Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Gyllenstierna, Johan - 14. Gyllenstierna, Conrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gyllenstierna
197
Gyllenstierna
tierevisionen, och behöll detta
uppdrag, även sedan han 1666 utnämnts
till hovkansler. Samtidigt hade G.
gjort sig synnerligen bemärkt som en
framstående riksdagspolitiker. Hans
ståndpunkt vid denna tid liar
betecknats som ett slags adlig
konstitutiona-lism, då han gentemot regeringen med
stor skärpa hävdade riksdagens makt,
repr. av dess förnämsta stånd. Vid de
inbördes striderna på Riddarhuset tog
han, ehuru själv friherre, bestämt
parti mot den betitlade högadeln. G:s
stortaliga och hänsynslösa
framträdande, som visserligen icke uteslöt en
stor förmåga av diplomatisk
smidighet, ledde på riksdagen 1664 till en
öppen konflikt med regeringen. För
att tysta ned den farlige
oppositionsmannen utnämnde regeringen G. till
lantmarskalk vid den följ. riksdagen
1668. Detta visade sig vara ett
taktiskt skickligt drag, då G. nu med
stor auktoritet ledde arbetet i
regeringens anda, vilket väsentligt bidrog
till riksdagens fredliga förlopp. Som
belöning inkallades G. s. å. i rådet.
Vid striderna i rådskammaren under
den följ. förmyndartiden kom G.
alltmera att framträda som
huvudmannen för den rådsfalang, som stod i
opposition mot M. G. De la Gardie
och hans anhängare. G. ivrade bl. a.
för ordning och sparsamhet inom
förvaltningen, reduktionens fullföljande,
stärkande av försvaret oeh en
försiktig utrikespolitik. Vid de ingående
rådsförhandlingar, som ledde till den
ödesdigra traktaten med Frankrike
1672, yrkade G. på uppskov med det
avgörande beslutet men var icke i
stånd att framlägga något alternativ
till den av De la Gardie förordade
politiken. . Rikskanslerns maktställning,
som befästs efter Karl XI: s
regeringstillträde sistn. år, började
undergrävas först genom verkningarna av det
sv.-franska förbundet. Sedan Sverige
1675 indragits i det europeiska kriget
på Ludvig XIV:s sida och anfallits
av Danmark, sökte G. under
kröningsriksdagen 1675 med all makt komma
De la Gardie till livs. Efter Karl XI :s
avresa till fältlägret i s. Sverige
framstår G., som 1674 samtidigt med sin
broder (G. 12) upphöjts till greve
(aldrig introducerad), som
hemmaregeringens starke man och
tjänstgjorde under rikskanslerns bortovaro
från huvudstaden som rådets och
kansliets ledare. Han insattes som led.
i de kommissioner, som skulle
undersöka orsakerna till nederlaget vid
Fehrbellin och flottans misslyckande
samt i kommissionen angående
trolldomsväsendet, där han småningom
visade en kritisk inställning mot
häxprocesserna. En avgörande vändpunkt
i G:s bana betydde den kallelse, som
han erhöll 1676, att infinna sig i
konungens högkvarter. Med sin mäktiga
personlighet lyckades G. genast blåsa
nytt liv i den domnade offensivandan,
oeh från denna stund vann han ett
dominerande inflytande över den unge
Karl XI. Det var G., som genomdrev
tåget mot Halland, vilket kröntes med
segern vid Halmstad, som visserligen
icke hade någon större militär
betydelse men vände krigslyckan. Han
organiserade sedan det befästa lägret
vid Syllinge och ledde jämte Erik
Dahlbergh uppmarschen av den
undsättningshär, varmed konungen vann
den avgörande segern vid Lund. G.
fick sedan i uppdrag att erövra
danskarnas stödjepunkter i Blekinge,
vilket lyckades genom intagandet av
Kristianopel och Karlshamn, samt att
slå ned snapphanerörelsen; slutligen
bidrog han ytterligare till krigets
utgång genom att organisera
undsättningsstyrkornas uppmarsch för slaget
vid Landskrona. G., som nu, stödd på
konungens oinskränkta förtroende,
intog ställningen som hans
allenarådan-de minister, ledde sedan de
underhandlingar med Danmark, som
resulterade i freden ocli förbundet i Lund
1679; ett bevis på hans enastående
maktställning var det märkliga sätt,
varpå han höll konungen utanför
förhandlingarnas gång. Fredstraktaten
liar tidigare betraktats som en
vändpunkt i förhållandet mellan de
skandinaviska folken, och G. har hyllats
som en framsynt främjare av den
nordiska samförståndstanken. Den nyare
forskningen har häremot visat, att
G. ingalunda syftat till ett
skandinaviskt förbund på likställighetens
grund utan till att i alliansens form
binda Danmark-Norge till den sv.
politiken; detta framgick bäst av att
han ingalunda var villig att uppge
Sveriges traditionella förbindelse med
Holstein, som utgjorde ett ständigt
hot i ryggen mot Danmark.
Fredsverket fick sin symboliska bekräftelse,
då G. 1680 skickades som
utomordentligt sändebud till Köpenhamn för att
överföra Karl XI :s unga brud till
hennes nya fädernesland. Omedelbart
efter ratifikationen av fredsfördraget
med Danmark hade G. utnämnts till
generalguvernör över Skåne, Halland
och Blekinge (15 okt. 1679). Hans
verksamhet på denna post kom att
utmärkas av en hårdhänt
försvenskningspolitik. Som sitt närmaste mål
satte G. att ge Skåne ett ytterligt
starkt försvar. För att möjliggöra
detta utverkade han konungens
bemyndigande att genomföra
reduktionen i Skåne och Blekinge, vilket han
sedan verkställde med all kraft. G.,
som icke behövde kommunicera med
Kammarkollegium oeh reduktions-
myndigheterna, lät indraga icke
endast donationer oeh förläningar från
den sv. tiden utan också pantegodsen,
för vilka icke lämnades något
vederlag utan endast en allmän försäkran
om kommande gottgörelse. G:s
militära dispositioner i s. Sverige tyda på,
att han i framtiden räknade med en
offensiv krigföring i Tyskland med
Danmark som bundsförvant. För
flott-stationsfrågans lösning var G. ivrigt
verksam och genomdrev mot Hans
Waclitmeisters mening flottbasens
förläggning till Trossön. Mitt uppe i sin
rastlösa verksamhet och vid en
tidpunkt, då revolutionerande händelser
pä inrikespolitikens område voro
omedelbart förestående, rycktes G. bort av
en hastig sjukdom. Hans märkliga
statsmannagärning kom därigenom
att sakna den avslutande konturen.
Efter G:s död gavs den sv.
utrikespolitiken en ny inriktning; i vad mån
Karl XI vid enväldets och
reduktionens genomförande fullföljt av G.
tidigare utstakade planer är ovisst. Säkert
är att G., om han fått leva, med sin
dominerande auktoritet skulle ha satt
sin prägel på den följ. brytningstiden,
och antagligen hade han varit mäktig
att leda utvecklingens ström i en
jämnare fåra än vad som nu blev fallet.
G. var en hänsynslös kraftnatur med
en legendarisk fysisk styrka. Ingen
samtida har blivit hätskare bedömd
än G. av den reduktionsfientliga
adelsoppositionen, t. ex. i den bekanta
partiskriften "Anecdotes de Suède",
men objektiva iakttagare ss. de
utländska diplomaterna ha haft öppen
blick för hans storhet. Av
eftervärlden har G. karakteriserats som vår
jämte Axel Oxenstierna störste
statsman nedanför tronen. — Ogift. —
Litt.: R. Fåhraeus, "J. G:s
riksdagsmannabana" (Hist. tidskr. 1899); E.
Wahlberg, "Studier rörande J. G:s
verksamhet under krigsåren 1675—
1679" (drsavh., 1934); G. Landberg,
"J. G:s nordiska förbundspolitik i
belysning av den skandinaviska
diplomatiens traditioner" (Uppsala
univ:s årsskrift 1935); J. Rosén,
"Skånska privilegie- och
reduktionsfrågor 1658—1686" (Skrifter utg. av
hum. vet.-samf. i Lund 1944). A. M.
14. Gyllenstierna, Conrad,
friherre, ämbetsman, f. 25 mars 1638 på
Viborgs slott, Finland, † 11 sept.
1684. Son till G. 10. — G. blev assessor
i Kommerskollegium 1665 och
landshövding i Viborgs och Nyslotts län
1667 samt i Kalmar län och på Öland
1674. Under förmyndarstyrelsen var
han en talför repr. för
riddarhusoppositionen mot högadeln och förde
kraftigt ständerrättigheternas talan.
Under Karl XI :s regering blev han en
nitisk försvarare av den enväldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
