Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Horn, Evert - 8. Horn, Gustaf - 9. Horn, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horn
535
Horn
i det finska soldatpsyket. — Gift 1613
med Margareta Fincke. W. L.
8. Horn, Gustaf, greve,
härförare, f. 22 okt. 1592 på Örbyhus,
Vendels skn, Uppsala län, † 10 maj 1657
i Skara. Bror till H. 5, H. 6 och H. 7.
—- Liksom sina bröder fick H. en
vårdad uppfostran; bl. a. undervisades
han av den kände astronomen S. A.
Forsius. Vid sjutton års ålder
företog han en studieresa utomlands,
vilken varade i tre år. Han besökte bl. a.
univ. i Rostock, Jena och Tübingen.
Efter återkomsten till hemlandet 1612
deltog han i två år i kriget mot
Byssland under befäl av sin broder Evert
H. (H. 7). Han begav sig sedan till
Nederländerna, där lian i fyra år
tjänade under Moritz av Oranien och
utbildade sig i den högre krigskonsten.
Ar 1618 kom han tillbaka till Sverige
och blev då kammarherre hos Gustav
II Adolf, vilkens förtroende han snart
förvärvade. Konungen lät honom bl. a.
leda underhandlingarna om
giftermålet med Maria Eleonora. H. blev
överste för Norrlands reg. 1621 och
deltog i fälttåget i Livland s. å.
Under belägringen av Riga blev han svårt
sårad. År 1623 sändes han i ett
diplomatiskt uppdrag till Nederländerna,
men han återvände snart till kriget i
Livland, där han 1625 blev
fältmarskalken Jacob De la Gardies närmaste
man. S. å. blev han också riksråd ocli
lagman i n. Finland. Hans försök att
överrumpla Dünaburg i sept. 1625
misslyckades; lian blev sårad på nytt
och måste dra sig tillbaka innanför
den sv. befästningslinjen. H. deltog
emellertid framgångsrikt i det
fortsatta försvaret av Livland, och då
Jacob De la Gardie trädde tillbaka, blev
H. 1628 fältmarskalk och
överbefälhavare i Livland. —■ Efter
stilleståndet i Altmark 1629 fick H. i uppdrag
att övervaka mönstringarna och leda
den militära organisationen i Finland,
och han hade sedan överinseende över
trupptransporterna från Finland 1630.
Som ende tjänstgörande fältmarskalk
blev han Gustav II Adolfs närmaste
man i det tyska kriget. Han fick först
i uppdrag att leda försvaret av
Pommern, där det framför allt gällde att
säkra Stettin och Oderlinjen för
svenskarna. I slaget vid Breitenfeld 1631
förde H. befälet över svenskarnas
vänstra flygel, där hans insats blev av
stor betydelse för stridens utgång.
Mot de överlägsna fientliga
stridskrafter, som efter de sachsiska truppernas
flykt kastades fram emot honom, höll
han stånd med kallblodighet och lugn,
tills han själv erhöll förstärkningar
och kunde åstadkomma en omfattning
av fiendens linjer. H:s råd att efter
segern direkt angripa kejsarens
arvländer lämnades obeaktat. — I sam-
band med Gustav II Adolfs marsch
mot mell. och s. Tyskland erövrade H.
bl. a. Heilbronn och Mergentheim,
varigenom det sv. basområdet kring
Main vidgades. Vid försöket att
fullfölja dessa framgångar genom att
besätta stiftet Bamberg blev han
emellertid överrumplad och efter förluster
tillbakaslagen av Tilly. Tills, med
konungen tågade H. därpå in i Bajern.
Under hans ledning gjordes ett försök
att överraska Regensburg för att störa
fiendens förbindelser öster ut, men de
katolska trupperna hunno före. H.
de-tacherades sedan som
militärbefälhavare till Rhenlandet. Han erövrade
Koblenz och Trier, besegrade en
kejserlig styrka vid Wiesloch och företog
sedan en marsch mot övre Rhen, där
han intog fästningen Benfeld och
besatte större delen av Elsass. Av sina
egna och Johan Banérs trupper
bildade han efter Gustav II Adolfs död
en Donauarmé, som på våren 1633
för en tid förenades med den armé,
som fördes av hertig Bernhard av
Weimar. Stridigheter med denne och
missnöje i armén hindrade emellertid
all krigisk aktivitet. I ett skickligt
genomfört fälttåg pressade H. därefter
ensam fienden tillbaka in i Bajern.
Efter Wallensteins död 1634 erövrade
H. flera orter i Schwaben. En häftig
tvist uppstod återigen med hertig
Bernhard, denna gång rörande
arméernas kvarter. Inför hotet mot
Nörd-lingen yrkade H. i det längsta på att
man skulle invänta förstärkningar,
men på hertig Bernhards och flera
officerares enträgna inrådan beslöt
man anfalla de överlägsna kejserliga
trupperna. Resultatet blev
svenskarnas nederlag vid Nördlingen 27 aug.
1634. H. själv blev tillfångatagen
ooh satt i nära åtta år som
krigsfånge, mesta tiden i Ingolstadt. År
1642 utväxlades lian mot tre
kejserliga generaler. Under hemfärden
till Sverige reste han genom
Frankrike och Nederländerna och blev
föremål för livliga hyllningar. — Efter
återkomsten till hemlandet placerades
H. i Krigskollegium, där han snart som
riksmarskens ställföreträdare kom att
utöva den faktiska ledningen. Sedan
krig utbrutit med Danmark, blev han
1644 överbefälhavare över den armé,
som skulle angripa Skåne.
Motståndet var förhållandevis svagt, och H.
lyckades erövra hela landskapet med
undantag av städerna Malmö och
Kristianstad. Belägringen av Malmö
avbröts genom fredsslutet i Brömsebro
1645. — Drottning Kristina upphöjde
H. till greve 1651, och lian fick
Björneborgs kungsgård och en stor mängd
hemman i Finland som grevskap,
medan Marienburg i Livland, som H.
redan tidigare innehade, förlänades ho-
Gustaf Horn (9). Målning (detalj) av D. K.
Ehrenstrahl.
nom som friherreskap. År 1652 blev
han generalguvernör över Livland, och
följ. år upphöjdes lian till riksmarsk,
generalfältherre och president i
Krigskollegium. Vid utbrottet av det polska
kriget 1655 anförtrodde Karl X
Gustav ledningen av hemlandets försvar
åt honom. —- H. var en av Gustav II
Adolfs främsta generaler, men han
torde ej i fältherrebegåvning ha
kunnat mäta sig med Banér och
Torstenson. Han var omtänksam och
försiktig och anses ha varit mera
framstående i defensiven än i offensiven. Den
stränga krigstukt H. sökte
upprätthålla gjorde honom icke särdeles
populär bland soldaterna men
förskaffade honom i gengäld
civilbefolkningens tacksamhet. H. var icke någon
bländande personlighet men
välbalanserad och måttfull. En stark känsla
för pliktens krav präglade hans
gärning. Ett strängt allvar och en viss
kärvhet förenad med en aristokratisk
slutenhet försvårade stundom hans
samarbete med andra. —• H:s brev till
Axel Oxenstierna äro tryckta i
"Rikskansleren A. Oxenstiernas skrifter
och brefväxling" (2:8, 1897), och en
del av hans brevväxling med Gustav
II Adolf finnes i "Arkiv till
upplysning om svenska krigens och
krigsinrättningarnas historia" (1—2, 1854
—59). — Gift 1) 1628 med
friherrinnan Christina Oxenstierna, † 1631;
2) 1643 med Sigrid Bielke af Åkerö.
— Litt.: "Sveriges krig 1611—1632",
utg. av Generalstaben (1936—39); A.
Stille, "öfversikt af fälttåget i Skåne
år 1644" (i Krigsvet. akad:s handl.
och tidskr. 1910). W. L.
9. Horn, Gustaf Evertsson,
friherre, riksråd, krigare, f. 28 maj 1614
i Lemo skn i Åbo och Björneborgs län,
Finland, † 27 febr. 1666 i Stade,
Tyskland. Son till H. 7. —- H., som deltog
i det tyska kriget, blev kapten vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
