Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII - Karl XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIII
180
Karl XIII
A. Sandklef och några andra forskare
1940. En motskrift av N. Ahnlund m. fi.
kom 1941. Mordteorins anhängare ha
främst misstänkt Fredrik av Hessen,
sedermera Fredrik I, för att ha
inspirerat dådet; han skulle därmed ha
velat förekomma faran av att hans
gemål —• i samband med en sv.-rysk
uppgörelse oeh en triumf för Görtz’
politik — trängdes undan från
tronföljden av K:s systerson, hertig Karl
Fredrik av Holstein-Gottorp. Flera
olika mördare utpekades redan på
1700-talet. Den franske
generaladjutanten André Sicre har inest brukat
uppmärksammas i diskussionen. De
skäl, som anförts för dåv.
generalmajoren Carl Cronstedts skuld, äro
mycket svaga. Obestridligt är att
motiv till ett mord kunna ha existerat
och att vissa senare åtgärder från den
nya regimens sida te sig synnerligen
misstänkta. Å andra sidan uppstå
mordrykten vid nästan alla bemärkta
plötsliga dödsfall, och det kan dä
genomgående pekas på någon, som haft
höggradig fördel av vederbörandes
död. Det faktiska händelseförloppet
under K:s sista stunder har visat sig
mycket svårutrett, och bevisad är
ingen av ståndpunkterna. Som Bolin
framhöll 1930 är det osannolikt att
full bevisning någonsin kan presteras.
Diskussionen har — alldeles oavsett
dess resultat — intresse därför att
skilda metoder, även
naturvetenskapliga, i ovanlig mångfald kommit till
användning. — Av K. målade D. K.
Ehrenstrahl en mängd barn- och
ungdomsporträtt (Drottningholm och
Gripsholm). Senare inålade främst D.
von Krafft ett stort antal ryttarbilder
och helfigursporträtt, varav ett
återgives mot s. 178 (Drottningholm,
Gripsholm och Nat. mus.). A. Sparres
målning från Bender 1712, s. 178,
anses äga stor porträttlikhet. Omkr. 250
olika mynt, medaljer och
minnespenningar präglades över K., bl. a. av A.
Karlsteen och B. Richter. En
bronsbyst över K., utförd av J. F.
Bouchardon, förvaras i Nat. mus. En staty över
Iv., utförd av J. P. Molin, avtäcktes
1868 i Kungsträdgården, Stockholm.
— Litt.: A. Fryxell, "Karl den tolftes
historia" (Berättelser ur svenska
historien, 21—29, 1856—59); F. F.
Carlson, "Sveriges historia under
konungarne af Pfalziska huset" (6—7,
1881—85; del 8, 1910, skriven av Ernst
Carlson); C. Hallendorff, "Bidrag till
det stora nordiska krigets förhistoria"
(1897), "Karl XII och Lewenhaupt år
1708" (1902); H. Hjärne, "Karl XII.
Omstörtningen i Östeuropa 1697—
1703" (1902, ny uppl. 1932); A. Stille
"Carl XII :s fälttågsplaner 1707—
1709" (1908); C. Schirren, "Zur
Ge-scliichte des nordischen Krieges" (1913,
utg. efter förf:s död); N. Herlitz,
"Från Thorn till Altranstädt. Studier
över Carl XII:s politik 1703—1706"
(1, 1916); "Karl XII", utg. av S. E.
Bring (1918); A. Munthe, "Karl XII
och den ryska sjömakten" (1—3, 1924
—27); K. J. Hartman, "Åländska
kongressen och dess förhistoria" (1—5,
1921—31); O. Haintz, "König Karl
XII, von Schweden" (1936); S.
Jägerskiöld, "Sverige och Europa 1716—
1718" (1937); G. Lindeberg, "Svensk
ekonomisk politik under den Görtzka
perioden" (1941). K.-G. H—d.
Karl XIII, konung, f. 7 okt. 174S
i Stockholm, † 5 febr. 1818 därstädes.
Föräldrar: konung Adolf Fredrik och
drottning Lovisa Ulrika, f. prinsessa
av Preussen. Om K:s ätt se
Holstein-Gottorp. — K:s uppfostran leddes av
riksråden C. F. Scheffer och C. F.
Törnflycht. Han visade sig under
barndomen såsom mindre begåvad
men mera ordentlig än sin bror
Gustav. Hans förhållande till denne
grumlades tidigt av en aldrig helt
övervunnen rivalitet. Redan i
ungdomen framträdde hans starka
erotiska böjelser, som yttrade sig dels
i allvarliga förälskelser — av vilka
den långvarigaste gällde hovdamen
Brita Horn, dotter till
mösspolitikern greve Adam Horn — dels i mera
lättsinniga utsvävningar. Är 1770
gjorde han en resa till Tyskland och
Frankrike, varunder han bl. a.
besökte sin morbroder Fredrik den
store. — Vid revolutionen 1772 stod K.
på Gustav III:s sida. Han var på
förhand invigd i kupplanerna och
deltog aktivt i resningen i Skåne.
Som lön erhöll han s. å. titeln hertig
av Södermanland. -— Frågan om K:s
giftermål vållade många slitningar.
Sedan en tilltänkt förmälning mellan
honom och hans kusin på mödernet
Filippine av Brandenburg blivit
avstyrd, främst till följd av Gustav
III:s motstånd, blev ban 1774 gift
med sin kusin på fädernet Hedvig
Elisabeth Charlotta av Oldenburg.
Äktenskapet — vari 1798 föddes en
son, Karl Adolf, som dog efter en
vecka — blev så till vida olyckligt,
som K. snart återföll i sitt forna
amorösa lättsinne, men hertiginnan
blev genom sin orubbliga lojalitet
likväl ett värdefullt stöd för sin i
alla avseenden ostadige make. — Iv.
tog under 1770-talet föga del i
politiken. Hans huvudintresse blev i
stället Frimurarorden, vars ockultism
mycket tilltalade lians sentimentala
och vidskepliga sinne. Han blev 1774
de sv. frimurarnas högste chef och
sökte sedan, ehuru utan varaktig
framgång, även skaffa sig en
internationell ledarställning inom orden.
—• K. hjälpte 1778 till att sprida ryk-
tena, att hovstallmästare A. F. Munck
vore fader till Gustav IV Adolf, men
när det till följd av dessa rykten kom
till en ohjälplig brytning mellan
Lovisa Ulrika och Gustav III, tog ban
utåt broderns parti. Under ryska
kriget 1788—90 förde K., som redan i
vaggan utnämnts till storamiral,
högsta befälet över den sv.
örlogsflottan. Han gav därunder flera prov
på personlig kallblodighet -— bl. a.
under slaget vid Högland 1788 -—
men spelade ingen nämnvärd roll för
själva strategin, vilken han överlät
åt sin flaggkapten O. H.
Nordenskjöld. När Gustav III på hösten
1788 efter officersmyteriet i Anjala
avreste från Finland, överlämnade han
högsta befälet där åt K. Denne
trädde då i förbindelse med de missnöjda
officerarna oeh lät under intryck av
deras hållning utrymma den viktiga
positionen Högfors. K. hoppades nu
på en omvälvning i Sverige, som
skulle ge honom högsta makten.
Snart nog insåg han emellertid, att
dessa planer ej kunde förverkligas.
Han svängde då hastigt och betygade
brodern sin lojalitet. Under riksdagen
1789 gick han denne till handa i
kampen mot adelsoppositionen. — Efter
Gustav III:s död i mars 1792
inträdde K. som riksföreståndare under
Gustav IV Adolfs minderårighet,
sedan han omedelbart annullerat ett av
brodern på dödsbädden uppsatt
aktstycke, enligt vilket makten skulle
delas mellan honom och de ledande
gustavianska ämbetsmännen. Kort
därpå lät han öppna en förseglad
donation, innehållande den avlidne
broderns till Uppsala univ.-bibl.
testamenterade papper, avsedda att göras
tillgängliga först efter femtio år. Före
återförseglandet företog han med all
säkerhet gallringar bland dessa
papper. Efter några månader
överlämnade K. den verkliga
regeringsmakten åt en av Gustav III:s bittraste
fiender, den från utlandet
återvändande G. A. Reuterholm, vilken
genom frimureriet på 1780-talet vunnit
hans stora bevågenhet och nu helt
kom att behärska honom. I början
genomförde denne en uppmjukning
av det gustavianska enväldet, bl. a.
genom en utvidgad tryckfrihet, men
rädslan för att den franska
revolutionens anda skulle sprida sig till
Sverige föranledde snart Reuterholm
att lita till censur och spioneri och att
hänsynslöst undertrycka alla
tendenser till opposition.
Förmyndarstyrelsen saknade visserligen icke
förtjänster. Nyttiga reformer inom
administration, finansförvaltning och
försvarsväsende genomfördes. Men den
impopularitet, som Reuterholm
genom sitt partisinne och sin despo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
