Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Håkansson, Olof - 2. Håkansson, Anders af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Håkansson
580
af Håkansson
följande (1751—52) tillhörde han
hattarna. Ett flertal förhållanden
samverkade till omsvängningen. Dels
torde Adolf Fredrik ej ha åtnjutit hans
djupaire förtroende, dels hade nog H.
i viss mån förlorat tron på
bondeståndets politiska förmåga till följd av
dess oregerlighet under de två senaste
riksdagarna. Därtill kom, att
mösspartiet blivit ytterligt försvagat och
att hattpartiet vid mitten av
1740-talet inledde en starkt bondevänlig
agrarpolitik. Genom sitt andra
giftermål 1746 fick H. även personlig
anknytning till medelklassen; hustrun
var nämligen prästdotter från
Västergötland. Då hattarna garanterade hans
fortsatta val till talman och insatte
honom i den nygrundade
Frimurarorden, hade de sista hindren försvunnit
för hans övergång till det maktägande
partiet. Sitt stånd ledde H. med fast
men hård hand. En mycket belysande
episod inträffade under riksdagen
1755—56 i samband med striden
mellan konungen och rådet, vilken
hänskjutits till riksdagen. Den 28 nov.
1755 hade bondeståndet utan
votering godkänt ett skarpt förslag till
skrivelse från ständerna till
konungen. Följ. dag skulle man välja
deputerade att bära fram skrivelsen, men
då begärde de rojalistiskt sinnade
votering, påstående att talmannen
föregående dag slagit dövörat till för
deras begäran därom. När votering
nu vägrades, bröt en fullständig storm
lös. H. överöstes med tillrop som
"Du hanterar oss som hundar och är
dock icke mer än en bonde" ...
"Kungen klagar, och ingen rätt får han, vi
klaga och ingen rätt få vi. Det väller
du, din skälm, djävulen regere dig,
du skall ut!" När lantmarskalken
slutligen kom och gjorde slut på
oväsendet, fann man H. sittande på en
stol vid väggen "liksom försoffad,
blek i ögonen och med rivet hår under
kalotten". Uppträdet blev upptakten
till en terrorvåg, som kulminerade
efter avslöjandet av kungaparets
revolutionsplaner sommaren 1756. För
H. betydde händelserna, att han än
fastare knöts till hattpartiet. Vid
riksdagen 1765—66, då detta föll på
sina missgrepp i närings- och
utrikespolitiken, besegrades H. vid
talmansvalet och uteslöts senare helt ur
riksdagen. År 1769, då hattarna åter
kommo till makten, sökte H., ånyo talman,
förgäves förmå bondeståndet att
antaga den s. k. säkerhetsakten, ett
försök från kungamaktens och
hattpartiets sida att råda bot på det
politiska livets värsta brister genom att
stärka kronans auktoritet — dock
utan formell ändring av
författningen. H. avled plötsligt under
riksdagen; hans begravning i Riddarholms-
Ånders af Håkansson. Målning (detalj) a?
okänd konstnär (Gripsholm).
kyrkan blev nästan en nationell
sorgefest. H:s politiska betydelse ligger
främst i att ha höjt bondeståndets
politiska anseende och inflytande, må
vara att den ekonomiska och sociala
utvecklingen i viss mån var en
förutsättning för den politiska. Någon
osjälvisk idealitet besjälade förvisso
icke H. Han blev med tiden en
mycket förmögen man, Sveriges rikaste
bonde, dels genom egen duglighet och
sina båda giften, dels genom sin
be-sticklighet vid riksdagarna, där han
t. ex. 1738 mottog betalning från de
rivaliserande främmande
stormakterna och på flera andra sätt förstod att
ekonomiskt utnyttja sin inflytelserika
ställning. Han bedrev en omfattande
privat lånerörelse, insatte pengar i
de nygrundade industrierna och
bevakade hårdhänt sina ekonomiska
intressen. — Gift 1) 1711 med Bothild
Olofsdotter, † 1741; 2) 1746 med
Brigitta Catharina Timell. — Litt.:
biografi av S. L. Gahm Persson i Sv.
Galeriet, 2, 1783, av Bj. Beckman i
Blekingeboken 1938. G. U.
2. Håkansson, Anders af, före
adlandet Håkansson, friherre,
ämbetsman, politiker, f. 21 okt. 1749 i
Lösens by, Lösens skn, Blek. län, †
10 april 1813 i Stockholm. Son till
H. 1. i hans andra gifte. — H. blev
student i Lund 1760 och avlade efter
univ.-studier där och i Uppsala
juridisk ex. 1767. Han började sin
ämbetsmannabana som auskultant i Göta
hovrätt s. å. ooh blev 1771
häradshövding över Blek. läns ö. domsaga. Efter
syskonens och moderns död var H.
faderns ende arvinge och fick
därigenom en mycket stark ekonomisk
ställning. Han erhöll lagmans titel
1788 och utnämndes s. å. till
justitie-borgmästare i Karlskrona. Ss.
politiker framträdde H. som stadens repr. i
borgarståndet på 17S9 års riksdag
och var från början en av
rojalister-nas främsta män. Han valdes till led.
av hemliga utskottet, där han särskilt
medverkade till bevillningen
antagande på obestämd tid och för
införandet av en bestämmelse i
riksgälds-fullmäktiges instruktion, som i
nödfall medgav rätt till utvidgad
kredit-sedelemission. I Allm. beredningen,
som efter riksrådets avskaffande
inrättades i maj 1789 på grundval av
bl. a. en promemoria, utarbetad av H.,
blev denne en av de ofrälse led. I
okt. 1790 efterträdde han E. Ruuth
som chef för Handels- ooh
finansexpeditionen och blev därigenom
faktiskt konungens finansminister. I
denna egenskap fick han gripa sig an
med det i den svåra finansiella
situationen krävande och otacksamma
värvet att söka likvidera krigsskulderna
av olika slag. Största bekymret
vållade kredit-(riksgälds-)sedlarna,
vilkas utlovade ränta indrogs i jan. 1791,
något som gjorde H. impopulär bland
allmänheten. Agiot mellan dem och
bankosedlama sökte han hålla nere.
Från sommaren 1791 ivrade H. för
sammankallandet av en riksdag för i
första hand finansernas sanering.
Under riksdagen i Gävle 1792
tillhörde han kretsen av konungens
förtroliga rådgivare, var medl. av hemliga
utskottet och hade en stark ställning
i borgarståndet. En av Gustav III:s
sista regeringshandlingar före
attentatet 16 mars 1792 var att stadfästa
en av H. genomdriven förordning om
likvidation i banko- eller
riksgäldssedlar med fixerat agio. Då
"gustavia-nerna" i odh med Reuterholms
växande inflytande sommaren 1792
trängdes bort från de ledande posterna,
följde även H:s avgång som chef för
Handels- och finansexpeditionen i aug.
s. å. och ur Allm. beredningen i april
1793. H. var nu avlägsnad från
centralförvaltningen och måste draga sig
tillbaka till sin borgmästarbefattning
i Karlskrona och till sin egendom
Spandelstorp ej långt därifrån. Åren
1793—96 hade han ss. v. landshövding
i Blek. län i uppdrag att utreda
oegent-ligheter i den lokala förvaltningen. H.
började sedan uppvakta Reuterholm
för att slippa återgå till "en så litet
agréable befattning" som
borgmästar-sysslan i Karlskrona. Efter
Reuterholms fall och Gustav IV Adolfs
övertagande av regeringen buro hans
påminnelser frukt, i det han
utnämndes till led. av Allm. beredningen i
nov. 1796. Större politiskt inflytande
fick han dock först vid 1S00 års
riksdag, där han åter var en av
kungamaktens stöttepelare i hemliga
utskottet och borgarståndet. Den viktiga
frågan om riksgäldssedlarnas
realisation avgjordes enligt en linje, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
