Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hysing, Hans - Hådell, se även Hodell - Hådell, Gösta - Håkan Gulleson - Håkan Knutsson (Hand), ståthållare, se Hand, frälsesläkt - Håkan Magnusson - Håkan Pedersson (Hand), se Hand, frälsesläkt - Håkan (Röde) - Håkanson, se även Håkansson - Håkanson, Edvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hådell
576
Håkanson
baka till Sverige. Han var medl. av
St. Luke’s Academy i London. — Ett
porträtt av J. Bergenhielm i Uppsala
univ. tilläkrives H. fore hans utresa.
— Gift 1721 med Frances Breton. ■—
Litt.: W. Nisser, "Michael Dahl and
the contemporary swedish School of
painting in England" (1927). Th. N.
Hådell, se även Bodell.
Hådell, Per Gösta,
musikdirektör, f. 1 maj 1903 i Hudiksvall.
Föräldrar: löjtnanten Per Hilding H. och
Anna Johnsson. — Efter studentex.
1922 och studier vid Stockholms
mu-sikkonservatorium och Mozarteum i
Salzburg turnerade H. som andre
dirigent med Stockholms
studentsångar-förb. i Skandinavien och på
kontinenten. Han har även framträtt som
gästdirigent i Sverige och Finland.
Åren 1926—30 verkade han vid Sv.
filmindustri ss. dirigent och organist.
Sedan 1927 är han musiklärare vid
Norra latinläroverket i Stockholm,
där han genom föreläsningar särskilt
lagt sig vinn om att levandegöra
musikhistorien för eleverna. Sedan 1928
är H. organist i Katarina förs. i
Stockholm. Han har även utgivit ett
antal vokalkompositioner. — Gift 1)
1929—36 med Ellen Matilda
Lindholm-, 2) 1940 med Gudrun Elisabeth
Järnmark. B. P.
Håkan Gulleson "i Flegum",
trä-snidare, målare, verksam i Norrland
i början av 1500-talet. — H. är den
sista mera betydande repr. för den
medeltida traditionen inom
träskulpturen i vårt land. Han synes ha haft
sin verksamhet förlagd
huvudsakligen till Hälsingland (möjligen är
Flegum identiskt med nuv. Fläcka i
Enångers skn, Gävleb. län), men även
i landskapen norr därom finnes ett
stort antal arbeten, som härröra från
honom eller hans verkstad. Han har
också försett kyrkor i Norge och på
de åländska öarna med
altarprydna-der och helgonbilder. Av H:s få
daterade arbeten framgår, att lian var
verksam 1514—28, men med största
sannolikhet kan tidsgränsen för hans
produktion förskjutas några år i båda
riktningarna. Stark stilisering och
schematisering utmärka H:s arbeten.
I sin utpräglade frontalitet och andra
arkaiserande drag visa de intryck
från sv. 1200- och 1300-talsskulptur;
särskilt i dräkt- oeh ornamentdetaljer
äro de även påverkade av samtida
utländsk konst. Det största intresset
har H. nedlagt på den dekorativa
utsmyckningen, i den rika
polykromeringen, i smyckena och dräkterna.
Hans figurer äro tämligen otympliga
med stelt lagda dräktveck och
stereotypa ansiktsuttryck, men de äga en
robust jordiskhet av lokalbetonad
karaktär i de runda kinderna och de
kullriga pannorna. Bland H:s
arbeten kunna nämnas en "S:ta Anna
själv tredje" i Enånger, Hälsingland
(1520), en S:t Olof i Borgsjö,
Medelpad, triumfkrucifixet i Alnö kyrka,
Medelpad, en madonna från Bollnäs
kyrka och ett altarskåp från
Njutångers kyrka, Hälsingland, de båda
senare nu i Enångers kyrkomus. —
Litt.: H. Cornell, "Norrlands
kyrkliga konst under medeltiden" (1918).
Th. N.
Håkan Knutsson (Hand),
ståthållare, se Hand, frälsesläkt.
Håkan Magnusson, sv.-norsk
konung, f. 1340, † 1380. Föräldrar:
konung Magnum Eriksson och drottning
Blanka, f. grevinna av Namur. Om
H:s ätt se Folkungaätten. — Sedan
1319 voro Sverige och Norge förenade
i personalunion under Magnus
Eriksson, men de norska stormännen
eftersträvade en upplösning av
förbindelsen. Frågan blev aktuell, sedan
Magnus fått två söner. Redan i den
yngres namn, H., låg ett löfte om att han
skulle bli Norges konung, och
Magnus medgav, att han uppfostrades i
Norge. År 1343 utnämndes H. til!
norsk konung, trots att den äldre
brodern Erik var närmast
arvsberät-tigad, och ett riksmöte i Bohus 1344
hyllade honom. Under
minderårigheten skulle regeringen, då Magnus
inte var i Norge, skötas av en
regeringskommission, men redan 1355
övertog H. själv styrelsen, endast
femton år gammal, givetvis i enlighet
med de norska herrarnas önskningar.
Dessas planer syntes emellertid åter
korsas, då H:s äldre broder, som 1344
valts till tronföljare i Sverige, 1359
avled och H. 1362 utsågs till konung
även i Sverige, där han — ehuru valet
skett i opposition mot fadern — snart
uppträdde i samregentskap med denne
och deltog i hanis krig mot Danmark.
Då Valdemar Atterdags ende son,
Kristofer, 1362 blev dödligt sårad i
kriget mot Sverige-Norge och
hansestäderna, lockade Valdemar de sv.
konungarna med tanken på ett
stor-nordiskt rike och stöd mot den sv.
aristokratin. Följden blev, att dessa
övergåvo den anti-danska politiken
och att H. 1363 förmäldes med
Valdemars dotter Margareta. Då hade
emellertid den inre oppositionen mot
Magnus nått så långt, att de sv.
stormännen inkallade Albrekt av
Mecklenburg, som 1364 valdes till konung.
De västsv. landskapen förblevo
Magnus trogna, och i dessa samt i Norge
samlades en här, som dock 3 mars
1365 blev slagen av Albrekt vid Gata
i närheten av Enköping. Magnus blev
fånge och satt fängslad i sex år,
under vilken tid H. regerade såväl i
Norge som i v. Sverige, oavbrutet in-
vecklad i svåra strider med
hansestäderna. Ett stillestånd 1370
begagnade H. till att fortsätta kriget mot
Albrekt i Sverige, där han nil fick
hjälp av ett uppror. Han ryckte fram
ända till Stockholm och lyckades
åstadkomma, att fadern frigavs mot
en stor penningsumma. Det var dock
ej H. utan de sv. stormännen, som
drogo den största nyttan av Albrekts
nederlag. Magnus följde H. till Norge
ooh regerade där tillsammans med
denne till sin död 1374. Kampen mot
de tyska köpmännens övergrepp
fortsatte; en överenskommelse 1376
bekräftade hansestädernas gamla
privilegier —- närmast en framgång för
norrmännen — och det inhemska
näringslivet underkastades en hårdhänt
reglering från kungamaktens sida.
— År 1370 födde drottning Margareta
en son, Olov, som 1376 med
hansestädernas stöd valdes till konung i
Danmark efter morfadern, som avlidit
1375. Valet var en stor framgång för
drottningen, som helt säkert utövat
ett starkt inflytande även på maken.
1-1. synes dock ha varit en
kraftfullare natur än fadern och var
överhuvud mycket omtyckt i Norge, där
han doek regerade under en mycket
svår tid. Han dog mitt under ett nytt
krig med Albrekt 1380 och ligger
begravd i Mariakyrkan i Oslo. H. N.
Håkan Pedersson (Hand), se
Hand, frälsesläkt.
Håkan (Röde), konung i slutet
av 1000-talet. — Efter konung
Sten-kils död omkr. 1066 kämpade flera
tronpretendenter om makten i
Sverige. I den samtida Adams av
Bremen kyrkohistoria talas om en
sveakonung vid namn H., vilken
sannolikt är identisk med den i
västgötalagens kungalängd nämnde H. (Röde),
som skall ha varit "född i Levene,
Viste härad" och varit "konung i
tretton vintrar och ligger i Levene".
Dessa samstämmiga källor torde
bestyrka H:s existens, medan övriga
uppgifter om honom böra tagas med
försiktighet. Enligt någras mening
levde han ännu 1081 som samregent
med Inge d. ä. H. N.
Håkanson, se även Håkansson.
Håkanson, Anders Edvin,
industriman, f. 11 dec. 1859 i
Kinnarumma skn, Älvsb. län, † 24 jan. 1933 i
Stockholm. Föräldrar: disponenten
Anders H. och Edla Erikson. —
Student i Göteborg 1879 och utex. från
Tekn. högskolan 1883 fullföljde H.
1883—86 sina studier vid tyska textila
skolor och fabriker. År 1887 blev H.
tekn. ledare i släktbolaget
Rydboholm i Viskafors oeh blev där 1912
verkst. dir., i vilken egenskap han
kvarstod till 1925. Från 1894 och till
sin död tillhörde H. företagets styr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
