Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansén, David - Hanson, se även Hansson - Hanson, John - Hanson, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hansen
305
Hansén
anställd som handelsbiträde i N. J.
Wikströms läder- och skoaffär där.
Från 1910 var han chef för och
delägare i samma firma, N. J. Wikström
& co., vilken lian upparbetade och
utvecklade till grosshandel, så att
rörelsen (försäljning av läder och
skodon i parti samt export av hudar och
skinn) blev en av de största i
branschen i Norrbotten. År 1937 lämnade
lian företaget, som då ombildades till
ab. med personalen ocli Wikströms
efterlämnade barn som
huvuddelägare. —■ Intresserad deltagare i
folkrörelserna, främst nykterhetsrörelsen,
var H. 1904—14 ombud i Sveriges
storloge av IOGT. Tidigt anlitad för
kommunala uppdrag var han 1915—
19 kommunalstämmans ordf. i
Neder-luleå kommun och 1919—30
kommunalfullmäktiges ordf. där. Därjämte
tillhörde han Norrb. läns landsting
1928—30 och 1934—37. Åren 1921—
30 och 1933—37 var H. statens
förlikningsman i övre n. distriktet (Norrb.
och Västerb. län) och anlitades
särskilt för avtalsförhållandena vid de
lappländska malmfälten. Han var led.
av flera förlikningskommissioner. H.
tillhörde Första K. 1920—21 som
liberal och 1927—38 som folkfrisinnad
samt var led. av bankoutskottet 1933
—35, av bevillningsutskottet 1936 och
av statsutskottet 1937—38. Han var
statsråd och chef för Handelsdep. i
C. G. Ekmans andra ministär 1930—
32 och i F. Hamrins ministär 1932.
Sedan 1937 är han landshövding i
Norrb. län. Som sådan liar han gjort
betydande insatser för främjandet av
länets näringsliv, icke minst gruv- och
järnverksindustrin, och för den sociala
välfärden, särskilt
sjukhusförhållandena. Bland hans många uppdrag
märkes, att han är led. av Norrb. och
Västerb. läns handelskammare, ordf.
i bl. a. Norrb. läns
hushållningssällskap, egnahemsnämnd och
kolonisationsnämnd, Norrbottens skytteförb.
och liembygdsfören. samt ordf. i styr.
för Mertainens gruf-ab. och
Ruoti-vaara gruvab.; i Norrbottens järnverk
ab. var han styr.-ordf. till 1946. Han
tillhörde 1920 års
konkurslagstift-ningssakkunniga, 1936 års
lönekommitté och 1937 års tackjärnsutredning
samt som ordf. 1933 års
skogsindustrisakkunniga. Han är ordf. i 1944 års
fiskehamnsutredning. —- Gift 1910
med Göta Maria Sundberg. S. R.
Hanson, se även Sansson.
Hanson, J olin Emil Valdemar,
präst, f. 30 nov. 1877 i Stockholm, †
4 febr. 1941 i Luleå. Föräldrar:
kronofogden Jolian August S. och Emelie
Augusta Kassman. — Efter
läroverksstudier i Umeå inskrevs H. vid
Uppsala univ. 1899 och prästvigdes för
Härnösands stift 1902 samt blev
Lars Hanson.
efter en tid som v. pastor i
Hammerdal pastoratsadjunkt i Luleå 1905
och domprost därstädes 1913, sedan
förs. kallat honom till fjärde
provpredikant. H. hade starka sociala och
praktiska intressen och en utpräglad
frihetskänsla, och han deltog till en
början livligt i nykterhetsrörelsen
samt i det politiska och kommunala
livet, där han företrädde det liberala
partiet under de stormiga åren omkr.
1914. Han var en kraftfull och orädd
men innerst mycket känslig och
sårbar natur och led svårt av dessa
strider. Under 1930-talet höll han runt
hela landet föredrag om
eldbegängel-sens idé, som han även förfäktat i
åtskilliga skrifter, övers, till tyska,
finska och serbiska. —- Gift 1904 med
Signe Sofia Bäckman. G. C.
Hanson, Lars Mauritz,
skådespelare, f. 26 juli 1886 i Göteborg.
Föräldrar: varvsarbetaren Olof Edvard
S. och Beata Maria Persson. — H.
genomgick Dramatiska teaterns
elevskola 1906—09 och var därefter
engagerad vid Sv. teatern i Stockholm
1909—10 och Sv. teatern i Helsingfors
1910—13 samt vid Intima teatern i
Stockholm 1913—20. H. fick vid
Intima teatern tillfälle att realisera sina
intentioner, stimulerad av tendenser,
som framträtt sedan sekelskiftet i
fransk, rysk och tysk teater. "Det
berodde förvisso icke pä någon
tillfällighet att Lars Hanson redan från
början kom att utgöra en
centralgestalt i dess ensemble; på ingen
annan av huvudstadens dåvarande
scener skulle hans geniala och
djuplodande konst med dess förut i vårt land
aldrig sedda psykologiska nyansering
lia kunnat komma till sin rätt så
som där" (O. Wieselgren). H:s stora
genombrott skedde med André
Peterberg i M. Lybecks "Dynastien
Peterberg". Rollen blev en sensationell
framgång för honom och markerade
i hans utveckling, hur lian på ett
överlägset och självklart sätt intog
platsen som den unga generationens
ledande karaktärsskådespelare. Man
blev gripen av den psykologiska
skarp-syntheten och den minutiösa
genomarbetningen, vilken visade, att
skådespelaren inte velat gå förbi ens en till
synes obetydlig detalj i rollen utan
att fullt klargöra för sig dess
psykologiska innebörd och dess
sammanhang med rollen som helhet. Kritiken
gav också sitt oförbehållsamma
erkännande; D. Fallström skrev t. ex.:
"Denna skapelse var så ända in i
minsta detalj väl genomtänkt och så
beundransvärt konstnärligt avvägd,
att man stundom rent häpnade över
att en så relativt ung skådespelare
kunde åstadkomma detta. Allt som
finns i rollen, det fanns även i
skådespelarens storartade framställning."
— Ett stort antal roller följde för H.
vid Intima teatern. Några av dessa
äro: Öländer i Blanches "Ett resande
teatersällskap", Herr Y. i Strindbergs
"Paria", Henrich i Holbergs "Den
politiske kannstöparen", Christian VII
i Lyhe-Zernichows
"Stövlett-Kathri-ne" samt titelrollerna i Shakespeares
"Richard III" och Strindbergs
"Gustav III", den senare en av H:s allra
största framgångar. Visserligen kan
H:s konst i viss mån återföras till
äldre linjer i sv. skådespelarkonst, ocli
man kan också påvisa en viss
samhörighet med andra samtida strävanden,
t. ex. Ivan Hedqvists, men detta visar
främst i hur hög grad H.
sammanfattade och gav utlösning åt en tendens i
tiden. Därigenom blev han ett föredöme
för 1930- och 1940-talens yngre
skådespelare. I sin medvetna opposition mot
1890-talets och det begynnande
1900-talets sv. skådespelarstil,
lyriskt-ro-mantisk till sin läggning och främst
representerad av de Walil, var H.
ursprunglig och djupt personlig, helt fri
från begreppet teater i den
schablon-artade och slentrianmässiga mening
det kommit att erhålla. Med
undvikande av alla knep att vinna publikens
gunst fördjupade han sig i den
psykologiska gestaltningen av sina roller.
Det dröjde därför, innan han helt fick
publiken med sig. Samtidigt
förfogade han dock över en viril charm
och var en lysande komediaktör. Den
popularitet han sålunda vann
utnyttjades också av filmen, bl. a. i
"Tösen från Stormyrtorpet", "Sången
om den eldröda blomman",
"Ingmarsarvet" och "Gösta Berlings saga".
Dessa filminspelningar medförde, att
H. efter en säsong vid
Lorensbergs-teatern (1920—21) och en tid vid
Dramatiska teatern (1922—25), där
han utförde bl. a. Jago i Shakespeares
"Othello", Jean i Sarments "Skug-
20 Svenska män och kvinnor III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
