Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Jochnick, Adolf af - Johan - (Johan I), konung, se Johan Sverkersson - (Johan II), sv.-dansk-norsk konung, se Hans - Johan III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Karlsson
63
Johan Kasimir
värt land av den särskilt ur social
synpunkt viktiga folkförsäkringen.
Likaså erhöll Försäkringsab. Fylgia
under lians ledning en genomgripande
omgestaltning och konsoliderades
snabbt, till stor del tack vare hans
personliga auktoritet som
företagsledare och ekonom. Under sin tid
som chef för Pensionsstyr. lyckades J.,
utrustad med framstående
organisatorisk begåvning och lysande
ledaregenskaper, efter praktiska linjer
bygga upp den landsomfattande
organisation, som den nya lagen
nödvändiggjorde. Genom J:s åtgörande
tillkommo bl. a. kuranstalterna i Nynäs,
Tranås och Åre, där vård, till stor del
på Pensionsstyr: s bekostnad, lämnas
åt mindre bemedlade. — Gift 1) 1893
med Emelie Katarina Hammarstrand,
‡ 1’926; 2) 1932 med Ida Elisabeth
Cassel. K. L.
Johan, hertig av Östergötland, f.
18 april 1589 i Uppsala, † 5 mars 1618
på Bråborgs slott i Dagsbergs skn,
östergötl. län. Föräldrar: konung
Johan III och drottning Gunilla Bielke.
Om J:s ätt se Vasaätten. — Från
fadern ärvde J. omfattande
kulturintressen, som utvecklades genom en vårdad
och mångsidig uppfostran bl. a. under
Johan Skyttes ledning. När han 1606
sjuttonårig tillträdde sitt hertigdöme,
omfattade detta Östergötland utom
Stegeborgs län, Kinda och Ydre härad
i Småland, Sundbo härad i Närke,
Läckö län i Västergötland och hela
Dalsland. År 1608 erhöll han
Stegeborgs län ocli Kåkinds härad i
Västergötland i utbyte mot Läckö län och
Dalsland. I samband med tronskiftet
1611 lades ytterligare fyra
västgötska härad till hertigdömet. Enligt
donationsvillkoren skulle J. regera
sitt fustendöme nära nog suveränt.
I praktiken kom hans myndighet att
begränsas av konungamakten. Sedan
Sigismund fördrivits, hade J. arvsrätt
till kronan framför den verklige
makthavaren hertig Karl, sedermera
konung Karl IX. För dennes
legitimis-tiska åskådning utgjorde detta en
källa till ständigt återkommande oro.
Gång efter annan avsade sig Karl sina
tronanspråk till förmån för J., som
dock konsekvent avböjde anbuden.
Gentemot farbrodern förde han i
allmänhet en undfallande politik och
fann sig merendels i dennes
ingripanden i hertigdömets angelägenheter.
Annorlunda blev situationen efter
Gustav II Adolfs regeringstillträde
1011. Kungaförsäkran förlänade J.
vid sidan av de andra ständerna en
betydande andel i riksstyrelsen. Ett
livligt samarbete mellan konungen och
J. kan ock spåras, grundlagt under
Kalmarkrigets påfrestningar, då J.
visade både tapperhet och duglighet.
Johan, hertig av Östergötland.
Gjuten medalj, tillskriven Ruprecht Miller
omkr. 1610 (Myntkabinettet).
Förhållandet till Gustav II Adolf blev
emellertid ej helt friktionsfritt. Den
polska propagandan försökte vid flera
tillfällen vinna jordmån i Sverige
genom att söka kontakt med J., konung
Sigismunds halvbror. Han intog
därvid ej alltid den avvisande hållning,
som Gustav Adolf krävdie.
Konungens misstänksamhet kom tydligt till
uttryck vid Örebro riksdag 1617. Mot
J:s vilja genomdrev Gustav Adolf
där den mot den katolska propagandan
riktade s. k. Örebro stadga. Den
samtidigt antagna riksdagsordningen
kringskar i någon mån J:s myndighet
och rönte därför hans skarpa kritik.
Genom J:s tidiga död följ. år
löstes den dynastiska krisen utan
konflikter, och hertigdömet indrogs till
kronan. — I förvaltningen av sitt
furstendöme saknade J. ej initiativ.
Hans omsorger gällde ej minst
handeln och andra stadsnäringar.
Särskilt gynnade J. Norrköping, i vars
närhet han anlade Johannisborgs
slott. I mycket var han sin faders son.
Ett starkt utvecklat skönhetssinne
förenades hos honom med ekonomiskt
lättsinne. Detta påverkade ogynnsamt
J:s förhållande till hertigdömets
invånare. Tidigt angreps han av en
svårartad sjukdom, som ytterligare
förvärrades under hans olyckliga
äktenskap (från 1612) med sin sinnessjuka
kusin, prinsessan Maria Elisabet,
Gustav II Adolfs syster. — Litt.: F.
Lindberg, "Hertig Johan av Östergötland
och hans furstendöme" (Hist. tidskr.
1941). B. B—é.
(Johan I), konung, se Johan
Sverkersson.
(Johan II), sv.-dansk-norsk
konung, se Hans.
Johan III, konung, f. 21 dec. 1537
på Stegeborgs slott i östergötl. län,
† 17 nov. 1592 på Stockholms slott.
Föräldrar: konung Gustav I och
drottning Margareta Leijonhufvud. Om
J:s ätt se Vasaätten. — I likhet med
sina bröder erhöll J. den bästa
uppfostran, som hans tid kunde bjuda.
Ännu under faderns livstid erhöll han
i två etapper 1556—57 s.-v.
Finland som ärftligt hertigdöme med rätt
att uppbära kronans skatt samt fick
översta befallningen över krigsfolket
och över hela Finland. Mot faderns
vilja började J. även utveckla en
självständig diplomatisk verksamhet,
som i främsta rummet avsåg förvärv
av Reval och ösel från den
sönderfallande livländska ordensstaten. Dessa
planer strandade väl på konung
Gustavs försiktiga återhållsamhet men
sammanförde för en tid J. och brodern
Erik, som önskade vinna J. för sina
engelska giftermålsplaner. J. avgick
1559 till England i spetsen för en
ambassad i denna angelägenhet och
förvånade därvid de engelska rådsherrama
med sin eleganta latinska
vältalighet. — Med Gustav Vasas död 1560
förändrades förhållandet mellan Erik
och Johan radikalt, och en naturlig
rivalitet inträdde. Sedan Erik blivit
konung, hävdade han starkt
riksenheten, som råkat i fara genom den
tolkning hertigarna givit av de i sig
själva motsägelsefulla
bestämmelserna i Gustav Vasas testamente.
Genom Arboga artiklar 1561
inskränktes hertigarnas myndighet, och
de blevo blott stora förläningstagare
med vissa begränsade
höghetsrättigheter. Även i Estland korsade konung
Erik J:s planer, som denne trots
förbud ej kunnat förmå sig att avstå
från. Ehuru Polen på grund av
rivaliteten i Livland var på väg att bli
Sveriges fiende och oaktat Eriks
varningar inlät han sig på en nära
förbindelse med den polske konungen
Sigismund August. Han förmälde sig i
okt. 1562 i Vilna med Sigismunds
syster Katarina Jagellonica och lånade
honom en större penningsumma mot
pant av sju slott i Livland. J:s
hållning till den sv. statsledningen blev
därigenom alltmer betänklig, och Erik
stämde honom slutligen till
Sverige, där han skulle besvara
anklagelser för förrädiska stämplingar. Då J.
öppet trotsade konungens befallning,
lät denne en riksdag döma honom till
döden 1563. Efter nya fruktlösa
underhandlingar sändes k. trupper mot Åbo
slott, och J. måste ge sig fången s. å.
Han hölls sedan i ett milt fängelse på
Gripsholms slott, där Katarina
Jagellonica frivilligt delade hans
fångenskap. -— J. frigavs från fängelset
hösten 1567 under konung Eriks
svaghetsperiod efter ’Sturemorden, och
underhandlingar fördes om hans
återinsättande i sina rättigheter. När
Erik sedermera började överge sin
försoningspolitik mot högadeln och
åter stödde Jöran Persson, ställde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
