Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV - Karl Algotsson, storman, se Algotssönerna - Karl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XV
187
Karl August
att alliansfördraget skulle
uppskjutas, tills man genom en öppen
förfrågan hade utrönt västmakternas
inställning till konflikten och ett
eventuellt aktivt uppträdande av
Sverige-Norge. Den länge härskande
uppfattningen, att den danska
alliansfrågan definitivt avgjordes vid
Ul-riksdalskonferensen, har visat sig
oriktig. Underhandlingarna rörande
en allians av mera begränsad
räckvidd voro nästan slutförda i nov. 1863,
då det definitiva omslaget kom. Av de
skilda orsaker, som framkallade detta,
betydde för K. personligen vännen
Fredrik VII:s död 15 nov. mest. I det
längsta hade K. hängett sig åt
förhoppningar på en ändring av den
danska tronföljdsordningen, som hade
gjort honom till Fredriks efterträdare.
De båda konungarna hade också ofta
kannstöpt i frågan. Fredrik VII:s död
medförde nu, att Kristian IX av
Glücksburg i enlighet med
londonprotokollet av 1852 besteg den
danska tronen. K. förmåddes att
omedelbart erkänna honom ss. dansk konung.
Att han dock inte definitivt hade
uppgett hoppet om den danska kronan,
visar emellertid hans senare
privatdiplomati. Sin mest
uppseendeväckande form tog denna, då K. i jan. 1864
vid tiden för dansk-tyska krigets
utbrott gav den danske skandinavisten
Rosenmüller, som rest upp till
Stockholm, muntligt och skriftligt löfte att
själv med 22 000 man komma till
Danmarks hjälp, om tyskarna överskredo
Ejdern. Löftet publicerades omgående
i telegramform av danska tidningar.
K. synes verkligen ha tänkt sig att
under vissa förhållanden som en
annan Garibaldi kunna tåga in i
Danmark, rvcka till sig ledningen i kriget
mot tyskarna och störta konung
Christian från tronen. Privatdiplomatins
främsta resultat blev, att K. själv blev
ännu svårare komprometterad och
kungamaktens anseende ännu mera
nedsatt än förut. — Inom
utrikespolitiken led K. ytterligare besvikelser.
Hans hopp om Finlands erövring i
samband med en allmäneuropeisk
konflikt flammade åter upp under den
polska resningen mot Ryssland 1863
liksom tidigare under Krimkriget men
var blott en hägring. Fransk-tyska
kriget, av vilket K. och skandinavisterna
väntat sig Preussens förödmjukelse
och revansch för 1S64, ledde i stället
till den beundrade Napoleon III:s
fall. Själv -förorsakade K. därunder
den sv. utrikesledningen mycket
obehag genom ett impulsivt privat brev
till en fransk officer i tysk
fångenskap, vilket innehöll flera ganska
krigiska tirader. ■—- Samtidens och
eftervärldens dom har fallit sträng över
K:s utrikespolitik. I sin skandinavis-
tiska politik anknöt K. dock till
diplomatiska traditioner, utbildade under
Oscar I. Förskjutningar i det
europeiska statssystemet hade emellertid
1864 redan försämrat den politiska
skandinavismens utsikter. Själv
saknade K. faderns diplomatiska
skicklighet. Grunden för en aktiv sv.
utrikespolitik var dessutom mycket bräcklig,
då Sverige-Norges militära styrka var
ytterst obetydlig. Under hela sin
regering arbetade K. visserligen energiskt
för försvarets stärkande i sina båda
riken och vidgad försvarssamverkan
mellan dem men med magert resultat.
Med sin konservativa samhällssyn
kunde han heller aldrig frigöra sig från
indelningsverkets grund. I
representationsfrågan voro hans sympatier för
det gamla ståndssystemet. Åtminstone
från tiden efter sin franska resa 1861
synes han dock ha haft planer att vid
lämplig tidpunkt ge efver för de
liberala reformkraven för att därmed
vinna popularitet och stöd för sin
danska politik. Särskilt påverkad av
vännen Gillis Bildt, arbetade han
under frågans slutskede verkligen på
att föra De Geers
representationsförslag i hamn. Inrikespolitiskt var K:s
regering en stor liberal reformtid. K:s
insats har De Geer karakteriserat
med orden, att "allt som skedde under
hans regering av någon betydenhet,
skedde mot hans vilja". Med K. bröts
belt det kungliga allenastyrandet, och
ban har också kunnat kallas för
Sveriges förste konstitutionel^ regent.
Utvecklingen berodde dock mindre
på K:s principiella inställning, även
om ban var mycket känslig för
folkopinionen, än på hans bristande
viljekraft, uthållighet och
regentegenska-per. Länge hoppades han att kunna bli
fri sina mäktiga rådgivare inom den De
Geerska ministären men resignerade
och nöjde sig efter hand alltmera med
maktens sken. Utan större motvilja
mottog han folkets hyllningar för
regeringsåtgärder, som genomdrivits
mot hans vilja. I ögonblick av
melankoli insåg han dock sin egen vanmakt
och betydelselöshet. K:s sista
regeringsår fördystrades också av sjukdom
(tarmsår) och personliga sorger.
Drottning Lovisa avled 30 mars 1871.
Hennes och K:s ende son Carl Oscar
Wilhelm Fredrik, f. 14 dec. 1852, hade
avlidit redan 13 mars 1854.
Förhållandet mellan K. och tronföljaren
prins Oscar, sedermera Oscar II, var
tidtals ganska spänt, och K. kände
djupt avsaknaden av en egen
tronarvinge. Mer än gärna hade han
sett, att tronföljden hade kunnat
överflyttas på det danska
tronföl-jarparet: hans dotter Lovisa hade
1869 förmälts med kronprins Fredrik
av Danmark. Genom sin gunstling
Karl August. Målning (detalj) av P. Krafft
d. y. (Gripsholm).
Ohan Demirgian lät Iv. efter
drottning Lovisas död inlocka sig på
egendomliga underhandlingar om ett nytt
giftermål med en polsk adelsdam,
grevinnan Krasinska. Redan K:s egen
tilltagande sjuklighet, för vilken han
förgäves sökte bot vid baden i Aachen
sommaren 1872, omöjliggjorde dock
förverkligandet av projektet. Kort
efter återkomsten till Sverige avled
K. i Malmö. — En ryttarstaty över K.
finnes i Stockholm (av C. Friberg;
1909). — Litt.: L. De Geer,
"Minnen" (1892); E. Thyselius, "K. XV
och hans tid" (1910); F. von Dardel,
"Minnen" (1—4, 1911—13); Sam.
Clason, "Skodsborgsmötet och
Ulriksdals-konferensen" (Hist. tidskr. 1914) ; C.
Hallendorff, "Oskar I och Karl XV"
("Sveriges historia till våra dagar",
12, 1923); densamme, "Från Karl
XV:s dagar" (1924); F. Stäng,
"Statt-holdersak og unionsstrid 1856—1862"
(1943); K. Stenberg, "Sverige-Norges
skandinaviska allianspolitik 1863"
(1943) ; E. af Edholm, "Svunna
dagar" (1944); densamme, "På Carl
XV: s tid" (1945); Å. Holmberg,
"Skandinavismen i Sverige vid
1800-talets mitt" (1946); biografi av H.
Koht i Norsk biografisk lexikon (7,
1936). G.U.
Karl Algotsson, storman, se
Algotssönerna.
Karl August, kronprins, f. 9 juli
1768 på Augustenborgs slott i
Sönderjylland, † 28 maj 1810 i Kvidinge
skn, Ivristianst. län. Föräldrar:
hertig Fredrik Kristian av
Slesvig-Hol-stein-Sönderborg-Augustenborg och
hertiginnan Charlotta Amalia
Vilhelmina, f. hertiginna av Holstein-Plön.
— Iv., som i dopet fick namnen
Kristian August, erhöll en vårdad
uppfostran. Åren 1782—84 studerade han
vid univ. i Leipzig. Han gjorde sedan
en snabb karriär inom den danska ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
