Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagström, Oskar - Hagström, Hagströmer, släkt - 1. Hagström, Johan Otto - 2. Hagströmer, Anders Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hagström
239
Hagströmer
han urskilde ett flertal nya arter från
olika länder. Högt värde har hans
omfattande arbete "Critical researches ön
thePotamogetons" (Vet. akad:s handl.
1916). De sv. Potamogetonarterna
har han behandlat i C. A. M. Lindmans
"Svensk fanerogamflora" (1918). H:s
samlingar finnas nu i Riksmus. —
Gift 1893 med Hedvig Elisabeth
örtenblad. S. L.
Hagström, Hagströmer, släkt,
härstammande från Pehr H.,
rege-mentsfältskär vid Jämtlands reg. (†
1733). Söner till honom voro
bruksinspektören på Länna bruk i Länna
skn, Södermani. län, Jacob H. (f. 1711,
† 1779) och läkaren Johan Otto H.
(H. 1). En son till Jacob H.,
läkaren ocli generaldir. Anders Johan
H. (H. 2), adlades 1812 enligt 37 §
R. F. under namnet Hagströmer och
blev stamfar för den nu levande ätten
med detta namn. Hans ende son,
grosshandlaren i Stockholm Jakob Vilhelm
Hagströmer (f. 1782, † 1837), blev
farfar till rättsvetenskapsmannen
Johan Hagströmer (H. 3). En son till
denne var landshövdingen Sven
Hagströmer (H. 4).
1. Hagström, Johan Otto,
läkare, f. 24 juni 1716 i Frösö skn,
Jämtl. län, † 12 mars 1792 i
Linköping. Föräldrar: regementsfältskären
Pehr H. och Helena Sundia. —
Fattig och tidigt faderlös ville H. själv
helst bli lantbrukare men läste på
moderns önskan till präst och blev
1737 student i Uppsala. Han övergick
1744 till att studera naturvetenskap
och medicin samt blev 1749 med. dr.
Över en s. å. med k. stipendium
företagen resa genom Jämtland och dess
lappmarker ingav lian till Vet. akad.
en utförlig rapport, vilken 1751
trycktes under titeln "Beskrifning öfver
Jemtland". År 1752 vikarierade han
som lektor i logik och fysik vid
gymnasiet i Härnösand, en tjänst, som då
var förenad med sysslan som
provinsialläkare därstädes, blev därefter
läkare hos presidenten friherre E.
Broman i Stockholm och var slutligen
1754—85 provinsialläkare i
östergöt-land. Vid sidan av sitt läkarkall, som
han skötte skickligt och med
"särdeles ömhet om de fattiga", var H.
varmt intresserad av såväl
naturalhistoria och geografi som
folkhushållning. Han publicerade på dessa
områden talrika arbeten, däribland flera
om biskötsel, av vilka "Pan apum,
eller afhandling om de örter, af hvilka
bien hälst draga deras honung och
vax" (1768; 2:a uppl. 1774) väckte
Linnés entusiasm. Till
Sundhetskom-missionen avgav H. 1757 en värdefull
berättelse om den allmänna
hushållningen i Östergötland. Han
undervisade även gratis i naturalhistoria vid
Anders Johan Hagströmer, Teckning av
A. U. Berndes.
Linköpings gymnasium oeh fick flera
gånger belöningar såväl från
konungen som från Vet. akad. — Gift 1755
med Maria Beata LiUjeblad. P. H. T.
2. Hagströmer, Anders
Jo-h a n, före adlandet Hagström, läkare,
f. 8 sept. 1753 på Länna bruk i Länna
skn, Södermanl. län, † 8 mars 1830 i
Stockholm. Föräldrar:
bruksinspektören Jacob Hagström och Anna
Elisabeth Wirell. Brorson till H. 1. —
Student i Uppsala 1764 läste H. urspr,
medicin med iver ocli intresse — bl. a.
"vördade lian Linné näst Gud", som
ban själv skriver — men måste av
ekonomiska skäl slå om till den
snabbare kirurgbanan. Han kom därför
1769 i lära lios regementsfältskären
Liljewaldh i Stockholm, där lian dock,
efter dåtida bruk, till den grad
sysselsattes med underordnade göromål vid
rakkniv ocli tvålkopp, att han 17-årig
på lediga stunder och nätter skrev
"Förslag till ett nytt och förmodligen
bättre lärosätt i Chirurgien"
(anonymt tryckt 1770). Mer bokligt
bildad än de andra fältskärslärlingarna
översatte han för gemensamt bruk
utländska kompendier till svenska.
Efter fältskärsex. 1772 blev han
kompanifältskär, först vid Nerikes och
Vermlands reg. och 1773 vid
Livgardet. S. å. fick ban jetong för sitt svar
på Vet. akad:s prisfråga om
fläck-och rötfebrars behandling. Energisk
och duktig gjorde lian snabbt karriär:
han var 1775—76 underfältskär vid
Serafimerlasarettet, blev 1776 kir.
mag. och. led. av Kirurgiska
societeten samt omedelbart själv examinator
i kirurgi, varefter lian lämnade sin
sjukhustjänst och öppnade egen
praktik. Vid Åbo akad:s första medicinska
promotion 1781 erhöll H.
doktorsgraden. S. å. startade han tills, med
J. Kraak landets näst äldsta och
huvudstadens äldsta medicinska tid-
skr., Weckoskrift för Läkare och
Naturforskare; de utgåvo den till 1783,
varefter den övertogs av andra och
liade bestånd till 17S6. H. betroddes
snabbt med läkartjänster: 1781
fattigläkare på Norrmalm, därefter
läkare vid Danviks hospital (intill
1812), 1782 läkare vid
Djurgårdsbrunn, 1793 kirurg och 1795 medicus
vid Allm. barnhuset. Samtidigt
avancerade han som lärare: han blev 1782
prosektor i anatomi, 1785 e. o. prof.
oeh 1793(—1823) ord. prof. i anatomi
och kirurgi. År 1787 utnämnd till
re-gementsfältskär vid Livgardet, fick
lian vid krigsutbrottet 1788 i stället
ledningen av utbildningen av
fältskä-rer. År 1795 blev lian överdir. i
Kirurgiska societeten, och när denna 1797
upplöstes —• slutet på den sekelgamla
spänningen mellan medici och
fält-skärer — hade H. redan sedan 1796
säte och stämma som assessor i
läkarnas Collegium medicum. Han var
nu en av landets främsta läkare.
I Vet. akad., där han 178S blivit led.,
var han två gånger (1791 och 1796)
preses. Tills, med sex andra
framsynta kolleger stiftade lian 1807 Sv.
läkaresällskapet. Året därpå blev lian
generaldir. över rikets lasarett samt
fick ånyo ledningen av utbildningen
av kirurger för kriget. Han adlades
1812 och antog då namnet H. År 1816
blev lian medicinalråd i
Sundhetskollegium och s. å. inspektor för Karol.
inst., vars tillkomst ban verksamt
hade främjat. Hans praktiska
duglighet och initiativkraft hade på alla
dessa poster rika tillfällen att göra
sig gällande. Nitisk inte bara för sin
läkargärning utan också för
hälso-och sjukvårdens organisation samt
för läkarutbildningen, befordrade han
genom tidn.-uppsatser, memorial till
ständerna m. m. många viktiga
frågors lösning. Utom för Karol. inst:s
inrättande verkade han sålunda för
Garnisonssjukhusets byggande,
länslasarettens utvidgning och
tillkomsten av direktioner för dem,
provinsial-läkarlönernas höjning,
markdräneringen i städerna,
begravningsplatsernas sanering, könssjukdomarnas
bekämpande m. m. Som läkare var han
ingalunda före sin tid men på höjden
av dess nivå. Vetenskaplig forskning
låg honom alldeles fjärran; hans
talrika smärre medicinska arbeten äro
samtliga kompilatoriska och vittna
om beläsenhet, receptivitet och
kritiskt omdöme men sakna i övrigt
varje personlig prägel. Som lärare var
lian klar och redig, hade ett lätt och
ofta humoristiskt föredrag och blev
för lärjungarna en faderlig vän.
Redan 1S07 hade han till Collegium
medicum donerat dyrbara medicinska
och naturalhistoriska samlingar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
