Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Hwasser, Elise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hwasser
567
Hwasser
Elise Hwasser.
1831 i Stockholm, † 28 jan. 1S94 i
sin villa Vestråt i Fiskebäckskil.
Föräldrar: tullvaktmästaren Johannes
Magnus Jacobson och Cajsa Maria
Bergström. — H. intogs i K. teaterns
elevskola 1848 och engagerades vid
samma teater 1850. Med undantag
för höstsäsongen 1S56 tillhörde hon
de K. teatrarna ända till 1S88, då hor.
definitivt drog sig tillbaka från
scenen och bosatte sig i Fiskebäckskil. ■—
H. intar som skådespelerska en
dominerande plats i den sv.
1800-talstea-tern och torde få anses vara en av de
främsta kvinnliga konstnärer sv.
scenkonst har haft att uppvisa. "Det var
något av koncentrerad kraft, av
egendomlig, karakteristisk originalitet hos
den unga skådespelerskan, som tydde
på ett rikt inre liv, en självständig,
över det vanligas trånga sfär upphöjd
åskådning, och en förmåga av
konstnärligt initiativ" (F. Hedberg). Till
en början användes H. mest i
ingénue-roller. Samtidigt begagnades hon
alltmer som första älskarinna i det
högre skådespelet; hon spelade
Shake-speareroller som Ofelia, Julia och
Desdemona, Schillerroller som Maria
Stuart och Thekla i "Wallenstein",
en Goetheroll som Klara i "Egmont".
"Hon göt liv i de svenska diktarnes
romantiska teaterpjeser, såsom en
Sigrid den fagra i Bröllopet på Ulfåsa",
skrev L. Josephson; F. Hedbergs
stycke fick mycket tack vare henne sin
stora initialframgång. Så småningom
utvecklades H. även till en ypperlig
karaktärsskådespelerska. Redan 1S54
gestaltade hon titelrollen i Ch.
Bircli-Pfeiffers "Jane Eyre", hade en
mycket stor framgång och leddes
därigenom in på denna genre, i vilken hon
spelade en serie roller ur det samtida
skådespelet. Därifrån tog H. sedan
steget till de stora tragiska rollerna, där
hon också följdes av framgång och
tolkade partier som Myrrha i Byrons
"Sardanapalus", Tliusnelda i F. Halms
"Fäktaren från Ravenna", Hermione
i "En vintersaga" samt Kleopatra
i "Antonius och Kleopatra". Av sär-
skild betydelse blev hennes kontakt
med Ibsen; hon framställde Hjördis
i "Härmännen på Helgeland" och
titelrollen i "Fru Inger till östråt", och
särskilt den sistn. rollen blev em av
hennes mest gripande skapelser. Ännu
större betydelse för det norska dramat
på sv. scen fick H. genom Ibsens
samhällskritiska skådespel. Hon tolkade
Nora i "Ett dockhem", för vilken
roll hon dock redan var för gammal
att helt lyckas, Lona Hessel i
"Samhällets pelare" och Fru Alving i
’’Gengångare". H. ägde en sällspord
förmåga av utveckling och
fördjupning. Hon stod högst när hon,
delvis på grund av missnöje med den
dåvarande teaterledningen, drog sig
tillbaka till privatlivet. Hon var
uppfostrad i en senromantisk miljö men
var själv med om att leda
utvecklingen över 1860- och 70-talens
växlande repertoar fram till 1880-talets
samhällskritiska realism. Hon ägde
en mångsidighet, som lät henne
överlägset spela på hela registret från den
färgglada komiken i Mussets
"Osvuret är bäst" till den djupa tragiken i
"Fru Inger". Om H:s framställning
när hon som mogen konstnär stod på
höjdpunkten av sitt skapande säger
G. Nordensvan: "Det kom gärna in
något monumentalt i hennes
framställning .. . Hon kunde icke göra sig
liten, men hon kunde giva en liten
människa drag, som pekade ut över
denna människas egen synvidd och
gjorde henne till en typ, på samma
gång som det individuellt belysande
var utarbetat med genialisk skärpa."
— Under sin levnad mottog H. många
hedersbevisningar, bl. a. Litteris et
Elise Hwasser som Sigrid i "Bröllopet på
Ulfåsa".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
