Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Hildebrand, Bror Emil - 2. Hildebrand, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hildebrand 453 Hildebrand
praktmynt och belöningsmedaljer"
(1—2, 1874—75). Tills, med sin son
Hans H. (H. 2) utgav H. "Teckningar
ur svenska statens historiska
museum" (1—2, 1873—78). Han skapade
och redigerade 1864—SO Antiqvarisk
tidskrift för Sverige. En viktig
arkeologisk insats blev hans påvisande av
att hällristningarna härröra från
bronsåldern (Antiqvarisk tidskr., 2,
1869). H. tog 1857 initiativet till den
fornminnesförordning, som
genomfördes 1867. Frågan vållade strid, vari
H. delvis led nederlag, överhuvud
hade han viss svårighet att dra jämnt
med de folkligare, mindre
vetenskapligt utbildade men intresserade oeh
verksamma företrädarna för det
tillväxande fornminnesstudiet. Hans eget
arbete fördes vidare av hans
lärjungar, sonen Hans H. och Oscar
Montelius. Även i K. samfundet för
utgifvande af handskrifter rörande
Skandinaviens historia verkade H. och
utgav av dess äldre Handlingar bd 19—
24 (1834—40). Också i Riksarkivet
utförde han en betydande gärning som
Hans Järtas närmaste medhjälpare
och ledde som tf. chef arkivets
flyttning 1846. Redan mot slutet av
Liljegrens tid hade H. övertagit
huvudparten av diplomatariearbetet och
utgav sedan ensam bd 3—5 av den äldre
sviten av "Svenskt diplomatarium"
(1842—65) samt efterlämnade
oumbärliga samlingar till dess
fortsättning. Samtidigt bröt H. väg för
sfragi-stiken genom verket "Svenska sigiller
från medeltiden" (1—2, 1862—67).
— H. blev led. av Vitt. akad. 1837,
Vet. akad. 1847 och Sv. akad. 1866
(tf. sekr. 1881—83). — H. visade i sin
mångsidiga gärning utomordentlig
arbetskraft och var en solid, klar,
kritiskt nykter och noggrann forskare.
Enkel till seder och ytterst fast till
karaktären men med ett i grunden
livligt och starkt temperament kunde
han, när han ogillade något, visa sträv
rätlinighet men var annars
godhjärtad och förbindlig. —- Gift 1841
med Anna Mathilda Ekecrantz. —
Litt,: O. Montelius, "B. E. H." (K.
Vet. akad:s levnadsteckningar, 5,
1915); B. Hildebrand, "B. E. H."
(Fornvännen 1934) oeh "C. J.
Thomsen" (1—2, 1937—38); H. Schück,
"Kgl. Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademien. Dess förhistoria och
historia" (8, 1944). B. H—d.
2. Hildebrand, Hans Olof
Hildebrand, forn-, mynt- och hävdaforskare,
museiman, f. 5 april 1842 i Stockholm,
† 2 febr. 1913 därstädes. Son till
H. 1. —- II. studerade i Stockholm
och blev student i Uppsala 1860, fil.
kand. 1865 och fil. dr (primus) 1866.
Han blev e. o. amanuens i
Vitterhets-akad. 1865 och förste amanuens där
Hans Hildebrand.
Målning av B. österman.
1871 samt var riksantikvarie, garde
des médailles och Vitt. akad:s sekr.
1879—1907. — I Uppsala studerade
H. huvudsakligen historia och
fornnordisk litteratur men fick i övrigt
där och genom utrikesresa 1861 samt
besök hos den engelske
amatörarkeologen ooh samlaren H. Christy i
London 1862 en sällsynt bred humanistisk
utbildning, samtidigt som han
intresserade sig för naturvetenskap. H:s
drsavh., "Svenska folket under
hednatiden" (1866), den första moderna
avh. i sv. arkeologi, ägnade visserligen
mycket utrymme åt litterära källor
men fastslog nödvändigheten av
verklig källvärdering av det traderade
islandsstoffet samt betonade arkeologins
karaktär av fornsaksvetenskap. Hans
tes om etnisk olikhet mellan svear och
götar slog ej igenom, men metodiskt
fick avh. stor betydelse, särskilt i sin
utvidgade andra uppl. (1872). Denna
blev inom myntforskningen
banbrytande och påverkade ej minst den
tyska numismatiken. Den av dansken
C. J. Thomsen 1S36 antydda
arkeologiska metod, som H. 1873 namngav
som typologi, utvecklades under
inflytande från Darwins utvecklingslära
(genom en visserligen falsk analogi)
av H. redan i drsavh. Sedan arbetade
han och kamraten O. Montelius
samtidigt på dess närmare utformning,
som för H:s del skedde i "Bidrag till
spännets historia" (1872—73, i
Antiqvarisk tidskr.), och metoden
fulländades senare av Montelius. H. hade
skaffat sig ytterligare rik erfarenhet
genom en ettårig resa i Mellaneuropa
1870—71 som Letterstedtsk
stipendiat. I olika skrifter hävdade han,
särskilt gentemot tyskarna, det
arkeologiska treperiodssystemet samt de
nordiska fornsakernas egenart (mot
importteorin). Som generalsekr. vid
internat. arkeologkongressen i
Stockholm 1874 utgav H. dess berättelse på
franska (2 bd, 1876). Sitt samlade
arkeologiska vetande nedlade H. i
översiktsform i handboken "De
förhistoriska folken i Europa" (1873—•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
