Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Hamilton, Henning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hamilton
274
Hamilton
Henning Hamilton.
Litografi av J. E. Cardon efter målning av J. P. Södermark.
sina hävder, overksamt åskåda
densamma." Talet föranledde klagomål av
ryske ministern lios
utrikesstatsminis-tern, som desavouerade H:s yttrande.
Vid riksdagsstriden om
järnvägsfrågan 1857 kämpade lian framgångsrikt
för att västra stambanan skulle
dragas genom Södermanland till
Västergötland. H. åtnjöt Oscar I:s
förtroende och var kronprins Karls främste
rådgivare. När konungens svåra
sjukdom 1857 nödvändiggjorde en
förändring i unionsrikenas styrelse, var det
särskilt genom H:s åtgörande, som
regentskapet i sept. uppdrogs åt
kronprinsen. På tillkomsten och
sammansättningen av 1858 års ministär
utövade H. mycket stort inflytande.
Själv inträdde lian som konsultativt
statsråd 27 april för att 29 jan. 1859
övertaga Ecklesiastikdep. Inom
konseljen var han en förgrundsfigur,
särskilt betydelsefull genom sin nära
förbindelse med regenten, och under
den första tiden kallades ministären
den Hamilton-Manderströmska. Som
ecklesiastikminister löste han
frågorna om prästlöneregleringen och Karol.
inst:s organisation. Redan 2 nov. 1860
utträdde han ur ministären för att
maskera Karl XV :s nederlag i den
norska ståthållarstriden. Därjämte
torde lian lia plågats av sin
dubbelställning som dels konungens specielle
förtroendeman och dels ansvarig medl.
av ministären. 20 juli 1861 utnämndes
H. till minister i Köpenhamn, vid
denna tid en särskilt viktig post på grund
av den dansk-tyska tvisten rörande
Slesvig-Holstein. Han önskade genom
sin verksamhet gagna Danmark och
hyste den övertygelsen, att Danmarks
integritet var ett starkt sv. intresse.
I den privata brevväxlingen mellan H.
och utrikesstatsministern (förvaras i
Uppsala univ.-bibl.) kan utvecklingen
av förhållandet mellan Danmark och
Sverige-Norge följas i detalj. På
danskt håll förstod H. att mycket
snart förvärva stor auktoritet. Hans
råd inhämtades ofta, och man
hoppades genom honom vinna bistånd lios
Sverige-Norge i den befarade
uppgörelsen med Tyskland. I ett brev till sin
hustru 7 aug. 1863 skrev han: "Hall
(den danske konseljpresidenten) gör
nu icke det ringaste utan att fråga
mig, så att det riktigt är tungt att
hava en sådan makt." De danska
önskemålen om en allians med
Sverige-Norge fingo i honom en anhängare
under sommaren 1863. Sedan Karl XV
på Skodsborg 22 juli lovat Hall stöd
av sv. och norska trupper till
Slesvigs försvar, fick H. i uppdrag att
med den danska regeringen förhandla
om allianstraktat. I samråd med Hall
utarbetade lian ett förslag, vilket
synes ha gillats av Manderström.
Emellertid motsatte sig i början av sept.
de övriga statsråden i Stockholm
alliansplanerna, och då det i okt.
visade sig, att stockholmskabinettet
sökte komma ifrån denna sak, begärde
II. avsked. Han förmåddes att kvarstå
ännu någon tid, men då mot slutet
av året alliansfrågan definitivt
strandat, förnyade han sin avskedsansökan,
vilken beviljades 19 febr. 1864.
Utgången av alliansfrågan väckte stark
bitterhet lios H., då enligt hans
mening Sverige-Norges regering svikit
sina löften till Danmark. Sina tankar
i detta ämne sammanfattade han i
skriften "Anteckningar rörande
förhållandet mellan Sverige och
Danmark 1863—1S64" (utg. av A. Friis
och E. Hedin, 1936), som innehåller
ett värdefullt källmaterial och
dessutom utgör ett försvar för hans egen
ståndpunkt och en anklagelse mot
regeringens politik. Efter sitt avsked
bodde han som privatman på
egendomen Hedenlunda i Södermanland, som
lian 1849—56 ägt och därefter
arrenderade av friherre S. Adelswärd.
Politiken upptog fortfarande i hög grad
hans intresse. I en 1865 anonymt
utgiven broschyr kritiserade han den
De Geerska ministärens förslag till
representationsreform och ledde s. å.
med stor dialektisk skicklighet
riksdagsoppositionen mot detsamma.
Efter dess antagande avgav lian i
varma och vältaliga ordalag sin
reservation. Åren 1867—81 var han
medl. av Första K. och intog där en
mycket stark ställning som de
konservativa idéernas förkämpe och
oppositionsman, särskilt mot ministären De
Geer, vilken lian anklagade för brist
på kraft och initiativ. År 1877 var H.
kammarens talman. Betecknande är,
att De Geer ansåg det som en stor
fördel för regeringen att lia honom på
talmansstolen i stället för i spetsen
för oppositionen. Under sin långa
politiska bana nådde H. måhända icke
fullt ut den ledande position, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
