Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik - 8. Gyllenborg, Carl Johan - 9. Gyllenborg, Johan - 10. Gyllenborg, Fredrik - Gyllencreutz, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gyllenborg
1S3
Gyllencreutz
och hedersled, där 1786 samt
tillhörde Sv. akad. alltifrån dess
stiftande 1786. —■ Samtidigt med sin
oskiljaktige skalde- och ämbetsbroder
G. Ph. Creutz inträdde G. 1753 i den
nybildade vittra Tankebyggarorden,
med vars mest lysande medlem,
Hedvig Charlotta Nordenflycht, han
särskilt kände sig andligen befryndad.
Han framträdde med sina tidigaste
skaldestycken i ordens publikation
"Våra försök" (1753—56) och
offentliggjorde de dikter, på vilka hans
ryktbarhet grundar sig, i de av den
trängre "nordenflychtska salongen"
utgivna "Witterhetsarbeten" (1759,
1762). G. började med satirer i
Horatius’, Juvenalis’ och Boileaus anda
men försökte sig snart med framgång
på såväl reflexionslyrik och lärodikt
som naturskildrande poesi och odén
av stoisk hållning. Hans 1758 skrivna
"Vinter-Qväde" och "Vår-Qväde", till
vilka han ej minst inspirerats av sin
kärlek till mödernegodset Skenäs i
Södermanland, kompletterar den av
Creutz tidigare lanserade
årstidsdiktningen i fransk odestil efter impuls
från skotten Thomson. Vinterkvädet
är särskilt märkligt, eftersom det
predikar Montesquieus klimatlära och
förebådar den s. k. nordiska
renässansen; där finns fröet till den
"nationella rousseauismen". G:s förnämsta
dikter tillkommo under
kavaljers-tjänstens sista år. Tecknen på
hattpartiets snara fall, utsikten att
personligen ställas på bar backe av
ständerna jämte sorgen över att ej i
gärning förmå omsätta sin ungdoms
favoritfilosofi, stoicismen, satte sin
mörka prägel på dem alla.
Reflexionsdikterna "Menniskjans Nöjen och Elände"
(1762) utmynna väl i rådet att fånga
nuets flyktiga glädje men domineras
av ett kulturtrött tidevarvs
pessimism. Personliga besvikelser komma
till uttryck i G:s förnämsta satir,
"Verlds-Föraktaren" (1762), vars
orädda angrepp på dagsaktuella
politiska missförhållanden och obskyra
partikoryféer väckte samtidens stora
beundran. I "Ode öfver Själens styrka"
(påbörjad 1762, fullbordad 1766), som
nära ansluter sig till
"Verlds-Förak-taren", förhärligar skalden med
starkt medborgerligt patos antikens
stora folkledare och hjältar. Dikten
tillägnades kronprinsen, i vilken G.
vid denna tid såg landets räddare ur
det moraliska förfallet. I dessa dikter
har man att söka G:s väsentliga
insats i 1700-talets litteratur. Mindre
djupsinnig än fru Nordenflycht,
sämre formkonstnär än Creutz framstår
han i all sin kärvhet som en storvulen
litterär gestalt, och hans moraliska
patos återklingar i Leopolds, Tegnérs,
Strandbergs och Viktor Rydbergs
diktning. Hans senare skaldskap
förlorar sig däremot lätt i torrt
förnumstig retorik utan flykt och glans. Ett
poetiskt misslyckande var
voltaire-efterbildningen "Tåget öfver Bält"
(1785), en hjältedikt i tolv sånger.
Hans pä Gustav III :s uppmaning
författade teaterstycken präglas av
fundamental brist på verkligt
dramatiskt liv. Däremot lyckades han bättre
med sina älskvärda fabler, där den
sedelärande tendensen är starkt
understruken. G. författade en
versifierad poetik, "Försök om
Skaldekonsten" (1798). Den ansluter sig
närmast till Pope och drar en lans för
god smak och sunt förnuft i
akademisk 1700-talsmening. G. överlevde de
flesta av sin samtids vittra
personligheter och framstod på äldre dagar
som vitterhetens vördnadsvärde
patriark. Hans äldre diktning
omtrycktes jämte en del senare tillkomna
poetiska verk i "Vitterhetsarbeten af
Creutz och Gyllenborg" (1795). Hans
på ålderdomen skrivna självbiografi,
"Mitt lefverne 1731—1775" (utg.
1885), är ett tidsdokument av största
betydelse. G. ligger begravd i Klara
kyrka i Stockholm. — Gift 1764 med
Anna Margareta Gottsman. — Litt.:
G. Sahlberg, "G. F. G. Hans liv och
diktning under frihetstiden" (1943).
J. E., G. S—g.
8. Gyllenborg, CarlJ o han,
greve, jurist, f. 10 mars 1741 i
Stockholm, † 5 april 1811 därstädes. Son
till G. 6. — G. blev redan 1748 student
i Uppsala och var under studietiden
där lärjunge till såväl Linné som Ihre
men bedrev huvudsakligen juridiska
studier. Sin utbildning kompletterade
han under resor i Danmark och
Tyskland 1756 och i Norge och Ryssland
1757 och 1759 för studium av dessa
länders industrier och andra
näringsgrenar. — G. antogs 1755 till e. o.
kanslist i Kanslikollegium, där han
blev kanslijunkare 1758. Åren 1763—
79 var han kammarherre hos
änkedrottningen och kom därigenom i
ännu intimare kontakt med den
juridiska praktiken. S. å. blev han preses
i nedre borgrätten. Till lagman i
Södermanland utnämndes han 1776, och
vid flera tillfällen under 1770- och
1780-talen förvaltade han
landshövdingeämbetena i Stockholms län och
Nyköpings län. År 1781 blev han led.
av övre borgrätten, och 1789
utnämndes han till president i Vasa hovrätt,
från vilken befattning han tog
avsked redan 1791. År 1800 blev han led.
av Högsta domstolen och vid
regimförändringen 1809 president i
Kammarrätten. — En betydelsefull
insats gjorde G. i sällskapet Pro patria,
där han 1803—11 var ordf. Han blev
1772 led. av Mus. akad. (preses där
1808—11). — Gift 1777 med
Margareta af Sandeberg. T. M.
9. Gyllenborg, Johan Henning,
greve, ämbetsman, politiker, f. 21 aug.
1756, † 6 juni 1830 i Stockholm.
Föräldrar: landshövdingen greve Jacob
Johan G. och grevinnan Antoinetta
Virginia Gyllenborg. Brorson till G.
7. — G. blev kopist i
Justitierevisionen 1775 och protokollssekr. där 1778
samt var lagman i Blekinge 1783—94.
Tiden därefter ägnade han nästan helt
åt politiken, och han var under en
följd av år en av Riddarhusets
flitigaste talare och en av oppositionens
envisaste ledare. Åren 1803—25 var
han revisor i Riksbanken och
Riksgäldskontoret. De insikter lian
därigenom skaffade sig rörande
statsverket förstod han väl att utnyttja som
felfinnare mot regeringen. Hans
inflytande blev emellertid icke stort; för
regeringen framstod den
kverulantis-ke G. otvivelaktigt som "mera
besvärlig än farlig". — Gift 1790 med
friherrinnan Albertina von Axelson.
R. A.
10. Gyllenborg, Fredrik, greve,
jurist, f. 10 dec. 1767 i Stockholm, †
18 aug. 1829 därstädes. Föräldrar:
assessorn i Kommerskollegium greve
Gustaf Adolf G. och Petronella
Hultman. Sonson till G. 5. — G. ämnades
först åt militäryrket. Han inskrevs som
korpral vid adelsfanan och blev fänrik
vid Upplands reg. 1780 men avlade
1785 efter tre års studier i Uppsala
juridisk ex. och ägnade sig därefter åt
den civila ämbetsmannabanan. Han
blev 1787 extra notarie och 1792
assessor i Svea hovrätt samt sistn. år även
sekr. i lagkommissionen. År 1794
utnämndes G. till revisionssekr. och
ge-neralauditör och var 1796—1809
förordnad att biträda justitiekanslern.
Krönet på sin ämbetsmannabana
nådde han genom utnämningen till
justi-tieråd 1809 och till
justitiestatsminister 1810. Från 1811 var han
dessutom ordf. i lagkommittén. G. åtnjöt
allmänt anseende som en
samvetsgrann och dugande jurist. I statsrådet
intog han den främsta platsen men
saknade politiskt intresse och
inflytande. Han blev led. av Krigsvet. akad.
1802 (hedersled. 1812),
serafimerrid-dare 1811, hedersled, av
Lantbruks-akad. 1812 samt jur. hedersdr vid
Uppsala univ. 1S18. — Ogift.
B. B—é.
Gyllencreutz, Carl Gustaf,
ämbetsman, f. 28 juni 1637, † 8 dec.
1720 på Alby i Botkyrka skn,
Stockholms län. Föräldrar: löjtnanten Alf
Tygesson G. och Catharina Watts. —
G. studerade i Uppsala och fortsatte
därefter under fem år sin utbildning
utomlands. Efter hemkomsten blev
han hovjunkare och kanslijunkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
