Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höjer, Höijer, släkt - 1. Höjer, Johan Carl - 2. Höijer, Benjamin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Höjer
610
Höjer
levande släktgrenen, som skriver sig
Höijer. Borgmästaren Lorenz H:s
bror Johan Reinhold H. blev
stads-sekr. i Arboga 1642 och stamfar för
släktens nu levande linje, den s. k.
Uppsalalinjen. Hans sonson,
akademi-bokbindaren i Åbo Lorentz H. (f.
1657, † 1720), blev far till
akademi-boktryckaren i Uppsala Johan H.
(† 1738). Alla medl. av släkten före
denne, dessutom nedannämnda H. 2
och H. 3, stavade namnet Höijer. Från
Johan H:s sonson, pedagogen Johan
Carl H. (H. 1), härstamma alla nu
levande medl. av släktens
Uppsalalinje. Söner till den sistnämnde voro
akad.-sekr. vid Uppsala univ. fil. dr
Carl Ludvig H. (f. 1796, † 1872),
kontraktsprosten och kyrkoherden i
Häverö i Uppland fil. dr Johan Gustaf
H. (f. 1798, † 1874), kamreraren
Magnus H. (f. 1799, † 1846),
rådmannen i Stockholm, fil. dr Fredrik H.
(f. 1802, † 1889), bryggaren i
Stockholm Adolf H. (f. 1803, † 1871) och
reg.-läkaren Axel H. (f. 1807, † 1875).
En äldre son till den sistnämnde,
historikern, skolmannen och
politikern Magnus H. (H. 4), blev far till
historikern och diplomaten Torvald
H. (H. 7). En son till denne är
historikern Torvald H. (H. 11). Yngre
söner till reg.-läkaren Axel H. voro
fyringenjören John H. (H. 5) samt
historikern och skolmannen Nils H.
(H. 6). Bland den sistnämndes barn
märkas läkaren och generaldir. Axel
H. (H. 8), sjuksköterskan Gerda H.
(H. 9) och generaldir. Karl H.
(H. 10). Borgmästaren Lorenz H:s
bror Henrik H. blev rådman i Linde
1645 och stamfar för släktens s. k.
Lindegren. Ättlingar till honom voro
filosofen Benjamin H. (H. 2) och
dennes halvbror, språkmannen Joseph
Otto H. (H. 3). Med dessa bröder,
vilka dogo ogifta, utslocknade
Lindegrenen.
1. Höjer, Johan Gari,
pedagog, f. 4 jan. 1753 i Uppsala, † 30 dec.
1830 därstädes. Föräldrar:
akademiboktryckaren Lorentz Magnus H. och
Regina Birgitta Lode. — H.
genomgick Uppsala katedralskola, där han
inskrevs 1762. Till univ. kom han 1769,
blev fil. kand. 1774 och fil. mag. 1776.
Följ. år antogs lian till lärare vid
trivialskolan i Stockholm. Då han
1783 sökte rektoratet vid Katarina
skola, disputerade han inför
konsistoriet i Uppsala på en märklig avh. om
önskvärda skolreformer: "Dissertatio
de necessaria scholarum in patria
emendatione". Han ivrade där för
större utrymme åt de moderna
språken inom undervisningen och en
minskning av timantalet i de
klassiska, varjämte han ville ge historia,
geografi och matematik en bättre plats
på schemat. Modersmålet borde läggas
till grund och naturvetenskaperna
också medtagas i skolutbildningen.
Undervisningen borde göras
effektivare genom bl. a. minskad utanläsning
av katekes och grammatik. H.
framförde också förslag om en skolans
domstol, i vilken de bästa av eleverna
under lärarens ordförandeskap skulle
fälla domar över felande kamrater. —
H. utsågs 178S till vik. rektor vid
trivialskolan, och följ. år genomförde
han där med myndigheternas tillstånd
en betydelsefull reform av
undervisningen, så att större plats bereddes
åt de moderna språken och
modersmålet samt även naturvetenskapen. —■
År 1804 utnämndes H. till rektor för
Uppsala katedralskola, vilken plats
han tillträdde 1806 och innehade till
1826. Han medverkade kraftigt till
1807 års skolstadgas tillkomst. På
1820-talet deltog han också vid
skolväsendets reformering i huvudstaden.
År 1809 tillerkändes honom prof:s
namn. —- Gift 1795 med Maria Lovisa
Winberg. — Litt.: A. Wiberg, "J. C.
H." (Årsböcker i sv.
undervisnings-hist. 64, 1942). T. M.
2. Höijer, Benjamin Carl
Henrik, filosof, universitetslärare, f. 1 juni
1767 i Stora Skedvi skn,
Kopparbergs län, † 13 juni 1S12 i Uppsala.
Föräldrar: bataljonspredikanten vid
Dalreg., sedermera kyrkoherden i
Kumla Henric H. och Sophia
Margareta de Brenner. — H. inskrevs 1774
vid Västerås läroverk och blev 1783
student vid Uppsala univ. År 1789
utnämndes H. till docent i praktisk
filosofi och 1798 till adjunkt i
praktisk och teoretisk filosofi samt 1S09
till prof. i logik och metafysik, allt
i Uppsala. När H. först kom till
Uppsala, härskade där ännu den engelska
empirismen, och H. synes från början
själv lia företrätt Lockes filosofi. Men
1789 började den ryktbara striden
mellan empirism och kantianism vid
univ. Utan att direkt engagera sig
i striden anslöt sig H. snabbt till
Kants filosofi, som han på
1790-talet framlade i den av hans vän
Silverstolpe redigerade
Litteratur-Tidningen. Utom för filosofin
intresserade sig H. särskilt för
skönlitteraturen — i vilken han tidigt fick
en enastående beläsenhet —
nationalekonomin och framför allt politiken.
Liksom hela den intellektuella
europeiska ungdomen hälsade H. den
franska revolutionen med entusiasm. H.
blev centrum i den krets av politiskt
likasinnade, som på 1790-talet
brukade komma tillsammans till
diskussioner och som gått till historien
under namnet "Juntan". Till kretsen
hörde flera av de män, som sedermera
spelade en roll i samband med 1809
års revolution, bl. a. Hans Järta. H:s
politiserande ådrog honom Gustaf IV
Adolfs onåd, och genom kungens
personliga ingripande avstängdes lian
1799 från en ledig filosofiprofessur,
till vilken han eljest på grund av
sina filosofiska meriter ansågs
självskriven. — År 1798 företog H. en
resa till Tyskland, under vilken han
träffade samman med en rad av de
stora männen i den nya filosofin,
bl. a. Reinhold, Fichte och Schelling.
Delvis som en frukt av denna
filosofiska kontakt kan man betrakta H:s
märkligaste arbete, "Afhandling om
den philosophiska constructionen",
som utkom 1799. H. hade nu lagt
Kants filosofi bakom sig, och han var
just i färd med att lämna även Fichte,
vars filosofi icke föreföll honom
tillräckligt radikal i sin idealism. Det
är icke sant —• som Nyblaeus
förmenade — att H. varit en förelöpare
till alla de stora
transcendentalfilo-sofiska systemen, men i denna avh.
har H. verkligen i viss mån föregripit
Schellings Fichte-kritik. I sin
recension av avh. prisade också Schelling
H. som "ächter Ivenner der
Philo-sophie und als Schriftsteller, der
einen Rang unter den wahren
Den-kern verdient". — Då H. icke såg
några utsikter till snar befordran vid
univ., avreste han i maj 1800 från
Uppsala till kontinenten. De
hyllningar, som han vid avfärden blev
föremål för från den intellektuella
ungdomens sida i Uppsala och
Stockholm, betraktades av regeringen som
revolutionära upplopp. H. ställde först
färden till Paris, där hans entusiasm
för franska revolutionen dock snabbt
avkyldes inför directoiretidens
förvirrade sceneri. Romantikern H.
ställde sig överhuvud mycket kritisk
till franskt väsen, som han i
resedagboken karakteriserar med orden
"ir-réflexion och étourderie". Den
orientering mot Tyskland, som fr. o. m.
romantiken blev utmärkande för sv.
kultur under 1800-talet, kan man här
hos H. se i dess första begynnelse. I
juni 1801 reste H. vidare till Berlin,
där han vistades ett halvår i kretsen
av de romantiska diktarna och
filosoferna.—Vid återkomsten från
Tyskland 1802 hoppades H. att få i Sverige
sprida de nya tankar han kommit i
kontakt med på kontinenten. Men
åren 1S02—09 kommo att för H.
innebära en kedja av bittra besvikelser.
Bland de maktägande hade han nu
stadgat rykte som jakobin och ateist,
och alla hans försök att bättra sin
ställning och vidga sin
verksamhetssfär motarbetades. År 1803 sökte han
professur i Uppsala, 1804 i Åbo och
Greifswald, 1S06 ånyo en i Uppsala
—- allt förgäves. T. o. m. en ansökan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
