Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hjärne, Urban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärne
480
Hjärne
tare, f. 20 dec. 1641 i Skworitz förs.,
Ingermanland, † 10 mars 1724 i
Stockholm. Bror till H. 1. — H. inskrevs
vid Dorpats univ. 1655, men då hans
familj under den ryska
framryckning-en följ. år splittrades, sökte han sig
som flykting till Sverige, genomgick
Strängnäs gymnasium och blev 1658
student vid Uppsala univ. Brist på
medel nödgade honom att några år
försörja sig som informator i Stockholm,
varvid han samtidigt ägnade sig åt
medicinska och farmakologiska
studier under ledning av
stockholmsläkarna Du Rietz och Wattrang. År
1661 kunde han emellertid återvända
till Uppsala, där han blev lärjunge
till de båda förgrundsmännen inom
sv. medicin, Olof Rudbeck d. ä. och
Petrus Hoffvenius, och snart
framträdde han som dessas vapendragare i
den s. k. första cartesianska striden
vid Uppsala univ. — Det var under
studietiden i Uppsala, som H. kom
att spela en framträdande roll inom
det litterära livet. Hans litterära
berömmelse är främst knuten till den
självbiografiska herderomanen
"Stra-tonice", vari skildras hans
kärlekssaga med den unga Margareta Bielke,
och tragedin "Rosimunda". Senare
forskning liar ådagalagt, att han
även som lyriker spelade en
framträdande roll inom sin
författargeneration. Den bukoliska
sällskapsdiktning, som florerade på kontinenten,
framför allt i de tyska
herdeakademierna, fick i Sverige sin förste
förespråkare i H:s litterära alter ego, den
höviske "galanen" Celadon. H. var
medelpunkten i en vitter kamratkrets, en
"herdeskara", och det är dessa unga
borgerliga studenters sociala
strävanden, vilka återspegla sig i deras
diktning. I "Stratonice", vilken kan
betraktas som den sv. barockens "Ars
amatoria", demonstreras sålunda på
ett instruktivt sätt den höviska
etikett ocli den sällskapliga och erotiska
belevenhet, som gjorde det möjligt för
en fattig medicinare att umgås som
ädlingars like vid de förnämsta
adelshoven i landet. Genom sångbara
visor, som efter den stora mängden
avskrifter och skillingtryck att döma
synas ha varit mycket populära, kom
H. även att förmedla kontakten
mellan litteraturen och den stora folkliga
publiken. -— Med tragedin
"Rosimunda", som uppfördes i Uppsala 1665 för
att förnöja den unge Karl XI, kom
H. att framstå som den förste förf. av
en sv. tragedi, byggd efter den antika
smakens regler. Den närmaste
förebilden var ett latinskt skådespel av den
holländske humanisten Zevecotius,
men H. visar sig vid den dramatiska
utformningen ha tagit intryck såväl
av de utländska vandrartruppernas
representationer som av de
stiern-hielmska baletterna. -—- H. vann under
sin ungdom även ett gott anseende
som konstnär oeh synes under långa
tider ha försörjt sig som konterfej are.
Efter avslutade studier i Uppsala
företog H. i egenskap av livläkare hos
greve Clas Tott bl. a. en kortare resa
till Holland 1667, varunder ban kom
i direkt kontakt med det
revolutionerande forskningsarbete, som vid denna
tid där bedrevs i laboratorier och
dissektionssalar. Efter ett kort uppehåll
i hemlandet sökte han sig ut på en
mer än fyraårig studieresa i Europa.
I London rönte han äran att som den
andre svensken i ordningen inväljas i
Royal Society. Han fortsatte sina
studier i Frankrike och blev 1670 med.
dr i Angers på en
anatomisk-patolo-gisk avh. "De obstructione lacteorum
vasorum et glandularum mesenterii".
Under en treårig vistelse i Paris
ägnade ban sig framför allt åt kemiska
studier, och utan tvivel väcktes under
denna tid hos honom ett starkt
intresse för ett fantastiskt
farmakologiskt experimenterande och mystisk
alkemistisk filosofi. -—- Vid
återkomsten till Stockholm 1674 öppnade H.
praktik som läkare. Hans bevarade
räkenskaper visa den ständigt
växande omfattningen och den sociala
standarden hos hans klientel; 1684
utnämndes han till förste livmedikus
och blev med tiden en av
konungahusets förtrogna, uppskattad genom
sin kunnighet och personliga
rättrådighet men fruktad för sin skarpa
tunga. År 1689 adlades lian. —
Samtidigt med den omfattande praktiken
arbetade H. intensivt inom olika
vetenskapliga och praktiska områden.
Hans arbetsdag var lång, och hans
sinne vilade aldrig. Få märkesmän
inom den sv. lärdomshistorien torde
i så hög grad som han levat med
pennan i sin hand. Största delen av hans
litterära och vetenskapliga
kvarlåtenskap ligger ännu kvar i ett stort
antal handskriftsvolymer, en kaotisk
samling av personliga bikter,
excerp-ter, projekt, minnesanteckningar,
receptutkast och avslutade uppsatser i
kemiska och medicinska ämnen,
samtliga nedkastade på papperet med en
ofta oläslig konceptstil. Det kan även
nämnas, att H. beredde ett
medikament kallat Hjärnes testamente; detta
elixir med talrika, numera föga
använda beståndsdelar, hade namn om
sig att kunna förlänga livet. — En
kort mönstring av H: s olika
verksamhetsområden visar vidden av hans
intressen: han blev 1675 led. och 1696
preses i Collegium medicum, sistn. år
arkiater, 1675 e. o. assessor och
1683 assessor samt 1713 v. president i
Bergskollegium; inom båda dessa in-
stitutioner hade han under en lång
följd av år nedlagt ett energiskt,
kanske främst organisatoriskt, arbete.
Han grundade 16S3 ett statligt
kemiskt laboratorium med ett
omfattande teoretiskt och praktiskt
arbetsprogram. Sina kemiska rön publicerade
han i "Acta et tentamina chymica in
laboratorio Stockholmiensi elaborata"
(1, 1712; 2 jämte ny uppl. av 1 utg.
1753 av J. G. Wallerius). Som kemist
upptäckte H. bl. a. myrsyran, den
första kända syran från djurriket;
han utförde även talrika analyser av
sv. mineralkällor. Vidare organiserade
han läkemedelsproduktionen för den
sv. hären, reformerade utbildningen
av jordegummor och ivrade mot
brännvinsmissbruket. Han lyckades genom
en omfattande reklamkampanj, bl. a.
genom broschyrer, göra den av honom
1678 upptäckta surbrunnen i Medevi
(n. om Motala) till en uppskattad
ersättning för de utländska kurorterna.
Själv var lian läkare där 1678—82.
Han uttalade sig kraftigt mot
skogs-skövling i en traktat "Om
ved-sparande" och studerade utomlands
verksamheten i berömda bergverk.
Genom frågelistor, vilka utsändes över
hela Sverige, sökte H. inventera
landets tillgångar på malm och andra
geologiska fynd; en del av de inkomna
svaren utgav han med egna
förklaringar 1702 och 1706. Han framträdde även
som språkreformator med
"Orthogra-phia svecana, eller den retta swenska
bookstafweringen" (1716), där lian
yrkar på en del stavningsreformer och
polemiserar mot J. Swedbergs
"Schib-boleth". På sin ålderdom greps H. av
tidens djupaste religiösa strömning,
pietismen, och kom även att aktivt
ingripa i politiken; 1719 fick han
jämte lagman Gyllencreutz i uppdrag
att granska den nya författningen,
innan den förelades ständerna. Han
var motståndare till Fredrik I:s
tronkandidatur och drog sig därför 1720
tillbaka från sina befattningar; lian
fick då landshövdings titel. H.
brev-växlade med kontinentens lärda och
ägde vid sin död ett av Sveriges största
vetenskapliga bibi., omfattande mer
än 3 500 volymer. -—■ Det är svårt att
fånga H:s mångsysslande och nervöst
aktiva intellekt i en kortfattad
karakteristik. Framhållas bör dock att lian
ej, som ofta sker, kan betraktas som
en repr. för den begynnande
upplysningen. Han var till sin andliga status
helt ett barn av stormaktstiden, han
var gripen av denna tidsperiods
poly-historiska bildningskrav ooh i sina
personliga, sociala och vetenskapliga
strävanden helt fången i den sv.
senrenässansens föreställningsvärld.
Naturvetenskapen var för honom
fortfarande en metod att söka de gudom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
