Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Huss, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huss
563
Huss
vid denna tid voro tongivande i
Uppsala. Efter att under studieåren ha
haft några kortare förordnanden blev
H. 1S34 underläkare vid
Serafimerlasarettet» medicinska avd. (under
prof. Ronander) samt 1835 adjunkt
i medicin och kirurgi vid Karol. inst.
Åren 1S37—38 företog han med
understöd av allmänna medel en utlandsresa
till Halle, Wien och Paris, varunder
han studerade de nyuppfunna
fysikaliska undersökningsmetoderna:
per-kussion och auskultation (J.
Nordström, "Frän M. H:s medicinska
studieresa 1837—1838", Lychnos 1944—
45). Återkommen hem fick han 1S3S
ledningen av en medicinsk avd. vid
Serafimerlasarettet, till vilken 1839
medicinutbildningen av studenterna
förlades. År 1840 blev han efter
Ronander överläkare tid lasarettet och e. o.
prof. i medicin vid Karol. inst. samt
1846 prof. i ämnet därstädes. Redan
vid trettiotre års ålder fick han
sålunda ledningen av vårt lands första
egentliga kliniska undervisning, ett
värv som var desto ansvarsfullare,
som medicinen just vid denna tid
genomgick en avgörande
brytningsperiod från filosofi till
naturvetenskap. Med sund mätta höll H. rätt kurs
förbi alla överdrifter och lade stor vikt
vid noggrann diagnos enligt de nya
metoder han importerat, lämplig
behandling baserad icke på teori utan
på empiri samt ständig jämförelse
mellan symtom och obduktionsfynd
för vinnande av kunskap om
sjukdomsförloppen. H:s inflytande på den
interna terapins utveckling i vårt
land blev särdeles välgörande. Som
lärare var han omsorgsfull, vänlig
och varmt avhållen. Genom insamling
bland forna elever skapades 1862 en
frisäng vid Serafimerlasarettet och
ett stipendium vid Karol. inst., bägge
bärande H:s namn. År 1860 blev han
inst:s inspektor. — Jämte sin
lärarverksamhet fick H. en mycket stor
praktik, vann bland kollegerna högt
anseende som konsult och anlitades
bl. a. otfta av kungafamiljen. Den
kanske viktigaste delen av hans
livsgärning faller likväl inom
socialmedicinen. Trots sitt stora intresse för
patologi och terapi hade H. därjämte
öppen blick för sjukdomarna som
samhällsfenomen. Mest berömd av
hans sociala insatser är hans strid mot
alkoholismen, vars vådor lian som
läkare haft rika tillfällen konstatera.
I sin stora monografi "Alcoholismus
chronicus" (1—2, 1849—51; tysk
uppl. 1852), som 1854 av franska vet.
akad. belönades med Monthyonpriset,
"utmejslar han med snillets
skarpblick en klar och lefvande
sjukdomsbild ur något som förut varit ett
kaos" (Lennmalm) och påvisar en
enkel och tydlig sjukdomsorsak som
förklaring till många dittills outredda
symtom; verket har alltjämt
bestående värde. H. blev vida känd som
populärmedicinsk förf. på området.
I hans arbete "Om Sveriges
endemiska sjukdomar" (1851; tysk uppl.
1853) ingick ett alkoholkapitel, som
trycktes som ströskrift ("Om
brän-vinsbegäret och bränvinssuperiet i
Sverige", 1S53) i 30 000 ex. Andra
smärre skrifter äro "Om
dryckenskapen och dess följder för den enskilde,
för familjen, för kommunen, för
staten" (1882) och "Varningsord mot
bränvins bruk och dryckenskap"
(1SS7; 3:e uppl. 1891; utgick i
45 000 ex.). H., som livet ut förblev
varm nykterhetsvän, har stor del i
superiets framgångsrika bekämpande
under 1800-talet. — Knappast mindre
betydelsefull är H:s gärning pä
sinnessjukvårdens område. I utlandet
had© han fått kontakt med en nyare
tids idéer, enligt vilka "dårarne" inte
borde smidas i kedjor utan voro sjuka
och vårdbehövande. Upprörd över
efterblivenheten och barbariet på
Danvikens "dårhus" angrep han
dettas direktion i en drastiskt hållen
skrift, "Kan eller bör hufvudstaden
längre undvara en väl ordnad
kuranstalt för sinnessjuke?" (1853). En
uppseendeväckande tidningspolemik
följde, och H. hade så när fått ett
tryckfrihetsåtal på halsen, men
utvecklingen kunde inte längre hejdas.
I 1855 års k. kommitté för
sinnessjukvårdens ordnande blev H. led. och
en drivande kraft, och dess arbete bar
frukt i sinnessjukstadgan av 1858
samt i uppförandet av det för dåtida
förhållanden storstilade Stockholms
hospital vid Konradsberg (öppnat
1860). — H var vidare en av
initiativtagarna till den insamling, som
möjliggjorde tillkomsten av
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för
sjuka barn, och var förste läkare vid
denna 1854—56. Likaledes under H:s
egid startades den insamling, som
ledde till öppnandet av Stockholms
sjukhem (för kroniskt sjuka) 1867.
Ett annat av hans initiativ var
inrättandet av Stockholms första
barn-krubba, inom den av så många
arbetare bebodda Kungsholms förs. — H.
kom i förtid att, om än med tvekan
och saknad, lämna sina värv som
lärare och läkare. Hans mångfaldigt
ådagalagda sociala intressen och
prak-tisk-administrativa duglighet kom
honom nämligen att 1860 placeras på
ledarposten som ordf. i
Sundhetskollegium och generaldir. för rikets
hospital. Från den förra posten tog han
avsked redan 1S-64, då en
utnämningsfråga gått honom emot; den senare åter
behöll lian till 1S76 och utförde där
ett oförtrutet, insiktsfullt arbete, som
bl. a. resulterade i tillkomsten av nya
hospital i Göteborg och Lund. I övrigt
var han under sin långa levnad snart
sagt självskriven led. av ett otal
kommittéer med skiftande uppdrag inom
sv. sjukvård. — H. adlades 1857 och
deltog som led. av ridderskapet och
adeln i riksdagarna 1862—63 och
1865—66. Han bosatte sig 1866 på sin
egendom Ekhult i Björsäters skn i
Östergötland, uppbar där flera
allmänna uppdrag och var 1873—74 led.
av Andra K. Senare flyttade han till
n. Kalmar län och därifrån 1883 till
Stockholm. — Bland H:s
vetenskapliga skrifter må utöver de redan
anförda nämnas "Observations sur la
fièvre typhoide . . ." (Paris 1845) och
"Om typhus och typhoidfeberns
statistiska förhållanden och
behandling..." (1855; engelsk och fransk
uppl. s. å.; tysk uppl. 1856), ett
arbete, vars värde för de amerikanska
militärläkarna i inbördeskriget
inbragte H. en offentlig
tacksamhets-skrivelse från nordstaternas
krigsminister, samt vidare "Om
lunginflammationens statistiska förhållanden
och behandling ..." (1860; tysk uppl.
1861), som redovisar resultaten av
hans måttfulla behandlingsprinciper
och utgör den första sv. avh., där
statistisk metod konsekvent tillämpas.
"Hans samlade litterära bagage utgör
1 sin helhet det mest betydande
[medicinska æuvre] som skrevs på svenskt
språk under förra seklet" (Ingvar).
Han var även en av grundläggarna
av Sv. läkaresällskapets tidskr.
Hy-giea (1S39). Sitt medicinska bibi. om
2 000 bd skänkte han 1877 till Karol.
inst. —• H. uppbar talrika allmänna
uppdrag, företog flera utländska
kongressbesök och studieresor samt
hedrades med talrika
ordensutmärkelser och medlemskap eller
hedersleda-motskap i in- och utländska
vetenskapliga sammanslutningar. SåLunda
blev han 1844 led. och 1856 preses i
Vet. akad.; han var hedersled, av
Vet. o. vitt. samli. från 1859, av Sv.
läkaresällskapet från 1860, av
Fysiografiska sällskapet i Lund från 1878,
av Vet. soc. i Uppsala från 1S85 och
av icke mindre än nio utländska
sällskap. Hans bröstbild, utförd av
bildhuggaren Fr. Kjellberg, avtäcktes 1S7S
i Karol.inst.; Vet. akad.präglade 1892
sin minnespenning över H. — H. är en
av den sv. medicinens största män, icke
genom lysande upptäckter eller
ovanligt snille utan genom den ovanliga
harmonin mellan anlag, energi och
samhällsanda. Knappast någon sida
av sv. medicin och sjukvård har
undgått att präglas av lians insatser,
vilka inföllo under en vetenskaplig
brytningstid, som hör till de bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
