Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August - Karl-Ewert, författare, se Christenson, Karl-Evert - Karl Filip - Karl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Ewert
18S
Karl Fredrik
mén och fick 1790 generalmajors
grad. Åren 1797—1801 förvärvade han
i österrikisk tjänst praktisk
erfarenhet av den moderna krigskonstens
utveckling. År 1S03 utnämndes lian till
kommendant på Fredrikstens
fästning i Norge och blev efter
krigsutbrottet 1807 ledare såväl av
krigföringen som av den civila
administrationen i detta land. Han förvärvade där
stor popularitet genom sitt enkla och
vinnande väsen och genom sin militära
duglighet och energi. Under fälttåget
mot svenskarna 1808 vann han
åtskilliga framgångar och kom i det
allmänna medvetandet att framstå
som den, vilken korsat de sv.
erövringsplanerna. Även konung Fredrik
VI uppskattade i hög grad hans
insatser. De norska trupperna ledo
emellertid svårt av dyrtid och brist
på livsmedel och militära
förnödenheter, varför K. ej ville gå så
offensivt till väga som konungen önskade.
I dec. 1808 slöt han vapenvila med
svenskarna och intog sedan en
avvaktande hållning. När G.
Adlersparre i mars 1809 förde de
värmländska trupperna mot Stockholm för
att avsätta Gustav IV Adolf, lovade
K. att ej utan tvingande skäl falla
honom i ryggen. Vid samma tid
mottog han de första vinkarna om att de
sv. insurgenterna hyste planer på att
göra honom till tronföljare i Sverige,
och efter statsvälvningen erhöll han
direkta uppmaningar att ställa sig
till förfogande. Livligast omhuldades
hans kandidatur av Adlersparre, som
däri såg ett medel att upprätta en
sv.-norsk union. K. kom genom detta
anbud i en mycket ömtålig ställning.
Själv var han närmast anhängare av
en skandinavisk trestatsunion med
Fredrik VI som konstitutionell
härskare, men han insåg snart, att denna
tanke tills vidare var orealiserbar.
I motsats till greve Wedel-Jarlsberg
understödde han emellertid ej
planerna på en norsk resning mot Danmark
och ville ej acceptera det sv. anbudet,
förrän han fått Fredrik VI :s
tillstånd; samtidigt visade han en
påfallande olust för offensiva
operationer mot svenskarna. I’juli 1809
valdes han emellertid efter häftiga
debatter till sv. tronföljare, utan att
hans eget samtycke ännu inhämtats.
Först sedan fred slutits mellan
Sverige och Danmark, begav sig K. i jan.
1810 till Stockholm, där han mottog
ständernas hyllning. Han
adopterades av Karl XIII och utbytte namnet
Kristian mot Karl. Den nye
kronprinsen ägde en varm beundrare i
Adlersparre och vann också mångas
sympatier genom sin redbarhet och
flärd-löshet. Men någon stark ställning fick
han ej. Bå många håll fäste man sig
främst vid hans danska börd, hans
oansenliga yttre och hans brist på
sällskapstalanger. Själv var han
mycket försiktig i sina uttalanden och
undvek att ta parti i de politiska
striderna. Han hyste dock i största
hemlighet planer på att, om en
tre-statsskandinavism under det danska
kungahuset visade sig ogenomförbar,
adoptera Gustav IV Adolfs son, prins
Gustav. Gentemot Adlersparre var
han mycket misstrogen. I fråga om
den yttre politiken var han alltjämt
skandinavist samt ivrig ryssfiende
och Napoleon-beundrare. Han fick
emellertid aldrig tillfälle att göra
sina synpunkter gällande. När han i
maj 1810 åsåg en husarövning på
Kvidinge hed, drabbades lian av ett
slaganfall, föll av hästen och dog efter
en kort stund. K:s hälsa hade länge
varit svag, bl. a. till följd av militära
strapatser, och han hade en tung och
osund kroppskonstitution. Hans
bortgång gav upphov till sensationella
rykten om att han blivit förgiftad av
"gustavianerna" (se därom H. G.
Sö-derbaum, "Jac. Berzelius", 1, 1929).
Misstankarna, som underblåstes från
inflytelserika kretsar, vändes särskilt
mot riksmarskalken A. von Fersen
d. y., som vid K:s likfärd i
Stockholm bragtes om livet av den
uppagiterade pöbeln. — Ogift. — Litt.:
"Handlingar till kronprins Carl
Augusts historia", utg. av Sam.
Clason (Hist. handl. 27: 2, 1925); B.
Sjövall, "Georg Adlersparre och
tronfrågan 1809" (1917); E. Forssberg,
"K. A., gustavianerna och 1809 års
män" (1942). St. C.
Karl-Ewert, författare, se Cliris-,
tenson, Karl-Ewert.
Karl Filip, hertig av
Södermanland, Närke och Värmland, f. 22
april 1601 på Revals slott, † 25 jan.
1622 i Narva. Föräldrar: konung
Karl IX och drottning Kristina, f.
hertiginna av Holstein-Gottorp. Om
K:s ätt se Vasaätten. — K. fick en
vårdad uppfostran under ledning av
Johan Skytte. — År 1611 hade Jacob
De la Gardie förmått Novgorod att
Karl Filip. Minnespenning.
lova att välja en sv. prins till
Rysslands tsar, och sedan Gustav Adolf
blivit konung, lanserades K:s
kandidatur. Änkedrottningen, som nu var
K:s förmyndare, var emellertid föga
benägen att sända sin älsklingsson
till Ryssland, och även Gustav Adolf
ställde sig tveksam inför företageit,
för vilket många hinder bl. a. av
konfessionell natur restes. Det sv.
dröjsmålet gav ryssarna tid att samla sig
om en inhemsk kandidat, Mikael
Ro-manov, och de underhandlingar som
1613—14 fördes i Viborg, sedan K.
slutligen anlänt dit, blevo utan
resultat. — Ss. arvfurste utgjorde K.
ett "stånd" i riket, och hans
intressen företräddes med skärpa av
änkedrottningen; 1617 uppstod en
konflikt med kungamakten främst
rörande den adliga rusttjänsten från
hertigdömet. Hertigens förhållande
till konungen blev dock med tiden
allt bättre. K:s uppfostran
fullbordades genom en resa till Danmark,
Tyskland och Frankrike. År 1621
följde han Gustav Adolf i kriget mot
Polen. Vid belägringen av Riga sägas
de båda ha arbetat på vallarna med
spaden i hand, och K. deltog sedan i
det högtidliga intåget i staden. Strax
därefter insjuknade han i fältsjukan.
Konungen nödgades på sin hemresa
kvarlämna honom i Narva, där han
avled. K. ligger begraven i
Strängnäs domkyrka. Han var den siste
innehavaren av ett ärftligt hertigdöme
i Sverige. •—• K. var "en stridbar och
impulsiv ung herre, vars tidvis något
ohämmade livsföring ingav modern
bekymmer" (Ahnlund). — År 1620
ingick K. ett hemligt äktenskap med
Elisabeth Ribbing, dotter till
riks-skattmästaren Seved Ribbing. Hon
födde efter hertigens död en dotter
som fick namnet Elisabeth
Gyllenhielm (bd 3 s. 187). W.L.
Karl Fredrik, hertig av
Holstein-Gottorp, f. 30 april 1700 på slottet
Gottorp, Slesvig-Holstein, † 18 juni
1739 på Rohlfshagen vid Oldesloe,
Slesvig-Holstein. Föräldrar: hertig
Fredrik IV av Holstein-Gottorp och
hertiginnan Hedvig Sofia, f.
prinsessa av Sverige, Karl XII:s syster.
Om K:s ätt se Holstein-Gottorp. —
K:s fader stupade vid Kliszöw 1702
och modern dog 1708. Hans
uppfostran anförtroddes åt Arvid Horn.
Under Karl XII:s senare år synes K.
ganska allmänt ha betraktats som
konungens blivande efterträdare, vartill
givetvis bidrog, att Karl XII:s
inflytelserike rådgivare, holsteinaren
Görtz, också var K:s förste minister.
Vid Karl XII:s död utestängdes K.
dock från tronföljden genom ett
resolut uppträdande av arvprins Fredrik
av Hessen, underlättat av K:s oer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
