Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellners, Einar - Hellquist, se även Hellkvist, Hellqvist - 1. Hellquist, Elof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist
397
Hellquist
Efter sin återkomst till Sverige
avlade han efter anställning i faderns
företag fil. kand.-ex. i Lund 1916.
Under sin vistelse i Lund startade och
organiserade han Lunds studentkårs
konviktorium ocli fastighetsab.
kon-viktorium 1918 och Lunds
studentkårs kreditkassa 1920. Ären 1921—25
var han verkst. dir. i J. Jacobssons
ab., Halmstad. Sistn. år övergick H.
till brand- och livförsäkringsab. Skåne
och 1932 till försäkringsab. Skandia.
Han var medl. av 1937 års
försäkringssakkunniga. H. var under
1930-talet initiativtagare till åtskilliga
kreditkassor, bl. a. för Sv. bokhandeln
1935, för Sveriges allm.
folkskollära-refören. 1936 och för Apotekarekåren
1938. Är 1940 blev H. chef för
olje-växtavd. i Sv. spannmålsab., ocli
sedan 1944 är han verkst. dir. för
oljeväxtodlingens riksorganisation,
Olje-växtcentralen, Malmö. — H. har
utgivit talrika uppsatser i
försäkringsämnen i tidn. och tidskr. —• Gift 1)
1922 med Anna Sofia Thelander, †
1927; 2) 1928 med konsertsångerskan
Astrid Elisabeth Nygren. R. T—m.
Hellquist, se även Hellkvist,
Hellqvist.
1. Hellquist, Gustaf Elof,
språkforskare, f. 26 juni 1864 i Norrköping,
† 7 mars 1933 i Lund. Föräldrar:
postmästaren Carl Gustaf H. oeh Anna
Lovisa Andersson. — Efter
mogenhetsex. i Norrköping 1883 blev H. fil. kand.
1886, fil. lic. 1889 och fil. dr 1890,
allt vid Uppsala univ. Han var docent
i nordiska språk vid Uppsala univ.
1890—98 och vid Göteborgs högskola
1903—14.1 tjugufyra år var lian
läroverkslärare, företrädesvis i svenska
och tyska, därav 1892—98 adjunkt vid
Högre allm. läroverket i Uppsala,
1898—1903 lektor vid motsvarande
läroverk i Lund och 1903—14 lektor
vid Högre latinläroverket i Göteborg.
Under större delen av denna tid var
H. dessutom modersmålslärare vid
flera enskilda läroanstalter. Vid olika
tillfällen anlitades han av
Läro-verksöverstyr. som sakkunnig i
skolfrågor. Han var censor i studentex.
ären 1915, 1917 och 1920—33. —
Är 1907 fick H. prof:s namn och 1914
—29 var han den förste innehavaren
av den nyinrättade andra professuren
i nordiska språk vid Lunds univ.
Jämsides med sin trägna ocli tunga
gärning i skolans tjänst utvecklade H. en
intensiv verksamhet som
vetenskapsman. Med sin banbrytande drsavh.
"Bidrag till läran om den nordiska
nominalbildningen" (1890) beträdde
H. ett forskningsområde, den sv.
ordbildningens och ordhistoriens, som
han sedan förblev trogen och på vilket
han har gjort en större insats än
någon annan språkvetenskapsman.
Elof Hellquist.
Till drsavh. anslöt sig ett antal smärre
avh. på samma område, av vilka
"Några bidrag till nordisk
språkhistoria" (Nord. Tidsskr. for Filologi, 1903
—04) och en därmed nära samhörig
skrift, som bär den blygsamma titeln
"Några anmärkningar om de nordiska
verben med mediageminata" (1908),
äro särskilt betydande genom sin
självständighet i uppfattningen och
sin kritiska skärpa. — H. var
lärjunge till Adolf Noreen, men ännu
starkare intryck torde han ha tagit
direkt av de tyska germanister och
indogermanister, som på 1870- och
lS80-talen förnyade
språkvetenskapen, de s. k. junggrammatikerna.
Under ett studieuppehåll vid univ. i
Jena vintern 1S88—89 lärde han bl. a.
känna prof. Friedrich Kluge, den
tyska ordforskningens mästare. Det
är tydligt, att det flitiga, vänskapliga
umgänget med denne väsentligt
bidrog att bestämma gången av H:s
fortsatta forskning. H:s största och
mest bekanta bok är hans stora verk
"Svensk etymologisk ordbok", ett
motstycke för vårt språks del till Kluges
tyska etymologiska ordbok, vars första
uppl. utkommit redan 1881. Detta
H:s arbete på nära 1 300 sidor, som
utgavs i två delar i överraskande
snabb följd 1920—22 (omarb. och
utvidgad uppl. 1939) föregicks av en
lång rad större och mindre
etymologiska avh. och uppsatser. Vid
ordbokens utarbetande kunde H. även
utnyttja de kunskaper och den
lexikaliska erfarenhet lian vunnit under ett
tiotal års verksamhet som medarb. i
Sv. akad:s ordbok. Behovet av en ny
etymologisk ordbok över vårt språk
var påtagligt. Ihres "Glossarium
suio-gothicum" var sedan länge föråldrat.
Fredrik Tamms ett trettiotal år före
H:s verk påbörjade arbete med samma
syfte hade avbrutits genom förf :s död.
I planläggningen skiljer sig likväl H:s
bok på flera sätt från Kluges och
Tamms. Dels upptager den även de
romanska och klassiska låneorden,
talrika mera spridda dialektord, många
stående talesätt och ett stort urval
namn, både personnamn och ortnamn,
dels vänder den sig icke blott till
fackmännen utan även till den språkligt
intresserade bildade allmänheten. De
svårigheter och olägenheter denna
diubbla syftning måste medföra har H.
icke kunnat helt undvika. Den
välvilja, varmed arbetet mottogs, både
av fackmännen och av allmänheten,
var dock välförtjänt. År 1923 erhöll
H. av Sv. akad. "det kungliga
priset". Kedan efter några år gjorde sig
behovet av en ny uppl. gällande och
vid sin död var H. sysselsatt med
förarbeten för en sådan. Ett
värdefullt komplement till ordboken utgör
H:s sista större vetenskapliga verk,
"Det svenska ordförrådets ålder och
ursprung" (1—3, 1929—32), en efter
sakliga grunder och i tidsföljd ordnad
översikt av den sv. ordskatten. I denna
framträder det språk- och
kulturhistoriska sammanhang, som icke kan
komma till synes i en ordbok med dess
alfabetiska uppställning. Båda dessa
arbeten präglas av H:s bästa
forskar-egenskaper: hans behärskning icke
blott av den nordiska och allmänt
germanska språkhistorien utan även av
den indoeuropeiska, hans beläsenhet
på mycket skilda områden, skärpa i
analysen och mogna, försiktigt
avvägande omdöme. — I utforskningen av
de sv. ortnamnen och de många
bebyggelse- och kulturhistoriska
problem, som äro knutna till dessa, var H.
en föregångsman. Hans första stora
arbete på detta område "Studier öfver
de svenska sjönamnen. Deras
härledning ock historia" (i Svenska
landsmål 1903—06), ett verk på nära tusen
sidor, är ännu det värdefullaste verk
vi ha på de sv. naturnamnens område.
På detta arbete följde skrifterna "Om
de svenska ortnamnen på -inge, -unge
ock -unga" (1904) och "De svenska
ortnamnen på -by" (1918), samt ett
flertal smärre ortnainnsstudier. H.
har även sysselsatt sig med
personnamnforskningen. I sin bok "Studier
i 1600-talets svenska. Anteckningar"
(1902) har H. under kärleksfullt
studium av detta århundrades litteratur
samlat en skatt av viktiga
iakttagelser rörande 1500- och
1600-tals-svenskans formsystem, satsbyggnad
och ordförråd. Även kulturhistorikern
finner i dessa "Anteckningar" mycket
intressant material. ■— I motsats till
flertalet med H. samtida nordister
liade denne trots sin rent lingvistiska
utbildning ett livligt realfilologiskt
intresse och en vidsträckt litterär och
historisk beläsenhet. Hans sakliga in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
