- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 4. I-Lindner /
172

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karl X Gustav

172

Karl X Gustav

Karl X Gustav, konung, f. 8 nov.
1622 på Nyköpings slott, † 13 febr.
1660 i Göteborg. Föräldrar:
pfalz-greven Johan Kasimir av
Pfalz-Zvveibrücken och prinsessan
Katarina, Karl IX:s äldsta dotter. Om K:s
ätt se Pfalziska ätten. — K:s
barndomshem var Stegeborgs slott i
öster-götland, där han under moderns
överinseende fick en sträng och grundlig
uppfostran. Ledare av hans studier,
vilka 1634 förlades till Stockholm,
voro Bengt Baaz, adlad Ekehjelm,
och Johan Bosenhane; ett livligt
intresse för hans utbildning visade
också den pfalzgrevliga familjens
trogne vän Johan Skytte och
rikskanslern Axel Oxenstierna. Studierna
ägnades framför allt åt främmande
språk, politik och historia samt
inriktades på en allsidig utbildning
för verksamhet i statens tjänst. År
1638 vistades K. en tid vid Uppsala
univ., där lian bl. a. knöt
vänskapsförbindelser med Magnus Gabriel De
la Gardie och Erik Oxenstierna,
rikskanslerns yngste son. Hans
uppfostran, som efter tidens förhållanden väl
kan sägas lia varit mönstergill,
avslutades med en "peregrination" 163S
-—40, som förde honom till Danmark,
Tyskland, Nederländerna, Frankrike,
Schweiz och England. I Paris gjordes
ett längre uppehåll för studier.
—-Den pfalzgrevliga familjens ställning
i Sverige var ännu vid denna tid
oklar. Gustav Adolf torde före
Kristinas födelse ha räknat med K. som
sin ev. efterträdare, men Johan
Kasimirs försök att efter Gustav Adolfs
död vinna arvsrätt till Sveriges
krona för sina barns räkning avvisades,
och den pfalzgrevliga familjen kom i
ett spänt förhållande till flertalet av
Kristinas förmyndare, särskilt
Oxen-stiernorna. Förmyndarstyrelsen
vägrade också konsekvent att behandla
K:s utbildning som en
statsangelägenhet, Åren 1640—42 vistades K.
vid hovet. Med sin kusin, den unga
drottningen, liade lian redan tidigare
ofta sammanträffat — pfalzgrevinnan
Katarina ledde hennes uppfostran -—•
och de ingingo nu en hemlig
förlovning. Efter mycken tvekan från såväl
rådets som Johan Kasimirs sida
inträdde K. 1642 som frivillig i sv.
armén. Under Torstensons ledning fick
han lära sig krigskonsten enligt
Gustav Adolfs skola. Han deltog i andra
slaget vid Breitenfeld (1642), i
fälttåget mot Danmark (1643—44) ocli
i slagen vid Jüterbog (1644) ocli
Jankowitz (1645). I mycket mot
regeringens önskan gjorde Torstenson
honom 1643 till överste för det
kur-ländska rytteriet. Han visade stor
tapperhet och beslutsamhet oeh vann
både soldaternas och fältmarskalkens

Karl X Gustav. Teckning av D. Dumonstier
1640 (Bibliothèque Nationale, Paris).

förtroende och tillgivenhet. Efter
återkomsten till Sverige (1645) fann K.
snart att Kristina, med vilken han
brevväxlat under sin vistelse i fält,
bemötte honom kyligare än förut.
Själv fortsatte lian envist sin
uppvaktning av henne och sökte genom
sina vänner Magnus Gabriel De la
Gardie ocli Johannes Matthiae öva
påtryckning på henne, men allt var
förgäves. Hans frieri torde åtminstone
vid denna tid mera ha gällt kronan
än drottningen, och han nekade sig
inte kärleksförbindelser med andra
kvinnor. Så födde honom
rådmansdottern Märta Allertz 1647 sonen
Gustaf, sedermera greve Carlsson.
Med drottningens kallsinnighet
förenade sig en tydlig ovilja från
högaristokratins sida mot den unge och
ärelystne pfalzgreven. Själv såg lian
i Axel Oxenstierna en av sina värsta
fiender. Mot såväl rådets som IC:s
egen vilja genomdrev Kristina hans
utnämning till generalissimus över
armén i Tyskland 1648. Som sådan
fick K. visserligen ingen möjlighet
att vinna ny ära genom krigiska
bedrifter, eftersom fred slöts strax efter
hans utnämning, men han fick
tillfälle att ytterligare vinna arméns
tillgivenhet, och han förvärvade
ökade diplomatiska och administrativa
erfarenheter ss. sv. kronans ombud
vid de invecklade förhandlingarna
ang. fredens "exekution". Under lians
frånvaro genomdrev Kristina mot
aristokratins vilja K:s val till
tronföljare 1649, och följ. år lyckades hon
genom att skickligt spela ut stånden
mot varandra driva igenom lians
erkännande som arvfurste, vilket
innebar, att såväl han själv som hans
manliga avkomlingar fingo ärftlig rätt
till kronan. Själv hade K., möjligen
av taktiska skäl, visat sig öppet
otillfredsställd med tronföljarvalet 1649,

men senare intog han en
tillbakadragen, passiv hållning. Då han var fyra
år äldre än Kristina, torde han ha
betraktat arvsrätten som en klen
ersättning för det eftertraktade
giftermålet. Mot vanligheten fick han enligt
särskilt beslut intet hertigdöme men
mottog 1651 Öland i förläning.
Missnöjd med sin ställning drog han sig
snart tillbaka dit. Han utförde ett
betydande arbete på att söka
stimulera öns näringsliv och på att
istånd-sätta Borgholms slott; samtidigt blev
han ryktbar för sina bullrande fester.
— Efter drottning Kristinas
tronavsägelse kröntes K. 6 juni 1654 i
Uppsala domkyrka till Sveriges
konung. Han var då en man i sina bästa
år och väl förberedd för sin kungliga
gärning. — Den uppgift som mötte
K. var mycket svår. Statsfinanserna
voro till ytterlighet vanskötta och gåvo
anledning till starka brytningar
mellan frälse och ofrälse, den s. k.
ståndsstriden. Denna gav i första hand ett
statsfinansiellt resultat genom
beslutet om fjärdepartsräfsten på
riksdagen 1655. Adeln ville att denna
begränsade reduktion av
bortförlänade kronogods skulle betraktas som
slutgiltig, men med de ofrälses stöd
bröt K. aristokratins motstånd, och
frågan om nya godsindragningar
ställdes öppen. Under de följande
krigen avstannade emellertid
reduktionsverket småningom. K:s
uppträdande i samband med beslutet om
fjärdepartsräfsten bottnade
ingalunda i adelsfientlighet. Även med Axel
Oxenstierna hade K. efter
trontillträdet försonats, och Erik
Oxenstierna blev efter faderns död rikskansler
och K:s närmaste medhjälpare,
särskilt i utrikespolitiska frågor. Bland
lians övriga rådgivare märkes
Herman Fleming, president i
Kammarkollegium. — Av Sveriges grannar
befann sig Polen i ett utpräglat
svaghetstillstånd. Ryssarna trängde fram
i de ö. delarna av landet och syntes
även hota Sveriges ö. provinser.
Redan på hösten 1654 företogos från sv.
sida sonderingar rörande
förhållandena i Polen, och i dec. s. å. höllos
ingående rådsöverläggningar om krig
med Polen. Polska krav på sv.
Livland och de polska Vasakungarnas
anspråk på Sveriges krona voro
bidragande orsaker till krigsförklaringen
liksom uppfattningen, att ett krig i
främmande land skulle underlätta
för den fattiga stormakten Sverige
underhållet av en tillräcklig
krigsmakt. Något dröjande gåvo
ständerna konungen fria händer mot
polackerna (1655). K:s mål var att
förvärva den s. k. sjökanten, i första
hand Östpreussen, för att på så sätt
knyta samman besittningarna på andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:31:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/smok/4/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free