes
till resident 1710 och till minister
1715 och blev ett betydelsefullt
redskap i Karl XII:s och Görtz’ planer
mot den hannoveranska tronföljden i
England. Genom sitt giftermål med en
engelska stod lian i nära förbindelse
med de jakobitiska kretsarna, och
sedan han invecklats i en jakobitisk
komplott och utgivit en anonym
broschyr mot Georg I:s nordiska politik,
blev lian under uppseendeväckande
former häktad i jan. 1717 och förd till
fästningen i Plymouth. För att
försvara den folkrättsvidriga
handlingen lät engelska regeringen publicera
ett graverande urval av G:s papper.
Han frigavs efter ett halvår och fick
återvända till Sverige, där ban sedan i
sin för övrigt mycket vacklande politik
alltid höll fast vid sitt hat mot
England. Han blev 1718 statssekr. i
Handelsexpeditionen och deltog s. å. i de
ryska fredsförhandlingarna på Åland,
varefter ban utnämndes till v.
hovkansler 1719, hovkansler 1720 och
president i Sundhetskollegium 1721.
Vid 1720 års riksdag placerades ban i
sekreta utskottet, och sedan lian
kommit att inta en ledande ställning inom
det holsteinska partiet, kallades ban
till riksråd 1723. Han hörde nu till
dem, som mest energiskt motsatte sig
den hannoveranska alliansen och i
stället sökte en äventyrlig
anknytning till Ryssland. Denna politik ledde
vid 1726—27 års riksdag till nederlag
mot Arvid Horn. Det holsteinska
partiet skingrades, och G. fick mottaga
en skriftlig varning av ständerna
samt tvingades att lämna
utrikespolitiken och övergå till inrikes- och justi-
tieärendena. Under de närmaste åren
förhöll han sig, åtminstone utåt, lojal
mot Horn. Dä en brytning 1731 ägde
rum mellan Fredrik I och Horn,
framträdde G. öppet som den senares
fiende och lyckades vinna konungens
bevågenhet i så hög grad, att han för sina
anhängares del kunde disponera
flertalet hovtjänster. Tills, med D. N. von
Höpken blev han ledare för ett kotteri
yngre obesuttna adelsmän, som
opponerade sig mot Horns försiktiga
politik och i stället ivrade för en djärvare
utrikespolitik och en intensivare
ekonomisk hjälp åt landets industrier.
Vid 1734 års riksdag trädde G. och
hans anhängare, som tidigare flitigt
odlat ryska förbindelser, i kontakt
med den franske ministern, och
genom denna allians uppstod
hattpartiet, vars förnämsta mål blev att med
fransk hjälp börja ett revanschkrig
mot Ryssland. G. själv skrev
broschyrer för att bearbeta stämningen, och
vid 1738—39 års riksdag lyckades
man störta Horn och mössorna. I
hattarnas seger hade G. en mycket stor
andel. Han blev 1739 kanslipresident.
Som ledare av statens öden hade han
icke den framgång, som han haft i
egenskap av oppositionsman och
intrigör. Han saknade fasthet i
karaktären och visade i sina beslut en sådan
osjälvständighet, att han förlorade
alltmer av sin auktoritet och måste
finna sig i att makten slutligen
nästan helt gled över i C. G. Tessins
händer. Hans största motgång var kriget
mot Ryssland 1741—43, för vilket lian
ivrigt propagerat och för vars
olyckliga utgång han bar en stor del av
ansvaret. Som politiker var och förblev
han en intrigmakare, som hade
mycket svårt att skilja landets väl och ve
från sina personliga angelägenheter.
Av betydelse blevo däremot hans
energiska ingripanden för att stärka och
utveckla den inhemska industrin samt
framför allt hans insatser på det
kulturella området. Som kansler för
Lunds univ. 1728—39 och för Uppsala
univ. från 1739 nedlade han ett
fruktbringande arbete för utvecklingen av
vetenskap och konst i vårt land. Icke
minst uppskattad blev han därvid
genom sitt framträdande som frikostig
mecenat, "lärdomens gyllene Borg".
Både som kulturpersonlighet och
politiker hörde han till sin tids
elegantaste vältalare, och den formella
säkerhet, som karakteriserade hans tal,
var honom också en stor tillgång som
skriftställare. Han utgav flera
politiskt historiska avh. och
broschyrer samt blev som komediförf. den,
som inledde frihetstidens dramatiska
diktning. År 1721 skrev han "En
bättrad Will-Hierna och en Trogen
Wän-skap" (tryckt 1723), en övers, och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
