Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Hamilton, Gustaf David - 4. Hamilton, Carl Otto - 5. Hamilton, Adolf Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hamilton
271
Hamilton
utskottet. Efter 1770 levde han som
godsägare på fideikommisset
Barsebäck. Omtyckt av Gustav III fick lian
1778 rang av en av rikets herrar. H.
beskrives som en personligen tapper
oeh av trupperna omtyckt, vänsäll,
något disträ man, som hade en viss
svårighet att besluta sig ocli ganska
lätt råkade under andras inflytande.
Under pommerska kriget var lian mer
ordf. i en krigskonselj än
överbefälhavare (C. G. Malmström). Detta
förhållande satte vissa spår i särskilt
officerarnas uppfattning om
disciplinen. Allmänt kända voro hans
fyndighet och humor liksom hans
likgiltighet för den egna värdigheten. Som
jordbrukare var H. sällsynt driftig
och i mycket en föregångsman; bl. a.
genomförde han på sitt gods
Barsebäck omfattande dräneringar, som
blevo ett föredöme för hela provinsen.
— II. blev 1769 serafimerriddare. —
Gift 1740 med Jakobina Henrietta
Hildebrand. T. H.
4. Hamilton, Carl Otto,
friherre, riksråd, f. 9 okt. 1704 på
Forstena i Västra Tunhems skn, Älvsb.
län, † 1 april 1770 på Fredrikshov i
Stockholm. Bror till H. 3. — H. blev
student i Uppsala 1720 och gick
därefter i tjänst hos hertigen av
Holstein-Gottorp. Vid återkomsten
framträdde han som politiker på 1742—43
års riksdag, då lian tillhörde dem, som
främst dievo på valet av hertig Karl
Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, den
ryska kejsarinnan Elisabets
systerson, till sv. tronföljare. Han var medl.
av den tremannabeskickning, som på
hösten 1742 avgick till Ryssland för
att samtidigt skaffa fred och
tronföljare. Beskickningen misslyckades
därutinnan men förde med sig hem
(febr. 1743) det ryska
tronföljarför-slaget: Karl Peter Ulriks släkting
Adolf Fredrik. På grund av sina
hol-stein-gottorpska förbindelser kom H.
i gunst hos den nye tronföljaren och
blev 1746 överkammarherre hos
arvprins Gustav. Vid 1746—47 års
riksdag räknades han som en av hattarnas
ledande krafter. Han var medl. av
sekreta utskottet och ordf. i
kommis-sorialrätten över dalupproret. År 1747
utnämndes H. till hovkansler — en
ren partibelöning -— och 1748 till sv.
minister i London. Engelska hovet
undanbad sig dock dien utpräglade
liatt-politikern. Även vid följ. riksdag 1751
—52 tillhörde han hattarnas
generalstab och var bl. a. led. av sekreta
utskottet. Efter att 1751 ha varit
uppsatt på riksrådsförslag men fallit
igenom på grund av motstånd från hovets
sida utnämndes han till riksråd 1755.
I denna egenskap talade H. vid
överläggningarna i rådet i maj 1757 för
ett snabbt krigiskt ingripande mot
Carl Otto Hamilton. Mälning (detalj) av
J. H. Scheffel.
Preussen. År 1761 utnämndes han till
rikskansliråd. Valet var
överraskande — även för honom själv — då han
ej var särskilt sakkunnig i
utrikespolitiska frågor. Naturligt nog kom
H. att höra till den krets av fyra
personer, som i mars 1762 fingo i
uppdrag att utföra fredsunderhandlingen
med Preussen. Som belöning för det
lyckliga resultatet erhöll han av
ständerna en dusör på 10 000 daler smt.
Vid mössornas räfst under 1765—66
års riksdag var H. ett av de riksråd,
som förklarades ha förverkat sekreta
utskottets och ständernas förtroende
oeh avsattes. Då den politiska vinden
vid riksdagen 1769—70 än en gång
svängde om, inkallades H. åter i rådet.
— Gift 1750 med Sara Jennings.
T. H.
5. Hamilton, Adolf Ludvig,
greve, politiker, memoarförfattare, f.
1 juni 1747 i Malmö, † 10 okt. 1802
på Tidaholm i Agnetorps skn, Skarab.
län. Son till H. 3. •— H. växte upp på
Barsebäck i Skåne och studerade vid
univ. i Lund och Uppsala och vid
kadettskolan i Karlskrona. År 1763 reste
han till Frankrike för militär- och
hovmannautbildning och blev vid
hemkomsten 1766 kammarherre hos
kronprins Gustav. Redan 1768 begav lian
sig åter på en utlandsresa: till
England, vars författning han beundrade,
oeh Nederländerna, över Wien och
Venedig till Rom och därpå hem igen
över Paris 1771. H., som under
1770-talet tröttnade på hovlivet och
började bli alltmer kritisk mot Gustav
III, tog kort efter sitt giftermål
avsked från sin kammarherrebefattning
1782 och drog sig tillbaka till
egendomen Blomberg pä Kinnekulle. Vid
17S9 års riksdag framträdde lian som
en av oppositionens djärvaste ledare
framför allt vid förenings^ och
säkerhetsaktens antagande, då H. var den
förste av adelns led., som protesterade
mot formen för denna frågas
behandling. H. hyste en varm beundran för
franska revolutionen, så länge
kon-stitutionalismen präglade denna, men
efter Ludvig XVI:s avrättning och
"skräcken" efterträddes hans
beundran av bitter missräkning. Vid sitt
sista politiska framträdande, på
riksdagen 1800, var han motståndare till
de unga "jakobinskt" anstuckna
adelsmännen. —■ H:s litterära
kvarlåtenskap utgöres främst av en dagbok
1763—S2 i sex digra
handskriftsvolymer, en resebeskrivning och
"Anecdo-ter, tjänande till upplysning i svenska
historien i synnerhet under konung
Gustaf III:s regering". Av sistn.
arbete, som framför allt gjort H.
bekant, har den första, viktigaste delen
utgivits av O. Levertin med en
biografisk inledning (Sv. memoarer och
bref, 4, 1901). Det har troligen
skrivits 1795 och bygger delvis på
dagboken (fram till 1782) och på samtida
anteckningar. Det utgör mer ett
försök till teckning av Sveriges
historia 1771—92 jämte inledande översikt
av frihetstiden än egentliga
memoarer. Från de båda riksdagar, då H.
spelade en politisk roll — 1789 och
1792 —- meddelar lian dock många
detaljer rörande sin egen verksamhet i
oppositionens tjänst. Men
"framställningens centrala karaktär, ständigt,
nästan mot författarens vilja,
närvarande i lians själ" (Levertin) är
Gustav III — enligt H. "det samvetslösa
snillet" och den illistigaste av alla sv.
konungar, egoistisk, äregirig,
känslolös, för vilken opålitlighet, lust för
krokvägar oeh simulation med tiden
alltmer blevo natur. Objektivt
inställd är H. sålunda minst av allt, och
hans anekdoter anses i allmänhet för
opålitliga. Stilen vittnar i hög grad
om H:s skaplynne liksom om hans
starkt franskpåverkade språkliga in-
Adolf Ludvig Hamilton. Mälning (detalj)
av TJlrica Pasch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
