Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl IX
171
Karl IX
teri, när han sökte förenkla det sv.
gudstjänstceremonielet. Han tvangs
dock till underkastelse 1607 genom
att nödgas slutgiltigt bekräfta
Uppsala mötes beslut. —• Samtidigt som
brytningen med den lagliga
kungamakten lämnade djupgående
sprickor i den nationella
sammanhållningen, förde den också med sig ett
försvagande av Sveriges politiska
ställning inför det övriga Europa. Den
katolska världen med den tyske
kejsaren i spetsen förnekade helt
lega-liteten av K:s kungadöme och
betraktade fortfarande Sigismund som
Sveriges konung, medan man i vida
protestantiska kretsar betvivlade den
nya regimens politiska stabilitet.
Förhållandet till Polen blev den
dominerande frågan i K:s
utrikespolitik, helst som den sv. adelns verkliga
eller av K. misstänkta förbindelser
med sina till Polen flyktade fränder
gjorde, att den polska frågan även av
inrikespolitiska skäl krävde en
lösning. Efter Finlands förlust sökte
Sigismund införliva Estland med
Polen, men K. lyckades snabbt
bemäktiga sig landet sommaren 1600,
varefter han ryckte in i Livland, som
delvis erövrades. Polackerna
åter-tago dock Livland, och då efter
omfattande sv. rustningar ett nytt
anfall igångsattes, blevo svenskarna
trots numerär överlägsenhet slagna
vid Kirkholm 1605 av det polska
kavalleriet. K. själv svävade under
striden i livsfara. Full av vrede över
motgången, för vilken han sökte sv.
syndabockar, ingrep han, särskilt efter
upptäckten av polsk-katolska
stämplingar, hårt med processer och
straffdomar mot befarade motståndare.
Ut-"brottet av ett kosackuppror i ö.
Polen och inre motsättningar hindrade
dock polackerna att fullt utnyttja
segern, och kriget i Baltikum fördes
därefter lamt från bägge sidor. Den
fortsatta striden kom i stället att
utkämpas på rysk botten. Genom freden
i Teusina 1595 hade Sverige för en
tid framåt försäkrat sig om
kontrollen över handeln med Ryssland över
östersjöhamnarna. K. sökte därefter
uppehålla ett gott. förhållande till
Ryssland, i vilket land han såg en
betydelsefull motvikt mot det katolska
Polen. När Ryssland alltifrån 1604
■söndrades av ett inbördeskrig, "den
•stora oredan", i vilket polackerna
med framgång stödde upproriska
tronpretendenter, de s. k. falska
Dmitrijerna, såg sig K. nödgad att
ingripa för att motverka de polska
planerna. År 1609 slöt han förbund
med tsar Vasilij Sjujskij, vilken
avträdde Keksholms stad och län som
vederlag för sv. militärt bistånd. En
sv. expeditionskår under befäl av Ja-
cob De la Gardie anlände 1610 till
Moskva; huvuddelen av dess
manskap övergick dock snart till fienden
av missnöje med solden. Sigismunds
son Vladislav utropades nu till tsar
i Moskva av det segrande polska
partiet. Som motdrag lät K. De la
Gardie storma Keksholm och Novgorod,
och den senare staden förmåddes
utbedja sig en av K:s söner som
härskare i juli 1611. Samma sommar
valdes K:s son prins Gustav Adolf till
rysk tsar av det polskfientliga
partiet i Moskva. Budskapet om dessa
framgångar för den sv.
rysslandspolitiken nådde K. först på hans
dödsbädd. — Åtskilliga tvistefrågor hade
gjort förhållandet till Danmark
alltmer spänt. Kristian IV hoppades utan
tvivel kunna återupprätta unionen:
K. hade med iver engagerat sig för
de sv. anspråken på Lappmarken och
Ishavskusten, varmed följde
kontrollen över den nordliga sjövägen till
Ryssland med dess handelssjöfart.
Mot K:s förmodan satte det danska
anfallet i maj 1611 in mot Kalmar,
som i aug. s. å. kapitulerade. — K:s
statsmannagärning har blivit mycket
olika bedömd. Rådsaristokratin såg
till sist i honom den machiavelliske
usurpatorn och den blodbesudlade
en-våldshärskaren (jfr
propagandaskriften "Hertigh Carls
slaktare-benck", 1617). I den nationellt
lutherska traditionen har han
framstått som fosterlandets och
trosfrihetens räddare. K:s nära samarbete
med allmogen, vilket i
historieskrivningen gett honom tillnamnet
"bondekonungen", var ej principiellt
betingat av någon "demokratisk"
inriktning utan taktiskt nödvändigt och
berodde också på K:s önskan att
genom ständernas medverkan ge sina
revolutionära steg ett sken av
laglighet. Hans väg blev våldsam, men hans
insats resulterade dock i att rikets
nationella och religiösa enhet och
självständighet bevarades. K., som mer
än bröderna påminde om fadern, hade
samma praktiska läggning och intresse
för förvaltningens detaljer som denne.
Han var i likhet med fadern en
utpräglad viljemänniska, med ett
intensivt temperament och ett klart
beräknande förstånd. Vasarnas
dragning till sjuklig misstänksamhet i
förening med rätthaveri i egen sak
var kraftigt utvecklad hos K. och
bidrog att i hans omgivning skapa en
känsla av förstämning och otrygghet.
Ett bittert människoförakt hos K.
bröt ofta fram i ord och handling.
K. saknade sina bröders
skönhetssinne och vetenskapliga intressen.
Endast på det teologiska området ägde
han en beaktansvärd bildning.
Försonande drag i K:s karaktär äro,
förutom en viss bister humor, hans
uppriktiga, ehuru kärva religiositet
och hans varma intresse för sina
barns uppfostran. Hård och oförsonlig
mot katolikerna ådagalade han en viss
självövervinnande tolerans mot sina
lutherska opponenter. K. ligger
begravd i Strängnäs domkyrka. — Gift
1) 1579 med prinsessan Maria av Pfalz,
† 1589; 2) 1592 med hertiginnan
Kristina av Holstein-Gottorp. —• Av
porträtt från K:s livstid finnes endast
ett original bevarat (Romrod,
Tyskland). Mot s. 170 återgives en kopia
från 1600-talets förra hälft
återgående på ett original från omkr. 1595.
Det av H. Nützel 1596 graverade
porträttet s. 169 är anmärkningsvärt
för sin individualisering, längre
driven än de stora målade
representationsporträttens. I Myntkabinettet
förvaras mynt och medaljer med K:s
bild utförda av bl. a. G. Coyet och
R. Miller. En ryttarstod över K.
finnes i Göteborg (av J. Börjeson;
1904) och en staty i Karlstad (av
Chr. Eriksson; 1926). — Litt.: K:s
självbiografiska rimkrönika är,
delvis, utgiven av B. Bergius (1759),
hans almanacksanteckningar
("Ca-lendaria Caroli IX") av A.
Lewenhaupt (1903) och "Historiska
betraktelser af Karl IX" av S. Clason (Hist,
tidskr. 1906). — Bland nyare litt.
märkas översiktsverken: E.
Hildebrand, "Gustav Vasas söner"
("Sveriges historia till våra dagar", 5,
1923) och N. Ahnlund,
"Ståndsriksdagens utdaning" ("Sveriges
riksdag", 1: 3, 1933). Enskilda sidor eller
perioder av K:s historia belysas av
S. J. Boëthius, "Hertig Karls och
sv. riksrådets samregering 1594—96"
(Hist. tidskr. 18S4—S6), K. G.
Lundqvist, "Hertig Karl af Södermanland"
(1898), II. Almquist, "Sverige och
Ryssland 1595—1611" (1907), S.
Tunberg, "Sigismund och Sverige 1597—
1598" (1—2, 1917—18), H. Block,
"Karl IX som teolog och religiös
personlighet" (1918), H. Sommarström,
"Finland under striderna mellan
Sigismund och hertig Karl" (1, 1935), E.
Anthoni, "Till avvecklingen av
konflikten mellan hertig Carl och
Finland" (1. 1935) och "Konflikten
mellan hertig Carl och Finland" (1937),
P. Renvall, "Klaus Fleming und der
finnische Adel" (1939), S. U. Palme,
"Sverige och Danmark 1596-—1611"
(1942), R, Ohlsson, "Abraham
Anger-mannus" (1946). I de sistn. arbetena,
särskilt i Palmes, finnes den viktigare
äldre litt., liksom den rika
uppsats-litt., förtecknad. Se också O.
Hellström, "Elevationsstriden och
enighetsförbundet efter Uppsala möte
1593" (Kyrkohist. årsskr. 1942).
O. IL, (S. G.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
