Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hansson, Per Albin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hansson
312
Hansson-
som antimilitarist och s. k. praktisk
— icke principiell — försvarsniliilist.
Det huvudsakliga motivet för hans
ståndpunkt var den från dansk debatt
hämtade tanken, att en småstat som
Sverige icke var i stånd att försvara
sig; militären betraktades därjämte
som ett hjälpmedel för överklassen i
inre konflikter. H. leddes däremot
icke, såsom vissa grupper inom
arbetarrörelsen, av uppfattningen, att
Sveriges bestånd som självständig stat
saknade värde ur arbetarklassens
synpunkt och att ett nationellt försvar
därför under alla förhållanden vore
förkastligt. Trygghet borde vinnas
genom internat, samverkan,
skiljedomspolitik och orubbligt
proklamerad neutralitet. Efter hand uppstod
inom ungdomsförb. en motsättning
mellan en främst av H. representerad
riktning, som önskade bevara den nära
anslutningen till partiet, och en
riktning, som systematiskt inriktade sig
på kritik av partiets ledning och i
vissa hänseenden krävde en vida mer
radikal politik än partiets flertal.
Åtminstone delvis till följd av denna
motsättning avgick H. 1909 som red.
för Fram och blev medarb. i
Social-Demokraten; 1914 blev han tidn:s
ansvarige utgivare, 1910 dess andre
red. och 1917 huvudred. Mot den
opposition inom partiet, som främst
företräddes av Z. Höglund och
Stormklockan och 1916 ledde till partiets
sprängning, tog H. allt skarpare avstånd
och närmade sig i samband därmed
Brantings och andra äldre
partiledares åskådning; 1916 utgav han jämte
G. Möller stridsskriften
"Stormklockepolitiken under kritisk granskning".
— År 1918 blev H. medl. av Andra K.,
där han snart vann en ställning som
klar, fyndig och saklig, av praktisk
politik mera än av teoretiska och
ideologiska spörsmål intresserad debattör.
I försvarsfrågan anslöt han sig till
den inom partiet härskande åsikt, som
såg avrostningen — helst
internationellt genomförd —- som framtidsmål
men närmast verkade för en avsevärd
nedrustning. Han blev
lantförsvars-minister (senare försvarsminister) i
den första Brantingska regeringen
1920 och beklädde motsvarande post i
de båda följ. socialdemokratiska
regeringarna (10 mars—27 okt. 1920, 13
okt. 1921—19 april 1923, 18 okt. 1924
—7 juni 1926). Vid 1925 års stora
nedrustningsbeslut framstod han som
en av de drivande krafterna. Han
betonade dock därvid sin principiellt
positiva ståndpunkt i försvarsfrågan
under bestående förhållanden; en
nedrustning vore befogad med hänsyn till
den internat, avspänningen och de
minskade riskerna för Sverige;
genom en begränsning av försvarsbör-
Per Albin Hansson talar 1 maj 1941 på
Gärdet i Stockholm.
dorna och en därmed förknippad
ökning av den sociala omvårdnaden
skulle den nationella samhörigheten
och därmed den inre beredskapen
stärkas; en rationalisering av försvaret
kunde i vissa avseenden vinnas under
beskärning av kostnadsramen. —
Efter Brantings död 1925 utsågs H.
att uppehålla posten som partiordf.,
och han valdes till denna post av 192S
års partikongress. Åren 1926—32 var
lian politisk medarb. i Ny Tid, 1929—
32 riksgäldsfullmäktig. Som ledare
för det socialdemokratiska partiet i
oppositionsställning lyckades H., trots
svåra slitningar, att bevara
sammanhållningen och att genom en politik,
som på en gång var förmedlande och
självständig, befästa sin auktoritet
inom och utom partiet. H. kritiserade
med skärpa den
tyngdpunktsparlamentarism, som praktiserades under
C. G. Ekmans regeringar, men
betonade tillika nödvändigheten av
uppgörelser oeh ömsesidiga eftergifter
inom en demokrati. Inom
folkstyrelsens ram skulle staten genom sociala
reformer omvandlas till ett
"folkhem", klassmotsättningarna försvinna
och klasstriderna avvecklas. I
försvarsfrågan intog H. vid flera tillfällen en
mera positiv hållning än stora
grupper inom partiet. Som ordf. i 1925 års
flottbyggnadskommitté verkade han,
mot partiets flertal, för anslag till nya
örlogsfartyg, vid 1928 och 1932 års
partikongresser motarbetade han med
framgång kravet på att partiet skulle
uttala sig för isolerad sv. avrustning.
H. var sv. delegat vid
avrustningskon-ferensen i Genève 1932. — Efter den
socialdemokratiska valsegern 1932
blev H. 24 sept. statsminister i
spetsen för en homogen partiregering.
Dennas verksamhet kom väsentligen
att inriktas på åtgärder till mildrande
av den ekonomiska krisens följder och
övervinnande av själva krisen. En stor
parlamentarisk framgång, som till
icke ringa del torde vara att tillskriva
statsministerns
förhandlingsskicklighet, vann regeringen genom
uppgörelsen med Bondeförb. i krisfrågorna på
våren 1933 ("kohandeln").
Regeringen, som jämväl lyckades genomdriva
en rad viktiga sociala reformer,
behöll i huvudsak sin starka
parlamentariska ställning till på våren 1936.
I sin då avgivna proposition i
försvarsfrågan föreslog regeringen
visserligen en avsevärd upprustning, men
den vägrade att i detta hänseende gä
så långt som de borgerliga
mellanpar-tierna, så vida ej garantier vunnes
för att de ökade försvarskostnaderna
icke skulle medföra en beskärning av
socialpolitiken. Under hänvisning
därtill förklarade regeringen sig ämna
avgå vid nederlag i försvarsfrågan,
därest icke dess förslag om höjning
av folkpensionerna bifölles. Då den
borgerliga majoriteten antog
mellan-partiernas förslag i försvarsfrågan
och avslog regeringsförslaget i
folk-pensionsfrågan, avgick regeringen (19
juni 1936). Sedan socialdemokraterna
vunnit en dominerande position i
Andra K. vid 1936 års val, bildade H.
emellertid ånyo ministär 28 sept.,
denna gång i samverkan med
Bondeförb. Koalitionsregeringen fullföljde
den s. k. välfärdspolitik, varom de
båda regeringspartierna enats 1933,
och medverkade till en betydande
stärkning av försvaret inför den
alltmera hotande krigsfaran. Efter
ryskfinska krigets utbrott ombildades
regeringen till en nationell
samlingsregering 13 dec. 1939, vars
huvudsakliga mål blev upprätthållandet av
Sveriges neutralitet och självständighet
genom en försiktig utrikespolitik och
ett energiskt utökande av den
nationella beredskapen (jfr "Svensk
hållning oeh handling", 1945, tal under
andra världskriget). 1 aug. 1945 blev
H. statsminister i en rent
socialdemokratisk ministär. — Som
statsminister under mer än tretton år liar H.
förvärvat en utomordentlig politisk
auktoritet, vilket framgår icke minst
av den förgrundsplats, som den
socialdemokratiska propagandan givit åt
lians person vid valen fr. o. m. 1936.
Genom att förena en allmän social
framstegstro med bestämd inriktning
på närliggande konkreta uppgifter har
H. blivit representativ för den sv.
socialdemokratin. Hans vältalighet är
mera tryggt och lugnt övertygande än
passionerad och agitatorisk; den ger,
liksom hans personliga uppträdande
överhuvud, ett intryck av bred och
gemytlig folklighet; ett drag av
kraftfull myndighet liar med åren blivit
alltmer framträdande. Inom partiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
