Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hermansson, Mattias von - 3. Hermansson, Johan von - Hermelin, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
von Hermansson
426
Hermelin
paret förödmjukande riksakten
medverkade han. Vid pommerska krigets
slut var det emellertid H.. som på
hattarnas vägnar förmedlade
förlikningen med Lovisa Ulrika. I egenskap av
statssekr. för utrikes ärenden (sedan
1759) blev H. en av de fyra personer,
som utsågos att driva
fredsunderhandlingen med Preussen, för vilket
uppdrag han erhöll en belöning av 8 000
dlr smt och upphöjdes i friherrligt
stånd (1762). Då mössorna togo
makten vid 1765—66 års riksdag och
räfsten med hattväldet började, synes
H. varit den nära nog mest hatade av
hattcheferna. De oförsonligaste bland
mössorna yrkade på hans avsättning
från posten som president i
Kammarrevisionen, till vilken han blivit
utnämnd 1765. Därav blev väl intet, men
däremot drabbades H. av ekonomiskt
avbräck genom att
handelskommissionen, vars rikt inbringande sekr.-post
han innehaft, nu drogs in. Som en
ersättning fick han en fransk pension av
S 000 livrés. Genom byte blev H.
president i Kammarkollegium 1767 och
kom att spela den främsta rollen i
hattbyråkratins kamp med mössrådet.
Den forne motståndaren till hovet
drevs nu av omständigheternas makt
till förbund med kungaparet och
kronprins Gustav. År 1768 utbröt en
konflikt mellan Kammarkollegium och
mössrådet, som föresatte sig att
oskadliggöra den farlige H., ocli man beslöt
att åtala hela kollegiet med H. i
spetsen för majestätsförbrytelse; t. o. m.
hans liv svävade i fara. Därigenom
blev krisen akut och ledde till kravet
på riksdagskallelse från hovets och
hattarnas sida och till Adolf Fredriks
tronavsägelse (dec. 1768).
Kammarkollegium kom naturligt nog att höra
till de ämbetsverk, som förklarade sig
ej kunna fungera utan konung. Efter
hattarnas seger vid riksdagen i
Norrköping 1769—70 blev H. utnämnd till
riksråd, och 1771 fick han grevlig
värdighet. Då partilyckan året därpå än
en gång växlade, drabbades H. av
mot-partiets hämnd och avsattes ss.
riksråd 1772. Efter Gustav III:s
stats-välvning inkallades ban åter i rådet.
På grund av sin stora erfarenhet och
uppslagsrikedom kom ban därefter
att spela en stor roll i rådets arbete,
även om han aldrig ägde konungens
fulla förtroende. H. ställde sig kritisk
mot brännvinsregalet och mot
fullständig tryckfrihet. Som president i
Kammarkollegium samarbetade han
med J. Liljencrantz för reformer inom
jordbruket. Särskilt ville han
genomföra förenklingar inom skatteväsendet
(1778—79), vilket dock ej kom att leda
till de resultat H. åsyftade. Många
besvärligheter mötte H. ss.
Kammarkollegii chef vid genomförandet 1783
Johan von Hermansson. Målning (detalj)
tillskriven L. Pasch d. y.
—84 av storskiftesförordningarna för
Finland. Förhållandet till Gustav III
försämrades hösten 1788 alltmer, och
konungen var under denna period
enligt egen utsago mycket missnöjd med
H. Denne skrev i sept. en till Gustav
III ställd skarp "remonstration", som
gick ut på att en riksdag var
nödvändig. Skrivelsen cirkulerade bland
rådsmedlemmarna, av vilka de flesta
skrevo under. Konungen vägrade
emellertid mottaga den. I okt. sände H. ett
bevekande brev i samma syfte till
konungen. Han begärde och fick
avsked som riksråd i mars 1789. — H.
blev serafimerriddare 1770. — H. var
en skicklig, rikt begåvad och verksam
ämbetsman, som särskilt prisades för
sin formuleringskonst och stilistiska
talang. Av denna anledning blev han
en av de högre ämbetsmän, som
kallades att taga inträde i Sv. akad.
(1786). Inträdestalet behandlade sv.
språkets ans, och i akademin yttrade
sig H. företrädesvis i språkliga
frågor. Som politiker tillhörde han
närmast von Höpkens och von Fersens
riktning. Trots de många skarpa
skrifter, som flutit ur hans penna, och trots
sin vilja att verka oförskräckt var han
enligt en omdömesgill iakttagare (G.
J. Ehrensvärd) ganska böjlig och rädd
för att ta de yttersta konsekvenserna.
En viss känsla av motsättning till de
äldre ätternas anspråk kan spåras hos
honom, som i denna krets var en
uppkomling. Redan tidigt visade sig hos
H. anlag för sjuklig fetma, vilken
med tiden alltmer tilltog och gjorde
honom till medelpunkten för många
anekdoter. — Gift 1) 1747 med Maria
Elisabet von Bahr, † 1761; 2) 1770
med friherrinnan Ulrika Fredrika
Cedercreutz. T. H.
3. Hermansson, Johan von,
före adlandet Hermansson,
arméofficer, f. 19 mars 1726 i Uppsala, † 19
nov. 1793 på Rynge i Sjörups skn,
Malmöh. län. Bror till H. 2. — H., som
1744 adlades till följd av faderns
förtjänster, antogs efter matematiska
studier vid Uppsala univ. som
volontär vid fortifikationsstaten 1741 och
erhöll 1746 konduktörsbeställning vid
skånska brigaden. Redan s. å. anmälde
han sig till fransk krigstjänst och
deltog under greve Moritz av Sachsen
bl. a. i belägringen av fästningen
Maastricht. Efter hemkomsten 1749
deltog han i befästningsarbetena i
Skåne och befordrades 1756 till major
vid den sv. fortifikationsstaten. Efter
utbrottet av sjuårskriget trädde han i
österrikisk tjänst, deltog i flera av de
större fältslagen och ledde
belägringsarbetena mot fästningen Schweidnitz.
Hemkallad 1760 tjänstgjorde han med
berömmelse i pommerska kriget. Efter
freden steg han snabbt i graderna, blev
1765 överstelöjtnant vid Göteborgska
brigaden, överste 1766 för finska och
följ. år för skånska brigaden och
utnämndes 1778 till generalmajor. År
1784 efterträdde han A. M. von Arbin
som generalkvartermästare och dir.
för fortifikationen. Som sådan
nedlade ban ett förtjänstfullt arbete på
förstärkandet av rikets fästningar och
var initiativtagare till 1785 års
omorganisation av fortifikationsstaten.
Under finska kriget medföljde han
konungen som generalkvartermästare
i fält vid armén i Finland och
förordnades 1788 i samband med
försvarsåtgärderna vid västgränsen till
kommendant i Göteborg. H. deltog i
oppositionen mot förenings- och
säkerhetsakten vid 1789 års riksdag och erhöll
1791 på egen begäran avsked. ■— Han
blev led. av Vet. akad. 1790. — Gift
1774 med friherrinnan Christina
Charlotta Gyllenkrok. A. Åg.
Hermelin, ätt, härstammande från
den värmländska släkten Skragge, som
vid 1500-talets mitt inkom till
Värmland från Norge med Simon Skragge.
En sonsons son till honom,
kanslirådet Olof Nilsson Skragge, antog i
studentåren namnet Hermelin och
adlades 1702 med detta namn (H. 1). Hans
yngste son. Carl H. (f. 1707, † 1789),
som 1765—69 var riksråd ocli 1767—69
kansler för Åbo akad., upphöjdes 1766
i friherrligt stånd och blev far till
industrimannen och kartografen
friherre Samuel Gustaf H. (H. 2).
Dennes söner, protokollssekr. och
kammarherren friherre Carl Samuel H.
(f. 1791, † 1865) och kammarherren
friherre August Söderling H. (f. 1794,
† 1865), blevo stamfäder för den
fri-herrliga ättens båda huvudlinjer. —
August Söderling H:s äldste son,
godsägaren friherre Samuel Axel H.
(f. 1818, † 1915), blev far till a)
godsägaren och nykterhetsmannen fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
