Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Hedin, Adolf - 5. Hedin, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedin
360
Hedin
genom den ekonomiska lagstiftningens
upphävande, dels genom avlägsnandet
av de ministeriella ärendenas
särbehandling, dels genom större
specifice-l ing av budgeten, över vilken
riksdagens beslutanderätt för övrigt borde
vara oinskränkt. Sedan Andra K. som
följd av lantmannapartiernas
återförening 1895 hade blivit mindre
"vän-ster"-betonad, insattes H. aldrig mer
i något utskott, men han tillerkändes
under denna tid i nästan alla läger
en betydande auktoritet; särskilt
ivrigt hyllades han av arbetarna. Hans
kamp mot "bolagsväldet", hans
fruktbringande propaganda för
kommuna-lisering av allmännyttiga företag samt
hans in, i det sista fortsatta kamp för
rösträtten kommo honom att framstå
som en folktribun. Den politiska
utvecklingen ingav honom vid denna tid
allt större bekymmer: såväl i Sverige
som utomlands syntes den honom gå
i "baksträveriets" tecken.
Kolonialpolitiken, särskilt den brittiska, ingav
honom avsky, och Rysslands
kränkande av Finlands autonomi
aktualiserade hans gamla misstro mot den östra
grannen samt föranledde honom att i
pressen varna för dennes avsikter.
Likväl brännmärkte han med yttersta
skärpa den från och med 1880-talets
slut allt ivrigare propagerade tanken,
att Sverige med anledning av
Tysklands och Rysslands isärglidande
skulle sluta sig närmare den förra
makten för att få skydd mot den
senare. Sin tidigt förvärvade
uppfattning av Tyskland som en antiliberal
förtryckarmakt behöll han, och han
såg med vämjelse, hur därifrån
importerade föreställningar i fråga om
disciplin och dylikt lios oss alstrade
en "militarism" liknande den tyska
förebilden. Det verksammaste medlet
mot officerskårens tendenser i denna
riktning såg H. i det militära
be-fordringsväsendets demokratisering.
För att bryta udden av alla
krigsspekulationer väckte H. 1899 och 1902
förslag om att Sverige skulle förklara
sig ständigt neutralt. Det enda säkra
värnet för de liberal-demokratiska
idéerna och de små nationernas rätt
under den världskonflikt, som han
fruktade skulle komma, såg H. i
Frankrike: med denna motivering
hyllade han landet i sitt tal vid
revolutionsjubileet i Stockholm 1889. Den
smärta han erfor vid meddelandet om
upplösningen av unionen mellan
Sverige och Norge överskyggades av oron
för att krigiska förvecklingar skulle
följa. Hans sista anförande i
riksdagen gällde denna fråga. På dödslägret
nådde honom lugnande informationer
— samt meddelandet, att han hade
erhållit sitt femtonde
riksdagsmati-dat. ■— H. är en av de främsta poli-
tiska begåvningar vår
parlamentariska historia känner. Han tog sitt
riksdagsmannauppdrag med ett
ojämförligt allvar, även därför att det var
hans egentliga yrke. H. är i själva
verket vår förste yrkespolitiker.
Någon fast tjänst hade han inte utom
1874—76, då han var red. för
Aftonbladet. Sitt livsuppehälle erhöll han
genom inkomsterna av sitt författarskap
och genom riksdagsmannaarvodet. I
det sällsport eleganta, ofta bitande
ironiska och någon gång retoriska
framförandet röjde sig en mästare, som
alla måste lyssna till. Men H. var
inte skapad att ta ledning, att grunda
eller gå i spetsen för nya
partibildningar. Han var en ensam man, vars
ingenium passade bäst i
oppositionsställning. Hans politiska verksamhet
kom visserligen att slå en brygga från
1860-talets demokratiska strömning
till 1890-talets, men han visade ringa
intresse för de då aktuella tankarna
på en allmän "vänster"-organisation,
och han spelade ingen roll inom
Liberala samlingspartiet, vilket han
emellertid tillhörde. En brinnande
rätt-färdighetslidelse låg bakom såväl hans
brännmärkande av all utrikespolitik,
som inte står på moralens grund, som
hans kamp för de betrycktas och
utestängdas önskemål. På sistnämnda
område utförde lian kanske sin mest
fruktbringande insats. Hans
hävdande av det konstitutionella ansvarets
oumbärlighet har satt djupa spår,
även om det efter parlamentarismens
genombrott har ansetts mindre
aktuellt. Från kulturradikal utgångspunkt
försvarade H. i egenskap av jurymän
August Strindberg under
"Giftas"-processen. Hans fientlighet mot några
av den officiella kristendomens
aspekter förenades emellertid med en
personligt tillägnad religiös tro. Sitt
stora intresse för undervisningsfrågan
röjde H. framför allt i sitt
demokratiska krav på att folkskolan skulle
bli allmän bottenskola och i sin kamp
mot latinets enligt hans mening
alltför stora plats på skolschemat. Han
författade i detta ämne en skrift,
betitlad "Om latin-herraväldet" (1883).
II:s inlägg torde lia bidragit till den
opinionsförändring i fråga om
latinets ställning, som kom till uti ryck
i 1904 års läroverksreform. Han
ogillade dock denna, emedan den
inskränkte undervisningen i franska.
Sin kärlek till fransk kultur röjer H.
i sitt historiska författarskap, vilket
helt och hållet har ägnats åt franska
ämnen. Tre historiska arbeten utgav
han själv, "Franska revolutionens
qvinnor" (1880),
"Halsbandsäfventy-ret" (1890) och "Ludvig XIV:s
tidehvarf" (1895). Valfrid Spångberg har
ombesörjt utgivandet av "Giftmord
och djäfvulsmässor" (1914) samt
utgivit ett stort antal av H:s
riksdagsanföranden och tidn.-artiklar under
titeln "Tal och skrifter" (1, 1904; 2,
1915). — Ogift. — Litt.: F. Berg, "A.
H." (1906); V. Spångberg, "A. H. i
liv och gärning" (1925). Å. Th.
5. Hedin, Sven Anders,
forskningsresande, geograf, författare, f. 19
febr. 1865 i Stockholm. Föräldrar:
stadsarkitekten i Stockholm Abraham
Ludvig H. och Anna Berlin. •— Efter
mogenhetsex. i Stockholm 1885 oeh
genomgång av en topografisk kurs för
officerare var H. 1886—86
informator för en sv. pojke i Balakhani vid
Baku. Från Baku, där han vid sidan
av lektionerna bedrev studier i
tatariska och ryska, begav han sig i april
1886 på en resa till Persien. Där
företog han en strapatsrik ritt via
Tehe-ran och Shiraz till Basra och Bagdad
i Mesopotamien, varefter han
återvände till Kaspiska havet. H:s
skildring av färden utkom 18S7 i bokform,
"Genom Persien, Mesopotamien och
Kaukasien", oeh blev en aktningsvärd
framgång. Hösten 1886 hade H.
begynt studera geologi, kristallografi,
mineralogi och zoologi vid Stockholms
högskola med W. C. Brögger som sin
främste lärare, och studierna
fortsattes för A. G. Högbom i Uppsala, där
han 1888 avlade fil. kand.-ex. Därefter
fortsatte han 1889—90 och 1892 sin
utbildning för Richthofen vid Berlins
univ. och blev 1892 Dr phil. i Halle. I
Richthofen fann H. en imponerande
och stimulerande lärare, som riktade
hans uppmärksamhet på de stora
in-nerasiatiska problemen. Ett avbrott i
studierna vållades av H:s deltagande
i en ambassad, som konung Oscar II
1890 avlät till shahen av Persien.
Resan gav honom ett efterlängtat tillfälle
till geografisk forskning med Teheran
som utgångspunkt. Bl. a. besteg han
Demavend i Elbursbergen samt företog
en färd genom Persiens n.-ö. provinser
och Ryska Centralasien samt ett
stycke in i östturkistan (Sinkiang).
Vid sin hemkomst 1891 författade
han två reseberättelser, "Konung
Oscars beskickning till shahen af
Persien" (1891) och "Genom
Khora-san oeh Turkestan" (1892). H. hade
vid denna tid blivit ett känt namn.
Oförtrutet byggde han upp sina
planer på en stor färd till det inre av
Asien, samtidigt som han skrapade
ihop pengar till det kostsamma
företaget, och i okt. 1893 skedde avresan
från Stockholm. —- Med resan 1893—
97 företog H. en första penetration
av n. delen av det väldiga
centralasiatiska gebit, som skulle bli hans
forskningsdomän. Himidkapitel i
expeditionen utgöra H:s färd till häst
över Pamir febr.—mars 1894 och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
