Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. (Gyllenstierna), Jöran - 5. (Gyllenstierna), Erik - 6. (Gyllenstierna), Nils - 7. Gyllenstierna, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gyllenstierna
194
Gyllenstierna
Erik Gyllenstierna. Detalj av kalkstensrelief
i Kolingareds kyrka, Västergötland.
Danmark för att söka fred och förbund
med detta land. Underhandlarna
tubbades av de mycket självmedvetet
uppträdande danskarna att mot sina
instruktioner underteckna hårda
fredsvillkor, bl. a. innefattande ett stort
skadestånd. Konung Johan vägrade
emellertid att ratificera uppgörelsen.
År 1569 nämnes G. som konungens
hovmästare. — Gift troligen 1527 med
Kerstin Grip. O. H.
5. (Gyllenstierna), Erik
Carlsson, riksråd, † 10 maj 1586 på Årås,
Kölingareds skn, Älvsb. län.
Föräldrar: riksrådet Carl Eriksson G. och
Marina Nilsdotter (Grip). — G. fick
riddarslag vid Erik XIV:s kröning
1561, var ståthållare på Kalmar slott
1566-—67 och tillika lagman i
Småland. Han synes ha inträtt i rådet 1568
och var Erik XIV trogen till hans fall.
Under Johan III var G. tf. riksråd
jan. 1569 och avlade rådsed i aug. s. å.
Han deltog som sändebud i den
svenska sjumannadelegationen till
fredskongressen i Stettin 1570 och blev s. å.
lagman i Kalmar län och på Öland.
Han var 1572 ståthållare på
Gripsholm, där han hade uppsikt över den
fångne konung Erik, och satt 1574 i
domstolen över Charles de Mornay.
Han blev med tiden ägare av stora
jordegendomar. — Gift 1557 med
Carin Nilsdotter (Bielke). B. H—d.
6. Gyllenstierna, Nils
Jörans-son, friherre, diplomat, riksdrots, f.
1526, † 1 okt. 1601 på Fågelvik i
Tryserums skn, Kalmar län. Son till
G. 4. -— Liksom de flesta av tidens
unga sv. adelsmän företog G. resor
utomlands för att inhämta kunskaper
och lära sig höviska seder. Bl. a.
studerade han någon tid vid Wittenbergs
univ., där han inskrevs 1542, och
behärskade mycket väl tidens
diplomatspråk, latinet. Han anställdes som
kansler vid hertig Eriks hov i Kalmar
och blev riksråd och rikets kansler
kort efter dennes tronbestigning 1560.
Sedan Eriks planerade friarresa till
England gått om intet, sändes G. i
början av 1561 som underhandlare till
Elisabets hov, där lörd Robert Dudley
nu emellertid som erkänd gunstling
intrigerade mot drottningens
utländska friare. Elisabet gav som vanligt
intet besked, och på våren 1562 måste
G. återvända utan att ha nått något
resultat, fastän han på Eriks
uppmaning t. o. m. hotat med att i stället
vända sig till Maria Stuart. Efter
hemkomsten fick G. nya diplomatiska
uppdrag, avreste s. å. till kejsar
Ferdinand och stannade sedan som Eriks
ombud i Nordtyskland, där den sv.
konungen hade många järn i elden.
Under de följ. två åren skötte G.
underhandlingar med bl. a. lantgreve
Filip av Hessen, ärkehertiginnan
Kristina av Lothringen och hertigen av
Sachsen-Weimar. År 1565 var han
åter i Sverige men fick redan följ. år
uppdraget att resa till Byssland och
förhandla med Ivan den förskräcklige.
Denna beskickning resulterade i den
traktat, vari Erik lovade att till
tsaren utlämna Johans gemål
Katarina Jagellonica, ett löfte som dock
aldrig infriades. Senare uppdrog Erik
åt G. att efter förmåga sköta
förhandlingarna med de ryska sändebud,
som i samma delikata angelägenhet
kommo till Stockholm. — Under
hertigarnas uppror 1568 stannade G. i
det längsta hos konungen, men som
den slipade diplomat han var, kom
han genast på god fot även med
Johan och upphöjdes vid dennes kröning
1569 till friherre med Lundholmens
gård i Småland som friherreskap
(från 1570) samt blev 1569 också
lagman i Tiohärads lagsaga. Han var sv.
ombud vid fredsunderhandlingarna
med Danmark och Lybeck s. å. och
vid kongressen i Stettin 1570. I
fortsättningen fick han uppbjuda hela sin
diplomatiska färdighet för att lotsa
sig fram mellan partierna. Han
anlitades av Johan vid dennes förhand-
ils Gyllenstierna. Miniatyr av E. Utterhielm
(Riksbanken).
lingar med brodern och var en av dem,
som åstadkommo förlikningen mellan
konungen och hertigen vid riksdagen
i Vadstena 1587. Kedan tidigare,
1577, hade han blivit överste
befallningsman över "allt Småland", och
1590 utnämndes han till riksdrots.
År 1587 hade han motsatt sig
förslaget om att Sigismund skulle bliva
polsk konung, och han torde i
fortsättningen lia haft sina sympatier
på dennes sida i hans strid mot
hertig Karl, ehuru G. var alltför klok
och försiktig för att öppet taga
ställning. Han understödde dock 1598 sina
söner i Sigismunds armé. Sigismund
insatte honom som ståthållare i
Småland 1594 och bekräftade hans
förläningar. Under sina sista år
uppehöll sig G. helst på sitt Fågelvik och
drog sig i enlighet med sina principer
undan från de stora avgörandena,
t. ex. från Arboga riksdag 1597.
Hertig Karl gav ofta uttryck åt sitt
missnöje men uppehöll dock en rätt livlig
korrespondens med den gamle drotsen
ända till hans död. —- G. var den förste
av sin ätt, som antog namnet G. (efter
vapnet). — Gift 156S med Ebba
Axelsdotter (Bielke). ■—- Litt.: I.
Andersson, "Erik XIV och Lothringen"
(Scandia 1933) och "Erik XIV:s
engelska underhandlingar" (1935).
H.N.
7. Gyllenstierna, Johan
Nilsson, friherre, amiral, f. 31 jan. 1569
i Stockholm, † i mars 1617 i Danzig.
Son till G. 6. — G:s giftermål 1595
med riksdrotsen greve Per Brahe d.
ä:s dotter grevinnan Sigrid Brahe
väckte stort uppseende inom adeln.
Hon hade mot sin vilja trolovats med
Erik Turesson (Bielke), men genom
prinsessan Annas raska ingripande
blev hon på Stegeborgs slott förmäld
med G., som hon älskade. Stor
förbittring uppstod bland brudparets
anförvanter, och Erik Bielkes släkt
traktade efter G:s liv; även hertig
Karl gav sitt misshag till känna.
Försoning ingicks dock på
Söderköpings riksdag 1595, varvid G. dömdes
till dryga böter till Erik Bielke och
ett års isolering på sina gods. G.
stödde konung Sigismund i dennes
kamp mot hertig Karl; 1597 reste
han omkring i Tyskland och
propagerade för Sigismunds sak. Tills, med
sin forne fiende Ture Bielke och
Gustaf Banér sökte han följ. år från
danska gränsen egga Götalands adel
till motstånd mot hertigen. Under det
följande inbördeskriget anförde G.
som ryttmästare Sigismunds sv.
adelsfana. Som amiral för konungens flotta
anförde han 1599 en expedition från
Danzig till Älvsborg, vilken avsåg att
resa Västergötlands adel, men
företaget misslyckades helt. Expeditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
