Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl X Gustav
173
Karl X Gustav
sidan Östersjön. K. torde emellertid
icke lia haft något bestämt fixerat
slutmål; han räknade djärvt med
möjligheten av större erövringar och
imponerande förbundskombinationer.
Begynnelseframgångarna voro
överväldigande. De sv. trupperna ryckte
med kraft och djärvhet in i hjärtat av
Polen, K. hyllades ss. polsk konung,
medan konung Johan Kasimir flydde
till Schlesien. En stor av de katolska
prästerna och munkarna inspirerad
folkresning i Polen utsatte emellertid
snart K. och hans trupper för ett
påfrestande guerillakrig. Kurfursten
Fredrik Vilhelm av Brandenburg,
som förut tvingats erkänna Sveriges
länshöghet i Östpreussen, betingade
sig nu en betydande andel i de tänkta
erövringarna. Den gemensamma
lysande segern i slaget vid Warszawa
(juli 1656) blev utan avgörande
betydelse för krigets gång, och i nov.
s. å. måste K. medge kurfursten
suveränitet över Östpreussen, varigenom
tanken på en erövring av hela
östersjökusten åtminstone för tillfället
uppgavs. Försök att få till stånd
verkliga fredsunderhandlingar med
polackerna strandade, främst därför
att Österrike lovade att bistå Polen
i kriget. Bysslands angrepp mot de
sv. östersjöprovinserna och
påtryckningar från Nederländerna rörande
handeln på Östersjön fördystrade
ytterligare situationen. Vid denna
tid (okt. 1656) förlorade K. också sin
främste medarbetare hittills, Erik
Oxenstierna. Någon ny kansler
utnämndes ej, men ett smidigt redskap
för sina alltmer komplicerade
politiska förhandlingar fann konungen i
greve C. C. von Schlippenbach.
Tanken på en erövring av hela Polen hade
nu fått vika för olika delningsprojekt,
ocli i dec. 1656 slöts förbund med
furst Georg Råköczi II av
Siebenbür-gen. Det gemensamma fälttåget fick
emellertid som enda resultat, att
Polen blev ännu mera förhärjat, och
svårigheterna att försörja trupperna
ökades. I detta läge kom Danmarks
krigsförklaring (juni 1657) som en
befrielse. K:s broder Adolf Johan
utsågs till befälhavare för de sv.
trupper, som kvarlämnades i
Västpreus-sen, och själv angrep K. Danmark
överraskande och med stor kraft ifrån
söder. Den ovanligt starka
vinterkölden möjliggjorde en marsch, "tåget
över Bält", till de danska öarna, en
krigsbragd, vars djärvhet och
framgång slog världen med häpnad.
Danmark måste gå med på freden i
Roskilde 26 febr. 1658, där Sverige genom
förvärvet av de skånska landskapen,
Bornholm, Bohuslän ocli Trondhjems
län sprängde den dansk-norska
omfattningen från söder och väster och
Karl X Gustav. Holländsk minnespenning
1660.
— efter återlämnandet av
Trondhjems län och Bornholm 1660 — fick
naturliga gränser åt dessa håll.
Därmed hade ett stort steg tagits mot
förverkligandet av ett sv.
östersjövälde, om än i annan riktning än K.
från början avsett. — Efter
fredsslutet höllos ingående överläggningar
med rådet och med ett utskottsmöte
i Göteborg (april 1658) ang. den
fortsatta politiken. K. beredde sig för
att ta upp striden med Brandenburg
och Österrike, som slutit sig till hans
fiender. Men då det diplomatiska
läget var ogynnsamt, beslöt K. i
Wismar, juli 1658, efter överläggning
med därvarande rådsherrar att i
stället gå till angrepp mot det nyss
besegrade Danmark för att helt
införliva det med sitt rike. Han utspred
rykten om att han skulle inskeppa
sig till Västpreussen för att där
fortsätta kriget mot Polen och
Brandenburg men seglade i stället till Korsör
och marscherade på nytt mot
Köpenhamn. Han uppgav emellertid den
ursprungliga avsikten att genast
storma staden och inledde i stället en
belägring. Denna tvekan visade sig
ödesdiger, därigenom att danskarna
fingo tid att förbättra stadens
försvar och genom att Nederländerna
kunde utrusta en flotta för att
undsätta den. En senare företagen
stormning misslyckades, och från söder
gingo brandenburgare, österrikare och
polacker till angrepp mot de sv.
trupperna i Pommern och på Jylland.
Med Ryssland fick Sverige stillestånd
1658, men underhandlingarna med
Polen gåvo ännu icke något
resultat. England, Nederländerna — till
en början även Frankrike — avslöto
1659 de tre s. k. Haagkonserterna i
syfte att åstadkomma fred i Norden
på grundval av bestämmelserna i
Roskilde. K. betraktade denna
inblandning som en förödmjukelse.
Närvaron av en engelsk flotta i de
nordiska farvattnen visade sig dock vara
nyttig, då den tvingade Nederländerna
till återhållsamhet. I nov. 1659 ledo
de sv. trupperna på Fyn ett
förkrossande nederlag mot förenade
fientliga styrkor, och då svenskarna hade
motgångar även i Pommern och
Preussen, syntes K. själv en tid
betrakta läget som hopplöst. Snart
skickade han emellertid en armé mot
s. Norge, och i Göteborg
sammanträdde en riksdag för överläggningar
om nya skatter och utskrivningar.
Redan vid riksdagens början
insjuknade konungen i en "hetsig feber och
en stark katarr som hade fallit
honom på bröstet och förhindrade
andningen". Med stöd framför allt av
Frankrike lyckades regeringen efter
K:s död få fred med bevarande av de
viktigaste av K:s erövringar. — K.
var korpulent och liten till växten.
Hans anletsdrag utstrålade kraft och
energi. Hans uppträdande kunde
ibland präglas av häftighet,
rastlöshet ocli övermod, men han liade tidigt
lärt att behärska sig, var ytterst
förbehållsam och lät aldrig någon få del
av sina innersta planer. K. var först
och främst krigare. Sin militära
uppfostran liade han fått i trettioåriga
kriget, och i sin krigskonst och
livsstil påminde han mycket om den
tidens fältherrar och kondottiärer.
över sina soldater liade lian ett
fullständigt herravälde, och de skilda
vapnen i sin armé samlade lian till en
slagenhet under sin personliga
ledning. Hans strategi var offensiv, och
han eftersträvade ständigt att utdela
överraskande och avgörande slag.
Hans politik var liksom hans
krigföring djärv, fantasifull och
hänsynslös. Men lian hade liär inte samma
klara blick för det möjliga som i
fråga om militära operationer, hans
planer voro ofta obestämda, och de
tvära omkastningarna göra ibland
ett förvirrande intryck. Sina
erövringsplaner lyckades lian ej fullfölja,
men det sv. stormaktsväldet nådde
under hans tid sin största
utsträckning, och genom införlivandet av de
skånska provinserna gav lian Sverige
dess naturliga gränser vid
öster-sjön. — Gift 1654 med hertiginnan
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp.
— Den på s. 172 återgivna teckningen
är det tidigaste kända porträttet av K.
Utöver det mot samma s. återgivna
porträttet har S. Bourdon målat
ytterligare ett. Av P. Signac och A.
Cooper finnas flera miniatyrer
bevarade (bl. a. i Nat. mus.).
Ryttar-stoder över K. finnas i Malmö (av J.
Börjeson; 1896), i Uddevalla (av Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
