Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl IX
170
Karl IX
bedrev K. med stort mästerskap en
intensiv folklig agitation, icke minst
pä vintermarknaderna. Därunder
anknöt han till och sökte hänsynslöst
skärpa rådande motsättningar av
politisk och religiös art. Som större delen
av rikets adel, främst Götalands,
intog en oppositionell hållning mot K.,
vädjade nu denne demagogiskt till
allmogens animositet imot adblsmännen,
vilken förstärkts av klubbekriget i
Finland 1596—97, då Claes Fleming
med vapenmakt nedslagit böndernas
revolt. Riksdagen i Arboga febr.—
mars 1597 ägde rum mot Sigismunds
uttryckliga förbud ocli ehuru rådet och
en stor del av adeln voro frånvarande.
Den var ett klart revolutionärt steg
och gjorde brytningen mellan
konungen och hertigen definitiv. Stödd av
bönderna — "den grå hopen", över vilken
han ägde ett nästan hypnotiskt
inflytande — genomdrev K. mot en av
biskoparna ledd opposition med
maktspråk och övertalning ett
riksdagsbeslut, som bekräftade hans
riksföre-ståndarskap och gav rådsherrarna
och övriga frånvarande en frist på sex
veckor att ansluta sig till beslutet,
K. satte sig därefter snabbt i
besittning av adelsoppositionens fästen i
Götaland, medan de flesta
rådsherrarna flydde till Polen. Genom en
militär intervention i Finland, där Claes
Fleming avlidit, erövrade han Åbo,
som dock snart återtogs av konungens
anhängare. Sigismund sökte med
hjälp av ett sändebud, den polske
adelsmannen Samuel Laski, skilja
ständerna från hertigen på ett
stän-dermöte i Uppsala i febr. 1598, men
han misslyckades, ehuru lojaliteten
mot K. till stor del var framtvingad
och för den allmänna
rättsuppfattningen svår att försvara i händelse
av konungens ankomst till riket.
När Sigismund den 30 juli 1598
anlände till Sverige med polskt
krigsfolk för att med våld betvinga K.,
fick han också snabbt stöd av
Götalands adel och krigsbefäl samt av
en del av det högre prästerskapet
med ärkebiskopen i spetsen. K.
stöddes obetingat blott av sitt
furstendöme och av största delen av
allmogen. Sedan K. förlorat en rad
strategiska nyckelpositioner (Kalmar,
Älvsborg, Stockholm, m. fi.), syntes
nederlaget hotande nära. Till sist vann han
dock en halv seger vid Stångebro
(numera inom Linköpings stadsområde)
25 sept. 1598, varpå en förlikning
in-gieks väsentligen på hertigens
villkor, sedan konungen utlämnat de
honom åtföljande rådsherrarna med
Erik Sparre i spetsen. Sigismund for
överraskande och mot
överenskommelsen från riket i okt. s. å. och
tvingade därmed sina anhängare att
försona sig med K. med undantag av
ett fåtal, som flydde till Polen. De
fasta platser, som ännu innehades av
konungens anhängare, föllo efter hand
i K:s händer. — Efter Sigismunds
avresa övertog K. styrelsen som
regerande arvfurste, och konungen
förklarades på en riksdag i Stockholm
1599 avsatt, men samtidigt erbjöds
kronan åt hans son Vladislav, om
denne kom till Stockholm och
uppfostrades i den protestantiska läran.
Något svar på detta erbjudande
avhördes aldrig. —■ Samtidigt som K.
med fanatiskt rätthaveri offentligt
fastslog sin lojalitet mot konungen
och den rådande rättsordningen,
grundad på Gustav Vasas arvförening och
testamente, berövade han Sigismund
tronen. En därigenom uppkommen
samvetskonflikt hos K. antydes
möjligen av att han mer än kyrkans egna
ledare var angelägen att framhäva
risken för katolsk reaktion i Sverige.
Den nationella motsatsen till
polackerna spelade däremot mindre
framträdande roll i K:s åskådning och
agitation. — Under de följ. åren
genomfördes en hård räfst mot de kungatrogna
riksråden och deras familjer. Vid en
riksdag i Linköping 1600 upprättades
inom ständerna med undantag för
prästerna en domstol på 155 personer
med två riksråd i spetsen, inför
vilken K. framträdde som den
oförsonlige och hätske åklagaren. För
fientliga handlingar mot hertigen och riket
dömdes rådsherrarna Erik Sparre,
Ture Bielke, Gustaf Banér och Sten
Banér samt den finske krigsmannen
Bengt Falk av denna domstol till
döden och avrättades, för vilket
riksdagen påtog sig ansvaret. Samma
riksdag erkände K. som konung,
ehuru denne dröjde ända till 1607
med att låta kröna sig. Genom en vid
riksdagen i Norrköping 1604 antagen
arvförening överflyttades tronföljden
på K:s linje; Johan III:s yngre son
Johan hade dessförinnan avsagt sig
sina anspråk. — Den inre styrelsen
under K:s konungatid visar samma
bild av rastlös reformverksamhet och
uppslagsrikedom, delvis framsynt, som
utmärkt hans regering av
hertigdömet, ehuru resultatet på grund av den
politiska oron ej motsvarade
ansträngningarna. Bristen på ordnade
förvaltningsformer och den ömsesidiga
misstron mellan K. och delar av den sv.
adeln verkade hämmande. K:s
rege-ringssätt var i hög grad personligt,
även i fråga om förvaltningens
detaljer. Hans strävan att taga
ständerna i anspråk för allehanda värv
medförde emellertid, att den sv. riksdagen
kom att deltaga i samhällsarbetet
mer regelbundet än förr, och att dess
kompetensområde utvidgades. Rådet
återställdes — med tolv medl. -—
1602. Av stor betydelse för framtiden
blev 1604 års riksdagsbeslut, att inga
donationer av kronans jord finge
göras annat än på villkor att
innehavaren hos varje ny regent begärde
bekräftelse på donationen. Energiska
försök att få till stånd en revision av
lagboken strandade, och i stället
nytrycktes 1608 Kristofers landslag.
K:s intresse för handeln och
stadsväsendet ledde bl. a. till grundandet
av Göteborg 1607, dit han med anbud
om frikostiga privilegier inbjöd en
holländsk koloni; staden gick sedan
under i Kalmarkriget. K. fullföljde
med framgång Johan III:g strävan
efter enhetlighet i mått och vikt.
Systemet med stapelstäder och
uppstäder, varvid de förra, i första hand
Stockholm, förbehöllos
utrikeshandeln, utbyggdes målmedvetet. Till de
frågor, som icke blevo lösta, hörde de
olika ståndens privilegiekrav; K. såg
ogärna att kronans befogenheter
inskränktes. På det religiösa området
hävdade K. med skärpa kronans
överhöghet över kyrkan, medan denna,
som 1601—09 främst representerades
av ärkebiskop Olaus Martini, stred
för sin självständighet. K:s religiösa
ståndpunkt har länge varft omtvistad.
Själv förnekade han upprepade
gånger, att han var kalvinist —- han stod
bl. a. främmande för
predestinations-läran — men han sade sig ej heller
vara lutheran; bl. a. ogillade han den
lutherska sakramentsmystiken och var
mer biblicistisk än den kyrkliga
ortodoxins män, för vilka den kyrkliga
traditionen var förpliktande. I
förhållande till dem stod han kvar på
ståndpunkten under Gustav Vasas och Olaus
Petris epok. Avgörande intryck
hämtade han från den modererade
kalvinismen i Västtyskland, vilken han lärt
känna genom resor, släktförbindelser
och grundliga teologiska studier. Dessa
i egentlig mening "reformertas" enkla
och kärva gudstjänsttyp tilltalade
hans nyktra sinne mer än den
lutherska. K. önskade en samlad protestantisk
front mot de katolska makterna och
ville undvika att stöta bort
kalvinisterna, som ju i Europa gingo främst i
kampen mot katolikerna. Denna
allmänprotestantiska inriktning gav K. i
arv åt sin son, som gjorde den
världshistoriskt betydelsefull. K. ansåg sig
som den högste vårdaren av folkets
religion, och hans personliga fromhet
är omisskännlig. I religiösa skrifter,
bl. a. "Några synnerliga bevis" och
"Catechismus" (båda från 1604),
utvecklade ban teologisk sakkunskap
och idérikedom samt även en viss
stilistisk förmåga i häftig strid mot
prästerskapets högsta ledning, som
beskyllde honom för kalvinistiskt kät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
