Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Hedberg, Frans - 2. Hedberg, Walborg - 3. Hedberg, Tor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedberg
341
Hedberg
Stockholm, † S juni 1908 därstädes.
Son till Margareta H. från Dalarna.
— H., som inskrevs på
Frimurarbarn-huset i Stockholm och sedan
tillbringade sina uppväxtår som
fosterbarn i olika familjer, måste nöja sig
med mycket ofullständiga studier.
Efter tre år i Jakobs skola och två
år i Tyska lyceum sökte han en tid
försörja sig inom handelsyrket men
blev sedan perukmakare och fick
därigenom närmare kontakt med det av
honom från tidiga år så beundrade
teaterlivet. År 1849 slog han definitivt
in på skådespelarbanan (lian
debuterade i Uddevalla), och s. å. framträdde
lian med pjäsen "Hafvets son" för
första gången som dramatisk förf.
Åren 1849—53 deltog han i olika
landsortsturnéer, vilka lian senare beskrev
i sitt arbete "Fyra år vid
landsortsteatern" (1857—58), och 1853—54
var han engagerad vid Mindre teatern
i Stockholm. Som skådespelare gjorde
han emellertid ej nämnvärd lycka, och
från 1854 ägnade han sig helt åt
dramatiskt författarskap med sådan
framgång, att lian blev vår mest
populäre teaterförf. under 1850- och
60-talen. Åren 1862—81 var han
litteratör och lärare i deklamation vid K.
teatern, 1871—81 dessutom
operaintendent och 18S1—83 dir. för Stora
teatern i Göteborg, varefter han på
nytt bosatte sig i Stockholm, där lian
verkade som förf. oöh översättare.
Några år var han även lärare vid Mus.
akad:s konservatorium. Han erhöll
Litteris et artibus 1S65 ocli blev led.
av Mus. akad. 1S70. — H., som även
framträdde under pseud. Palle Bloch,
torde vara vår mest produktive
dramatiske förf. Tills, uppgå lians
original (c:a 100), övers, och
bearbetningar till c:a 300 stycken. Hans tidigaste
originalverk inskränkte sig till föga
självständiga farser och vådeviller,
men senare fann han en personlig ton
i folkvisedramer, lustspel, tragedier
och historiska skådespel, vilka dock
nästan samtliga tidigt blivit
föråldrade. Som lustspelsförf. hämtade han
sina närmaste mönster från
danskarna Heibergs, Hertz’ ocli Hauchs
vådeviller. Han kan ibland också erinra
om Blanche, men han är mindre
bullersam och mer försiktig och
kultiverad än denne, och hans skådespel
innehålla icke sällan en social tendens, ss.
den mycket populära sedekomedin
"Blommor i drifbänk" (1862), vars
udd är riktad mot de dåtida
flickpensionernas uppfostringsmetoder. Bland
lians talrika folklustspel har framför
allt "Rospiggarne" (1S84) haft stor
publikframgång. H:s historiska
skådespel, vilka följa traditionen från
Beskow, Scribe och dansk dramatik,
äro lyriska och ofta retoriska i grund-
Frans Hedberg.
tonen, präglade av förf:s borgerliga,
stundom något beskedliga idealism
och hans intresse för romantiska
anekdoter, något som i hög grad slog an på
publiken. Mest spelade ha blivit
"Dagen gryr" (1S63) — ett drama om
Gustav Vasa, som bl. a. kom att intressera
Strindberg — och "Bröllopet på
Ulfåsa" (1865), sin tids största sv.
natio-naldrama, byggt på Sigrid den fagras
romantiska kärlekssaga och försett
med musik av August Söderman. Till
sitt temperament var H. lyriker, och
en lyrisk ton går genom de flesta av
hans skådespel. Han utgav även bl. a.
de i Talis Qualis’ stil hållna
diktsamlingarna "Dikter" (1866) och
"Efter-skörd" (1898). Dessa dikter, som
karakteriseras av ett sobert och
flärd-löst språk, behandla med förkärlek
symboliskt tolkade naturmotiv. I sina
novellsamlingar i borgerlig miljö och
med dramatiska episoder, ss. "Svart
på hvitt" (1—3, 1S76—79), är lian en
ganska utpräglad realist och
stockholmsskildrare av rang, och
skärgårdsberättelserna "Stockholmslif och
skärgårdsluft" (1887) gå i samma
genre som Strindbergs s. å. utg.
"Hemsöborna". Av teaterhistoriskt
intresse äro bl. a. H:s karakteristiker i
"Svenska skådespelare" (1884) och
hans minnesanteckningar "Vid
skrif-bordet och bakom ridån" (1908). H.
var Strindbergs lärare under dennes
elevtid vid Dramatiska teatern och
liade väsentlig förtjänst av att lians
ungdomsarbeten "I Bom" och "Den
fredlöse" uppfördes på nationalscenen.
—• Gift 1857 med skådespelerskan
Julia Amanda Carolina Broman. —
Litt.: O.Levertin,"F. H." (i"Essayer",
1, 1907); G. Rydell,
"Adertonhundratalets historiska skådespel i Sverige
före Strindberg" (1928). R. A.
2. Hedberg, W alb or g Maria,
översättarinna, f. 23 nov. 1S59 i
Stockholm, † 16 aug. 1931 därstädes. Dot-
ter till H. 1. — H. tjänstgjorde vid
Stockholms barn- och ungdomsbibi.
1913—18 och vid Stockholms
läse-salong 1917—20 samt var
bibliotekarie vid Nordiska kompaniets
personal-bibi. 1919—31. Hon hörde till sin tids
mest anlitade översättare, framför
allt av rysk litteratur. På uppdrag av
Årstautställningens centralkommitté
utgav hon 1914 tills, med Louise
Arosenius den biografiska uppslagsboken
"Svenska kvinnor från skilda
verksamhetsområden". Åren 1905—10 var
hon ordf. i Sällskapet Nya Idun. —
Ogift. ’ R. A.
3. Hedberg, Tor Harald,
författare, f. 23 mars 1862 i Stockholm, †
13 juli 1931 därstädes. Bror till H. 2.
— H. blev student i Uppsala 18S0 och
fil. kand. där 1883. Som konst-,
teater-och litteraturkritiker var han knuten
till Sv. Dagbladet 1897—1907; åren
1910—21 var han chef för Dramatiska
teatern. Från 1921 och till sin död
var han konstkritiker i Dagens
Nyheter och från 1924 föreståndare för
Thielska galleriet. År 1922 blev han
medl. av Sv. akad. och 1927 fil.
hedersdr vid Stockholms högskola.
Redan 1884 utgav H. sitt första
litterära arbete, berättelsen "Högre
uppgifter", och följ. år publicerades
"Johannes Karr. En uppkomlings
historia". Redan i dessa ungdomsverk
spårar man de egenskaper, som äro
karakteristiska för H: s litterära
produktion i dess helhet: ett omsorgsfullt
människostudium, en noggrann och
grundlig psykologi, en måttfull och
behärskad stil, en enträgen strävan
efter objektivitet. Med "Judas. En
passionshistoria" (1886) fördjupade
H. sin konst. Det är en djupgående
studie i komplicerat själsliv: Judas
är i H:s utläggning människan som
ej förmår glömma sitt eget jag ocli
med sympati uppgå i andras väsen.
Berättelsen lägger helt tyngdpunkten
till det själsliga förloppet; det
exotiska ramverk, som 1890-talets
författare kom att älska, saknas i denna
roman, ocli däri röjes — liksom i H:s
hela tidigare alstring — bundenheten
vid typiska ISSO-talsideal. Ett av H:s
mest helgjutna verk är berättelsen
"På Torpa gård" (1888), en
äktenskapshistoria av utpräglat
18S0-talis-tisk karaktär. Då Heidenstam och
Levertin utgåvo stridsskriften
"Renäs-sans", replikerade H. med broschyren
"Glädje. En fantasi" (1889), vari’lian
hävdade lidandets värde och
överhuvud bröt en lans för måttfulla
humanitetsideal. Samma tendens
innehåller "Ett eldprof" (1890), Hedbergs
avsked från 1880-talet, där lian i
analysen av ett individuellt människoöde
vill spegla hela sin generations
problem och konflikter. Så småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
