Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartmansdorff, August von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Hartmansdorff
318
von Hartmansdorff
teriserats ss. "en sökande doktrinär,
som oavlåtligt strävade att orientera
sig i den pågående idéstriden" (H.
Almquist). — Sitt huvudintresse
ägnade H. tidigt åt förvaltningsfrågor.
Hans mål var att anpassa det sv.
förvaltningssystemet, som lian ansåg
tungrott och byråkratiskt, efter det
norska. Ursprungligen ville han helt
avskaffa kollegierna till förmån
fölen ministerstyr., men under intryck
av vänners kritik och en förändrad
näringspolitisk uppfattning kom lian
snart att förfäkta en inhemsk
organisationstyp, där kollegierna behöllos
ss. centralorgan för utredningsarbetet
och ss. en motvikt mot konungens
makt över den ekonomiska
lagstiftningen. År 1821 lyckades H. bli medl.
av kommittén för styrelseverkens
reglering ocli avgav till kommitténs
betänkande en vidlyftig reservation
"Förslag till inrättningen af Sveriges
statsförvaltning" (1—2, 1823), byggt
på grundliga studier i ämbetsverkens
arkiv. Utöver värdefulla historiska
utredningar gav skriften många
praktiska uppslag. Vid 1823 års riksdag
invaldes H. i det särskilda utskott,
som behandlade ämbetsverkens
omorganisation. Hans uppslag och kritik
voro en viktig förutsättning för
de-partementalreformen 1S40. Sedan
denna beslutats, var H. sakkunnig vid
utarbetandet av den nya
departemen-talstadgan för ärendenas fördelning
mellan statsdep. Sin politiska debut
gjorde H. på allvar vid 1823 års
riksdag, där han delvis på grund av kränkt
självkänsla och vilja att göra sig
bemärkt men främst av mera ideella skäl
trädde i förgrunden ss. en av de
flitigaste talarna och motionärerna inom
riddarhusoppositionen. I
näringspolitiska frågor visade lian sig ss.
övertygad anhängare av den ekonomiska
liberalismen. I undervisningsfrågan,
särskilt ang. univ:s ställning, vidhöll
lian däremot en konservativ
ståndpunkt, Redan 1824 hade emellertid
H:s ekonomiska uppfattning radikalt
förändrats under intryck av
erfarenheterna på riksdagen, Geijers skrifter
och egna samhällshistoriska studier.
Han kämpade nu ivrigt för den gamla
ekonomiska och sociala
organisationen samt medverkade flitigt i den
konservativa pressen. År 1825 utsågs
H., som alltid varit starkt
pedagogiskt intresserad, till medl. av den
stora undervisningskommittén. Där
anslöt han sig småningom till den
reformvänliga majoriteten, verkade för
modernare undervisningsmetoder samt
ville tillgodose realbildningens krav
och inskränka de klassiska studiernas
allenavälde. Han utformade även
huvuddelen av kommitténs betänkande
1828. H. blev 1827 även medl. av
den direktion, som skulle organisera
statens provskola (Nya
elementarskolan) och var flera år
skoldirektio-nens främsta organisatoriska kraft.
Ännu i början av 1828—30 års
riksdag tillhörde H. oppositionen utom i
rent ekonomiska frågor, men hans
förbindelser med regeringen blevo allt
intimare, ocli 1831 inträdde han
beredvilligt i konseljen ss. statssekr. för
ecklesiastikärenden. Ss. sådan kom H.
i verkligheten att få en dep.-chefs
inflytande. Samarbetet mellan den
omständlige, torre och pedantiske
statssekr. och den till skaplynnet så vitt
skilde konungen var trots H:s många
gånger besvärande envishet ganska
gott. Då H. var en av de ytterligt få
politikerna i statsrådet med
parlamentarisk erfarenhet och ännu hade
personliga förbindelser med
oppositionskretsarna, fick han vid 1834—35
års riksdag bland ständerna förfäkta
regeringens synpunkter och bearbeta
besvärliga oppositionsledare. Dessa
egenskaper torde även ha bestämt hans
utnämning till hovkansler. Hans korta
hovkanslerstid (mars—nov. 1838) kom
dock främst att fyllas av kampen mot
den liberala oppositionspressen. H.
använde därvid indragningsmakten ett
tjugutal gånger, men själv ogillade
lian i motsats till konungen
principiellt indragningarna ss.
verkningslösa och föredrog de öppna åtalen. H.
bar främsta ansvaret för det bekanta
högmålsåtalet mot Crusenstolpe och
drev därigenom doktrinen om
identiteten mellan konungens gärningar och
regeringspolitiken till sin spets.
Domen blev fällande, men åtalet skadade
främst regeringen och stadgade
ytterligare H:s massiva impopularitet
bland huvudstadsibefolkningen. H: s
avgång, närmast föranledd av
meningsskiljaktigheter med konungen
i tryckfrihetsfrågan, var troligen
främst kronprins Oscars verk. Efter
tjänstgöring som tf. landshövding i
Kalmar 1838—40 var H. från 1841
president i Kammarrätten, där hans
eminenta ämbetsmannaegenskaper
kommo till sin fulla rätt. Vid 1S40—
41 års riksdag framträdde H. ss. den
främste motståndaren till den
liberala oppositionen och lyckades i kamp
mot denna skapa ett konservativt
idéparti, det första i Sverige, med vars
hjälp lian bröt udden av oppositionen.
H:s starka känsla för byråkratins
oväld och traditioner samt hans eget
kyliga förhållande till regeringen
samverkade till att det nya partiet trots
den gemensamma motsättningen till
de liberala icke blev något
regeringsparti av gammal typ; efter tronskiftet
1844 blev det närmast ett
oppositionsparti. Även vid de två följande
riksdagarna var H. de konservativas obe-
stridde chef, men lians åskådning var
långtifrån allmänt omfattad. I
medveten motsats till parlamentarismens
riksdagsvälde hävdade H. ett
konstitutionellt program, vars kärnpunkt
var statsmakternas självständighet
mot varandra men med maktens
tyngdpunkt förlagd till konseljen. H:s
förhållande till Oscar I, sedan länge
mindre gott, skärptes kort efter
tronskiftet, H. hade 1S41—44 varit en av
de verksammaste medl. i den första
unionskommittén, och lian ogillade
skarpt, att Oscar I ensidigt
tillmötesgick norrmännens önskemål i fråga
om riksvapnet och unionsflaggan.
Representationsfrågans allvarliga läge
blev fullt klart för H. vid mitten av
1840-talet. Hans och väl den sv.
konservatismens viktigaste inlägg var
"Förslag till den svenska
folkrepresentationens ombildning ...",
framlagt vid riksdagen 1851. Medan han
tidigare alltsedan riksdagen 1840—41
förordat mindre genomgripande
kompromisslösningar, var lian nu,
påverkad av statistiska undersökningar,
övertygad om att
riksdagsrepresentationen endast finge bygga på grundval
av yrkesfördelningen. Adelns
självskrivenhet ss. stånd måste upphöra,
och representationen borde grundas
på en ny ståndsindelning; H.
förordade ett tvåkammar- och
femstånds-system med ett andligt, ett ämbets-,
ett borgar-, ett godsägar- och ett
bondestånd. En grundtanke i förslaget
var att förebygga böndernas
allenavälde. Förslaget hann, innan det föll,
att framkalla en våldsam upphetsning
bland adeln, vars yngre konservativa
medl. under ledning av Henning
Hamilton öppet bröto med den forne
partichefen, vars ledarroll därmed var
slut, även om hans sakkunskap ännu
anlitades i en mängd frågor. H. var
en av stiftarna av Sv.
nykterhetssällskapet 1837, vars ordf. och
sammanhållande kraft han var från 1838. Han
blev led. av Vet. akad. 1830. — H.
framstod för många samtida som den
mest benhårde och omedgörlige bland
de konservativa. Det torde dock
"snarast vara motiverat att lägga
huvudvikten vid den anslutning till de
re-formkonservativa, som kom till synes
i hans för offentligheten mindre kända
verksamhet" (G. Heckseher). Fastän
hans yttre framträdande var föga
imponerande, har han som ämbetsman
och partiledare genom sina djupa
kunskaper, sin organisationsförmåga och
sitt ordningssinne haft få motstycken
under 1800-talet. Han var varmt
religiös, oegennyttig och redbar, i hög
grad självständig, en arbetsmänniska
som få, i farans stund ss. under
marsoroligheterna 1848, då hans liv
hotades av pöbeln, lugn och kallblodig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
