Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Kasimir - Johan Kristiernsson, riksråd, se Vasaätten - Johan (Jon) Kristineson - Johan Månsson - Johan Månsson, riksråd, se Natt och Dag - Johan Sverkersson - Johan Sverkersson - Johan Turesson, riksråd, se Tre Rosor - Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Kristiernsson
6S
Johannes
Skytte och även Jacob De la
Gardie honom nära, icke blott på grund
av den gemensamma motsättningen
till det oxenstiernska partiet utan
även därför att de alla önskade en
snar fred — om än med obetydlig vinst
—- i Tyskland. Förhållandet till
rikskanslern förbättrades dock senare,
ooh drottning Kristinas uppfostran
anförtroddes åt Katarina, medan Axel
Oxenstierna tog sig an J:s sons, Karl
Gustavs, utbildning. Samtidigt med
att successionsfrågan ånyo
aktualiserades, uppstodo emellertid nya
konflikter, bl. a. till följd av å ena sidan
Oxenstiernas vägran att giva Karl
Gustav sv. statstjänst, å andra sidan
J:s enligt rikskanslerns mening
ogynnsamma inflytande på änkedrottning
Maria Eleonora. Kristina löste alla
tvistefrågor dels genom att trots
aristokratins motstånd genomdriva Karl
Gustavs tronföljd, dels genom att
1651 upphöja J. till hertig med
Stegeborg som ärftligt hertigdöme.
Först därigenom erhöll J. en tryggad
•ställning i Sverige för sig och sin
familj. —• J. var samvetsgrann,
gudfruktig och flärdlös men mycket mån
om sin egen värdighet och sitt eget
bästa. Vid uppgörandet av sina
planer var han försiktig och beräknande,
vid deras genomförande bestämd och
outtröttlig. J:s skriftliga
kvarlåtenskap förvaras i Riksarkivet i
Stockholm. — Litt.: C. T. Odhner,
"Sveriges inre historia under drottning
Christinas förmyndare" (1865); H.
Almquist, "Karl Karlsson
Gyllenhielm mot Oxenstiernorna 1639—40"
(Personhist. tidskr. 1911); H.
Rosengren, "Karl X Gustaf före
tronbestigningen" (1913). Å.Kw.
Johan Kristiernsson, riksråd, se
Vasaätten.
Johan (Jon) Kristineson [sparre),
riksråd, † omkr. 1360. Son till
riksrådet Karl Elineson. — J. innehade
höga förtroendeposter under Magnus
Erikssons regering. Så t. ex. omtalas
han som konungens hövitsman i Skåne
1341—42 och senare som medl. av
dennes råd. Ären 1344—47 bar han
titeln "officialis generalis" (högste
ämbetsman). Under Magnus’
bortovaro i Norge uppdrogs också åt J. att
jämte tre rådsmedl. i varje lagsaga
fungera som Sveriges regering. Under
tronföljaren Erik Magnussons uppror
mot fadern 1357 anslöt sig J. till
Eriks parti. Tre år senare utsågs lian
till en av skiljedomarna i den
sv.-danska nämnd, som skulle bilägga den
pågående konflikten mellan Magnus
Eriksson och Valdemar Atterdag. J.
är begravd i Alvastra kloster. — Gift
med Kristina Fællesdotter. A. S—k.
Johan Månsson, sjömilitär,
nautisk författare, † 15 april 1659 i Hel-
singör. -— J. var 1629 lärstyrman vid
amiralitetet, blev 1634 överstyrman
och 1643 ålderstyrman samt
befordrades 1658 till skeppskapten på stat.
Han deltog s. å. som kapten på skeppet
Leoparden i slaget vid Öresund, där
han enligt äldre, felaktiga uppgifter
skulle lia stupat. — Sin berömmelse
vann J. genom sitt nautiska
skriftställeri. År 1644 erhöll han tillstånd
att utge "Een siö-book som
innehåller om siöfarten i östersiön...".
J:s sjöbok, som lämnar
segelanvisningar rörande de flesta hamnarna i
Östersjön, blev mycket spridd. Den
utgavs i nya uppl. 1677, 1725, 1748
(utvidgad uppl.) och har på nytt
utgivits av H. Richter 1925—28. Även
danska och tyska övers, av detta
arbete utkommo under 1600- och
1700-talen. Senare kompletterade J.
verket med ett sjökort, som omfattar
s. delen av Östersjön med Åland som
nordlig gräns. Kartan, som bygger på
en holländsk förebild men innehåller
viktiga förbättringar rörande sv.
kustförhållanden, förvaras i ett par
ex. i Uppsala univ.-bibl. och har
senast utgivits 1944. A. Åg.
Johan Månsson, riksråd, se Natt
ocli Dag.
Johan Sverkersson, jarl, † omkr.
1153. Son till konung Sverker d. ä.
Om J:s ätt se Sverkerska ätten. —
Saxo, som är huvudkällan för
kännedomen om J., omnämner honom i
Gesta Danorum i två sammanhang
och skildrar honom i osympatiska
färger som en hänsynslös och grovt
lider-lig person, som till slut blev av
bönderna ihjälslagen på tinget. Om än
präglad av Saxos svenskfientlighet
synes denna skildring svår att förena
med den berömmande men svårtolkade
inskriften på den gravsten i
Linköpings domkyrka, som av ålder ansetts
vara över J. Identiteten har också
nyligen dragits i tvivelsmål av N.
Ahn-lund, som även betvivlar vissa
forskares förslag att med J: s historia
kombinera Erikskrönikans berättelse om
dråpet på Jon jarl (se s. 108). — Litt.:
A. Stade, " ’Den store Jon Jarl’" (Hist.
tidskr. 1939); N. Ahnlund, "Vreta
klosters äldsta donatorer" (Hist.
tidskr. 1945). H. Wn.
Johan Sverkersson, konung, f.
1201, † 10 mars 1222 på Visingsö.
Föräldrar: konung Sverker d. y.
Karlsson och Ingegerd, dotter till
folkunga-jarlen Birger Brosa. Om J:s ätt se
Sverkerska ätten. — J. hade efter
Birger Brosas död 1202 av fadern
erhållit jarlsnamn i tydligt syfte att säkra
hans tronföljd. Det blev i stället en
av anledningarna till brytningen
mellan Sverker och konung Knut
Erikssons söner, som ledde till den förres
fördrivande och Erik Knutssons tron-
bestigning. Efter dennes död 1216
utan mansarvingar —- sonen Erik
föddes postumt — hyllades emellertid
J. som konung, stödd av kyrkan och
sin mäktiga mödernesläkt men enligt
uppgift från motståndarnas sida ej
utan strid. Regeringen under hans
minderårighet fördes främst av hans
fränder, biskop Karl i Linköping, som
blev konungens kansler -—• det är
första gången detta ämbete klart
framträder i Sverige — och jarlen
Karl. J. kröntes 1219 i Linköping,
och han utfärdade därvid för kyrkan
privilegier, som inneburo en
bekräftelse och utvidgning av dess gamla,
av J:s fader 1200 givna friheter.
Konung Valdemar II Sejr av
Danmark protesterade 1219 hos påven mot
kröningen å sin systerson Erik
Erikssons vägnar, och under de följande
åren utspann sig en intensiv dragkamp
mellan danska och sv. intressen i Rom,
där en beskickning under biskop Bengt
av Skara hävdade de sv.
synpunkterna. Även i Baltikum korsades de sv.
och danska intressena. Främst i avsikt
att skapa en motvikt mot den
påbörjade danska expansionen där företog
J. 1220 ett korståg mot Estland, som
tillhörde Sveriges gamla
intressesfär. Konungen, jarlen Karl och flera
biskopar deltogo i tåget. Svenskarna
bemäktigade sig borgen Leal i v. delen
av landet, men sedan J. efter en tid
återvänt till Sverige, blev borgen
stormad av esterna, varvid både jarlen
och kanslern-biskopen omkommo. Kort
därefter avled J. endast tjuguett år
gammal på Visingsö och begravdes i
Alvastra. Med honom utslocknade den
Sverkerska konungaätten. — Litt.:
K. B. Westman, "Den svenska kyrkans
utveckling från S:t Bernhards
tidevarv till Innocentius III:s" (1915) ;
S. Tunberg, "Äldre medeltiden"
("Sveriges historia till våra dagar", 2,
1926). O.H.
Johan Turesson, riksråd, se Tre
Rosor.
Johannes, ärkebiskop, skall lia
kommit från Polen, † 8 sept. 1291 i
Provence i Frankrike. — J. var prior
för Sigtuna dominikankloster, då lian
1286 kallades till Åbo biskopsstol
genom domkapitlets fria val, det första
efter kanonisk rätt i Finland. Efter
ärkebiskopen Magnus Bossons död
1289 blev J. väld till dennes
efterträdare, vilket av påven följ. år
bekräftades. Som ärkebiskop utfärdade lian
1291 stadgar för det kollegium, som
domprosten i Uppsala Andreas And
inrättat i Paris för studerande från
Uppsala ärkestift. J. avled under resa
till Avignon, där han skulle av påven
mottaga palliet. — Litt.: J. Gallén,
"La province de Dacie de l’ordre des
frères prëcheurs" (1, 1946). O.H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
